Bjurres Texas

Kan man göra comeback i Bjurres hörna?
I så fall:
Listan med de bästa artisterna från, och låtarna om, Texas.
Jag råkar vara där just nu och blev så inspirerad att jag bara måste smälla ihop den.
J.R Ewing och Punk Anderson hälsar.

- Per Bjurman

Bjurre Tom Waits-febrar

Nja, när vi ändå är på gång – här kommer det en Tom Waits-compilation. Har haft svår feber på honom ändå sedan i våras och…well, här är de nummer jag tycker bäst om.

Best of Tom Waits

- Per Bjurman

Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Lundell enligt Bjurre

Av Per Bjurman, New York

Hallå i vårsolen.
Ledsen att det varit så tyst i Bjurres hörna, men Stanley Cup-slutspelet pågår och för att citera Tony Soprano:
It’s my busy season.

Nu har jag dock satt ihop en liten Lundell-samling.
Jag vet inte riktigt varför.
Kanske är det för att jag blev så jävla glad över att jag såg att han ska komma till Borlänge på Peace & Love, när jag är hemma, men hur som helst…här är den.
Det handlar inte om hans ”bästa” låtar, bara de som av olika anledningar råkar vara mina personliga favoriter.

Har bara en låtkommentar.
Avslutingen, ”Connemara”, är antagligen det mest magnifika han någonsin gjort. Att inte fler insett det – ja, att den inte resulterat i statyer – beror, tror jag, på att inte tillräckligt många orkat lyssna på hela.
Det ska ni göra nu dock.

BJURRES ULF LUNDELL

Ny Bjurre-lista i hörnan

Bjurres hörna är uppdaterad med en ny alldeles förträfflig spellista. Tema? Det får ni ta reda på själva. Bilden här ovan är en ledtråd.

Bjurre träffar Rock’n'roll Animal

Per Bjurman uppdaterar sin hörna. I dag handlar det om soul, och ett möte med Rock’n'roll Animal. I texten nedan presenterar han själv sin »Bjurres soul vol 1«. Ni hittar den som vanligt i Bjurres hörna här uppe till höger.

Av Per Bjurman

Det har varit lite dåligt med pigment på de första listorna, tycker jag.
Så här kommer 20 fina soulfavoriter.
Några korta kommentarer:

• Al Green är det sorglig Spotify-brist på. Det finns i princip bara sentida, och inte så roliga, nummer med honom. Varför? Man vill ju ha med The Reverend på sina soullistor.

• Motown är det inte mycket av. Kommer på en separat lista, är det tänkt.

• Aretha- och Otis-låtarna kan kännas lite uttjatade. men det struntar jag i. De är ju så jävla bra.

• Fattar ni hur hårt Curtis öppning svänger?

• Synkop-breaket i Johnny Bristol-låten…det var själva navet kring vilket det äktenskap jag en gång levde i kretsade.

• Underskattade Clarence Carter såg jag och Virtanen live i New Orleans en gång. Han var otroligt snuskig. Och rolig.

• Med Bill Withers är det ju egentligen ”Live at Carnegie Hall” – världens bästa livskiva – man ska hämta låtar från, men den finns inte heller.

• Lorraine Ellison-dramat är den självklara avslutningen – här såväl som på klubbar med självaktning.
Jag hade aldrig hört talas om den förrän jag gjorde en underbar intervju med Lou Reed i New York 1995.
Jag hade läst hela biografier om hur mycket Rock ’n’ Roll Animal hatar journalister och var livrädd när jag  klev in på Sister Ray Management-kontoret.

Men jag tror han tyckte synd om mig, jag stakade mig som en tredjeklassare under  första engelskalektionen under de första frågorna, och efter ett tag blev det supertrevligt.
Bland annat berättade han om Lorraine Ellisons ”Stay with me”.
– Gå och köp den nu efter intervjun, beordrade Lou, det är den bästa låt som någonsin spelats in.

Breaking news: Bjurres hörna uppdaterad!

Nu hade ni tur. Jag tänker på att jag fick igång tangentbordet igen.
För hade jag inte fått det, ja, då kunde jag ju inte ha berättat för er att Bjurres hörna är uppdaterad med en rykande färsk låttlista.
Och Per Bjurman tycks redan ha etablerat den finfina vanan att ackompanjera sina låtar med en liten patenterad Bjurre-text.
Vad det handlar om i dag får ni kolla själva i luckan.
Allt jag avslöjar är att trion på bilderna här uppe har med saken att göra.

Bjurre öppnar egen hörna på bloggen

Somliga blir bjudna på nobelfesten, andra väljs in i rock’n’ roll hall of fame.
Själv har jag förärats en egen liten hörna på Halvars formidabla blogg.
Äran är minst lika stor.
Här är det meningen att jag åtminstone en gång i veckan ska publicera en egen liten spotifylista.
Det blir enda stället där jag gör det.
Kanonkul.

Jag är alltså Per Georg, som ibland också uppträder under namnet Per Bjurman. Liksom centralgestalten i den här bloggen  kommer jag från Borlänge och där hade jag Halvar som mentor – och kär vän – på Borlänge Tidning och Falu-Kuriren under ett decennium.
Sedan flyttade jag till Stockholm och blev musiktyckare åt Aftonbladet. Numer återfinns jag i New York, som korrespondent åt samma tidning.
Men nog om det.
Let’s rock.
Klicka här!