Fågelskådande

Småfåglar pilar mellan träden och buskarna.
Belöningen för att jag medvetet har planterat sådant som ger bär.
Jag är dålig på fåglar men ska lära känna dem.
Sitta vid köksbordet någon förmiddagstimme varje dag med kikare och fågelbok.
Två rönnar har jag planterat. En för tre höstar sedan, den andra i våras.
De röda bären på dem nu. Som kommer sitta kvar när snön kommer och ligger vit på grenarna och locka dit flockvis med sidensvansar och domherrar.
Det är därför rönnen är mitt bästa träd. Jag ska skaffa ett tredje. Gropen är redan grävd. Djup och vid.
Det är sent om hösten träd och buskar ska planteras.
Jag drack några gånger förra sommaren. Och den här sommaren som var.
Två tre fyra kalla öl på verandan mot kvällen när dagens arbete i trädgården var klart. Och någon gång ute på lokal.
Det gick stilla och fint till. Det kändes rätt okej. Så kanske gör jag om det nästa sommar igen. Men i så fall inte förrän dess.
Om ens då. Det känns onödigt, ingenting jag behöver. Det helnyktra livet är när allt kommer omkring finare.
Lite tråkigare i långa loppet. Men ändå finare.
Nu har jag tröttnat även på min ipad. Såtillvida att det inte blev samma sak att läsa tidningar på den.
Jag saknade allt mer papperssidorna. Bläddrandet. Trycksvärtan. Rivandet. Klippandet. Doften. Ja, själva känslan.
Så nu kommer tidningsbudet med DN och SvD om morgnarna igen. Som förr.
Jag är gammaldags, jag är analog.
Vad ska jag med progressiva glasögon till?
Varför betalade jag åttatusen för ett par som ändå dinglar i senilsnöret på bröstet så fort jag läser eller skriver?
Så som även ett par vanligt slipade skulle göra.
Man kan skaffa tre fyra sådana par till priset av ett par progressiva.
Så får det bli.
Senilsnören till alla finns redan.
Återvända som förr om åren till öl, vin och whisky tror jag inte på.
Även om jag då om somrarna ibland tänker på att göra så. Tänker på att där hör jag hemma. Innerst i mig.
Men därinne inser jag samtidigt att jag är allergisk.
Magen, psyket, nerverna tar för mycket stryk.
När jag slår ihop Jonathan Franzens Frihet är det med en känsla av att ha läst en bok jag kommer att tänka på som en av mina starkaste läsupplevelser i livet.
Det är något genuint obehagligt med Expressens kolumnist Ulf Nilson.
Jag läser igenom manuskriptet och blir sittande. Tänkande.
Är det inte enastående löjligt att sitta och skriva hittepå?
Om det inte är deckarförfattande och pengatjänande det handlar om.
När man istället kan utforska sig själv i skrivandet.
Jag börjar efter Franzen på Peter Robinsons nya, Roten till det onda, och retar mig i sedvanlig ordning på kronologin i den svenska utgivningen av Alan Banks-serien.
Den här gavs i original, Blood at the Root, ut redan 1997.
Red i Ulf Lundells nya bok Allt är i rörelse misstänker att han har vuxen-adhd. Han diagnostiserar sig själv med hjälp av ett frågeformulär där tolv träffar tyder på att man har sjukdomen.
Red får ihop till femton.
Själv räknar jag in tolv klockrena träffar plus fem eventuella.
Och när jag visar resultatet för A, som känner mig bättre än jag gör själv, säger hon att dessa fem inte är eventuella utan exakt lika klockrena som de tolv.

Mer och mer höst – mer och mer trivsel

Jag respekterar mina barn som människor, jag respekterar mina barns barn som människor, men jag vill inte ha någonting med familjen att göra.
Skriver Lundell i kommande boken Allt är i rörelse.
Och det får väl respekteras, den inställningen.
Men man förundras.
Jag söker mig också likt Lundells alter ego Red i boken till ensamheten. Men inte till att vara ensam ensam.
Jag vill ha familjen, flocken, där. Omkring mig.
Utan min flock är jag ingenting.
De få dagar i mitt liv när den inte finns i min närhet,  jag trampar bara omkring då, trampar vatten.
Oförmögen till någonting.
Det blir mer och mer höst och jag trivs mer och mer med tillvaron. Jag till och med sover bra och djupt. Drömmer mycket.
Dagdrömt har jag alltid gjort mycket. Den där hopplösa sortens drömmar man knappt hinner drömma klart förrän nuet har hunnit ikapp en.
Jag är cd-köpare igen efter några spotifyår, nya John Hiatt blev en liten besvikelse efter första varvet i Bosespelaren.
Hade Dirty jeans and mudslide hymns avlyssnats streamad kanske den inte hade getts fler chanser.
Nu har skivan gått några veckor i cd-spelaren och vuxit till det bästa Hiatt gjort på många år.
Van Morrison skrev I could be your lover to när han flyttade till Woodstock för att hänga med Bob Dylan.
Men de sågs nästan aldrig.
Att Morrison drog dit var värt den enda sången, skriver Håkan Lahger i sin nya Dylanbok.
Gott om trevliga anekdoter i den boken.
På miniräknaren får jag det till att veckan har 168 timmar. Lika för varenda en, där är livet rättvist. Jag lägger tio av dem på löp- och gymträning. Plus ytterligare åtta tio på långpromenader med Boxarn i skog och mark.
Nästan 150 timmar kvar till allt annat.
Räcker gott för mig.
Jag beställer nya Wilco.
Utan att först lyssna.
En del kan man lita blint på.
Jeff Tweedy är en sådan.
Armhålorna kliade. Röda. Det hade ingenting att göra med den vecka som nyss gick förlorad.
Duschkrämen?
Deon?
Vad är det för skit i dom där? Vilka kemikalier?
Man vill inte veta. Visste man, då skulle man hellre gå omkring med en lätt odör av armsvett.
Jag ligger efter med allting när energin på lördagen återkommer. Mest orolig för utsålt på alla höstreor av rosor och buskar och perenner.
Dock finns en del kvar av det önskade när jag kuskar runt med baksätena nedfällda i familjebussen.
Två syrenbuddlejor, en vit och en röd.
Fyra bärhäggmispel.
En paradisbuske.
Åtta måbär, häckplantor.
En bukettapel.
En vingbenved.
Ett dussin stäppsalvia.
Åtta kantnepeta.
Tre perovskia.
På rosfronten dock intet nytt. Urplockat där. Men Bäsna återstår att besöka. Annars finns höstreor ävenså på nätet. Fast då blir det fråga om barrotade rosor.
Jag läste i ett sträck Johan Theorins nya, Sankta Psyko.
Synd bara att han sabbar det på slutet.
Slut är svåra. Speciellt i krimgenren.
Jag ser att många kritiker gillar Läckbergs nya. Jag läser den.
Hon har fortfarande svårt för allting. Början, mitten, slutet.
Och allt däremellan.
Man hinner inte gnälla klart över att inte ha något nytt att läsa.
Nu ligger tre nya tjocka böcker på bordet vid läsfåtöljen och stressar en under läsningen av nya tjocka Ulf Lundell.
Jonathan Franzens Frihet.
Joyce Carol Oates: Änkans bok.
Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi.
Lundell bör läsas sakta.
Vare sig syrenbuddleja, aka fjärilsbuske, eller perovskia är härdiga i Borlänge. Långt därifrån. Typ skåneväxter.
Men jag vill ha fjärilar i min trädgård. Då får man se till att kapa klimatzoner. Höja upp, bädda in med sten, dränera med grus och stenar, vindskydda med buskar och träd.
Och än sen om det ändå inte skulle gå. En buske går loss på två tre hundra. Högst.
Hur många trehundringar har det inte bränts på krogarna. Utan att blinka.
Fågelholkar köptes också. Sex stycken i olika modeller och storlekar.
Jag tänkte spika upp dem i de gamla lindarna som står stolt allé innanför planket ut mot gatan. I ståhöjd.
Men det är så lite man vet om både holkar och fåglar.
Vid en påläsning ser jag att de ska spikas upp på minst fyra meters höjd. Detta för att inte katter och råttor ska bli nyfikna på holkarnas invånare.
Och inte i söderläge. Bäst är ett skyddat läge med morgon- och kvällssol. Alltså nordost, där bara två, kanske tre, av lindarna kvalar in.
Frågan är om ens det går. Avståndet mellan holkarna bör vara minst 20 meter då många fåglar hävdar revir.
Dock står det inte någonstans någonting om huruvida slutet av september början av oktober är lämplig tid för att i höstvindarna stå fyra meter upp på en stege som står och vinglar på kullerstenar och spika upp holkar.

Ett par tre kullerstenar i bottnen
på varje planteringsgrop.
Som värmemagasin.
Som dränering.
Som fukthållare.
Jag har gjort så.
Jag gör så.
Och allt planterat upphöjt över marknivå.
Allt.

Trädgården står vacker nu. Det är ju så med trädgårdar. Vackrast om hösten.
Rönnarna.
Benveden.
Häggmispeln.
Nyponen i rosbuskarna, jag vill ha bara gammaldags rosor.
Och stäppsalvian, kantnepetan, perovskian och lavendeln som fortfarande blommar. Blått, violett.
Jag är glad, tacksam för att jag tänkte höst då. Då när trädgården började byggas upp.
Det planerades ingenting. Ingenting. Men det tänktes höst.
Sommaren, för att inte tala om våren, är ju inte mer än en grisblink.
Jag tror på metoden stenar och upphöjt. Allt överlever och växer så knaket hörs. Ävenså dom halvhärdiga och ohärdiga.
Det är nog växtzon tre i den här dalaträdgården på gränsen mellan zon fem och sex. Ja, på sina ställen tror jag zon två.
Det har varit och är en fröjd i mitt liv det här trädgårdsprojektet. Tre somrar och höstar nu.
Gigantiskt och dåraktigt men en fröjd.
Minst tjugo sådana somrar och höstar till är att hoppas på.
Om jag fortsätter springa och fortsätter hålla mig borta från pilsnern, energitjuven, bör det gå.
Jag läste boken Born to run och köpte fort som fan odämpade löparskor från en nätbutik i USA.
De är än så länge bara provsprugna nån halvmil på mjukt underlag i Mellstaskogen. Samt några halvtimmar på gymets löpband. Men än så länge fungerar det.
Ingen känning av de onda knäna längre.
Nikes skolaboratorium har ett och annat på sitt samvete.
Och ingen duschkräm ingen deo under armhålorna ens i samband med den duschen, after löpduschen.
Bara vatten.
Det kliar inte.
Inga röda fläckar.
Vatten är bättre än allting.

I väntan på storebrorsan

I den närapå outhärdliga väntan på att Ollebo, den bäste av brevbärare, ska komma med recensionsexet av Ulf Lundell nya bok, »Allt är i rörelse«, rotar jag ur skivhyllorna fram storebrorsans dubbel-dubbelsamling Slutna rum och Öppna landskap.

Jag hinner inte längre än till spår ett på den senare innan jag tar tillbaka allt annat jag eventuellt har sagt i den vägen och korar »Jag hade en älskling en gång« till storebrorsans finaste.
Måhända påverkad av hur det tycks vara på väg att gå för en viss Johnny boy som jag samtidigt skriver om.

»Jag hade en älskling en gång
Hennes hår hängde långt
och mörkt nerför ryggen
Och lika mörk var hennes sång
Hon sa: Vill du ha en ark,
så bygg en
Hon läste Camus
Jag tror hon ville fly
ifrån mörkret in i mörkret
Jag hade en älskling, en vän
för mycket länge sen«