Nehej, inte ett jävla svar än (klockan 24.17) på nedanstående inlägg.
Vore det lite Alex Kjolman i en så skulle man be er dra åt helvete.
Men nu finns det alldeles för lite Alex i en så jag gör inte det.
* * *
UPDATE (kl 01.10): Jo, jag är till och med så mesig och konflikträdd – och härdad – att jag daterar upp och skriver:
Obs! Ironi.
En av alla grejer min terapeut ligger på mig om, det är att jag behöver jobba hårt med min krattiga impulskontroll, och det är ju att slå in den öppnaste av dörrar så det rådet tänker jag nog ta fram rödpennan och stryka från de blodiga Freud-fakturorna.
Men det är halt därute, riskabelt lubbarväder, och det är grått därute, Gud har köpt billig gråfärg på rea i himlens alla färgbutiker, och det ger mig fritidsproblem.
Mellan alla böcker jag klämmer om kvällarna vill jag se en och annan dvd-film.
Jag sitter här och ska beställa hem en del nu. Men.
Jag har samtidigt nästa möte, på tisdag klockan nio, med terapeuten att tänka på.
Det är ingen man ljuger och har sig inför och spelar under täcket med.
Det är en man visar alla sina skitiga kort och håller sig till sanningen och ingenting annan än sanningen inför.
Så jag avvaktar iskallt en stund med att avfyra den där illröda »KÖP NU!«-knappen.
Det är ett annat litet krux med i bilden också, vi är ju ärliga här, och den där terapeuten läser bloggen, påstår att den liksom också finns med i min problembild …
Ser man aldrig – nåja, nästan aldrig – på tv så slipper man inte bara undan en massa smörja som Melodifestivalen, man missar ju också allt som är bra. Och bra, väldigt bra, sägs det ju från alla normalt pålitliga håll och kanter att tv-serien »The Wire« var.
Alltså sitter jag här och undrar om dvd-boxen med alla fem säsongerna, 60 avsnitt, kan vara så bra att den är värd sitt pris: Vad säger ni som har sett serien? 1895 kronor på discshop.
Jag behöver någon att skylla på om terapeuten inte blir att leka med när jag berättar.
Se terapeuten i vitögat och med min stadigaste och hederligaste blick kunna säga att »The Wire«-boxen, den är minsann ett så noga övervägt inköp att det visar på att terapin har varit framgångsrik.
Titta på mig. Iskalla killen har jag blivit. Väntar med att fyra av köpknappen. En kort minut.
* * *
Man är evigt ung. I sin moders ögon.
* * *
Förutom att det ett tag blev lite väl mycket pastabakning, så var Bill Bufords »Hett« lysande läsning. Vilkendagsomhelst ska jag bräsera nånting, vadsomhelst, hurlängesomhelst, för att komma åt en sån där sås som Buford lär en göra av bräseringen.
* * *
På tisdag får vi läsa tidningarnas recensioner av »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons bok om sin far Slas. Själv nöjer jag mig med att tipsa om den. En gång till, tjat är en av mina bästa grenar. Även om det inte är direkt kul, i ordets bemärkelse, att till exempel läsa om att Slas alkoholism hade gått så långt att han de sista åren var en fyllgubbe som satt ensam i en stuga i skogen och söp och luktade illa och hade en plasthink som användes som potta.
* * *
Marsnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel skriver att för åtta år sedan såldes en procent av Bonnierförlagens böcker på internet. Nu utgör nätkunderna en femtedel av marknaden. Bra det, jag vet en bok som framöver kommer att finnas hos nätbokhandlarna.
* * *
På onsdag ska jag dock se på tv. Gäster i litteraturmagasinen Babel är då Alex Schulman, Junot Díaz och Hanna Hellquist. Aktuella alla tre i den vårboksflod jag sitter med näsan knappt över ytan i. Några regelrätta recensioner har jag inte en chans att hinna skriva, men målsättningen är att åtminstone droppa en stump om varje ny bok jag läser.
* * *
Det har nu tagit sig en aning igen med mitt onämnbara projekt. Där finns anledningen till de usla reaktionerna på era bloggkommentarer. Det känns, vaskamansäga, inte bra. Men för att inte grotta ner mig i bloggen, som jag annars vet att jag gör – och som terapeuten också är på mig om – måste jag sitta nedkopplad om det ska bli nåt gjort med det onämnbara. Dock läser jag alla kommentarer och är tacksam för varenda en.
* * *
Och rödlök ska man koka i rödbetssaft och rödvinsvinäger, fick Bill Buford lära sig av Manhattans stjärnkockar.
* * *
Cee-Jay har dragit på sig en idrottsskada. Och Bjurre är på god väg att blogga på sig en i Garden.
* * *
Min espressosort var slut så jag köpte en annan sort.
Och konstaterar nu att espresso utan crema är som kärlek utan kyssar.
* * *
Har ni sett den där nya grunkan här till höger som visar hur många besökare som just nu är inne på bloggen och varifrån de kommer? Härligt, härligt, säger jag. Men farligt, farligt, kommer nog terapeuten att säga.
UPDATE: Den blev alldeles för härlig …
* * *
Häng on.
Januari är inte ens slut och ändå har jag redan brutit alla mina nyårslöften.
Jag säger inte vilka det var, det räcker med själva erkännandet, men så pass kan sägas att det då för en månad sen fanns mycket att ta tag i.
Minst åtta av tio vanor och later man har är ovanor och olater.
Dock har jag här en teori. Jag kom på den för typ tre sekunder sen och som ett exempel på en vana som är en ovana så är jag genast beredd att sprida den world wide webb.
Här kommer den:
Jag tror att antalet ovanor och olater står i direkt proportion till antalet besserwissertyper i ens omgivning.
Nu när jag skrev ner teorin märker jag att den har oroande inslag av både matematik och logik så jag förstår inte riktigt vad jag menar, men det gör säkert ni.
Jag är ävenså osäker på om besserwisser är rätt ord för typerna jag tänker på. Jag har haft mycket omkring mig ända sedan i morse och är mer trögtänkt än vanligt i dag.
Jag kommer inte på det där andra ordet och det här är någonting som jag inte får göra annat än kickskriva för min terapeut.
Ni vet ändå vilka jag menar.
De där som själva Aldrig Gör Fel eller Har Fel.
De där som med sin egen uppblåsta och präktiga person utgör själva måttstocken för vad som är rätt och riktigt.
De där som ser ner på andra människors svagheter, tillkortakommanden och brister.
Så jag tror att jag menar så här med min teori:
Att ju fler såna typer man har att göra med, desto längre blir ens lista med nyårslöften.
Så fort jag insåg det, kom jag också på att jag ville ha varenda en av mina laster kvar.
* * *
Två läsarmejl tipsar om att pinga och länka och greja och ha mig till storbloggarna.
Jag ville inte. Jag tittade in hos några av dem. Jag vill inte.
Högstadiestilistik, rökrutesvenska.
* * *
Nu pratar vi inte mer om det. Allting blir ändå som det blir.
* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns.
* * *
Nog har jag sagt att Don DeLillos »Falling Man« är släppt i pocket? Nu har jag sagt det igen.
* * *
I begynnelsen var ordet; jag har alltid trott på ord.
Men det är inte så att ord alltid fungerar.
Det är fullt möjligt för ord att fördunkla det de försöker förklara.
* * *
Det är ändå aldrig förändringarna vi vill ha som förändrar allt.
* * *
»/ … / tror jag inte på Kleerup och alla andra posörer som säger att riktig konst skapas genom droger. Jag tror inte att förutsättningarna för god konst är en lina kokain – jag tror att det är hårt arbete och en smula begåvning.«
- Alex Schulman ger emellanåt prov på att han när han vill kan vara annat än en nätmobbare.
* * *
Livet pågår på sitt sensationellt stillsamma vis.
* * *
Jag har 256 sidor kvar (tack för det), men vågar redan efter 101 sidor sätta min Van Morrison-samling på att Junot Díaz »Oscar Waos korta förunderliga liv« (Albert Bonniers) blir en av årets kioskvältarromaner.
Jag läser den så där som man läste äventyrsböcker när man var elva tolv år. Jävlaranamma så den killen kan berätta.
* * *
Jag har sagt det förr och måste nog säga det igen. Ta inte det jag säger på sånt blodigt allvar. Det räcker gott att jag själv tar mig själv på sånt Förbannat Allvar. Det räcker gott och väl. Jag vill inte ha på mitt samvete att någon blir medberoende i mina sjukor.
* * *
När Papa hjälpte James Joyce hem om kvällarna brukade hans hustru Nora öppna dörren och säga:
»Jaha, här kommer författaren James Joyce full igen med Ernest Hemingway.«
* * *
»All intellektuell utveckling har sina rötter i overksamhet.«
- Samuel Johnsson
* * *
Håkan Hellström gör en enda spelning i sommar. Självfallet väljer han att göra den på Sveriges bästa festival. Peace & Love. I Borlänge. 22-27 juni. Come on.
* * *
Häng on.
Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.
Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min roman. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.
Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.
* * *
Bogey här bland kommentarerna – ni läser väl kommentarerna, bloggens guldgruva – bjuder ju på tjuvlyssning av kommande Eldkvarnsingeln Hunger Hotell. Låter som en springsteensk hit, om ni frågar mig.
* * *
Om det nu inte är fejk, nog är det här taskspeleri så här nära gränsen. Nog är det rätt roligt också. Personligen tror jag att Marcus Birro skulle tjäna på att bara himla med blicken och bjuda på det. Birropoesi kommer att leva längre än Alexironi.
BOKTIPSET
»Saker och ting som barnbarnen borde veta«, Mark Oliver Everett (Reverb förlag)
Årets kanske finaste lilla självbiografi. Om hur amerikanen Mark Oliver Everett, som gör sånger om sitt liv under namnet Eels, på kort tid förlorar hela sin familj. Om hur han tar sig upp ur det mörka hålet till ljuset. Om kompromisslös syn på konsten.
Alla som dör omkring Everett får honom att inse hur flyktigt livet på jorden är, och han sätter det som verkligen är viktigt i långa loppet i förgrunden. För Everett, ensam i livet, blir det konsten. Han bestämmer sig för att bli en konstnär, en riktig och äkta. Övertygad om att det han håller på med är viktigt skapar han sin musik utan minsta hänsyn till skivbolagens marknadsaspekter.
Det är ärligt, det är äkta, det är sorgligt, det är vackert, det är chosefritt och det är rak och enkel singer-songwriterprosa. Med så lågmäld och finstämd humor att det här är en bok man alla gånger hittar i biblioteket hemma hos Nick Hornby.
LADDA NER
»Saskia«
Cornelis VreeswijkSaskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler
DAGENS BLOGG
The Guardians Books Blog. Avdelning på en litteratursajt som får boknördar att gå ner i spagat. Ta bara serien Writers’ Room, med bilder från författares arbetsrum. På bilden ser ni hur det ser ut där den för mig obekanta Francesca Simon sitter och skriver sina böcker. Hitills obekräftade rykten gör gällande att The Guardians fotograf härnäst dyker upp i den ockragula skrivarstuga med dalaröda knutar där Halvars huvudsakers redaktion håller till.
* * *
Nivån var himmelsk redan vid första genomlyssningen, Bob Dylans sånger på Tell Tale Signs bara växer. Och växer. Som alltid med alla Dylansånger.
Just nu är jag nog mest förtjust i »Ain’t Talkin’«, den alternativa tagningen av sista låten på det album jag har klippt ur en bit av som logga till den här bloggen. Fast frågar nån mig i morgon är det säkert något annat av de 27 spåren på 2cd:n Tell Tale Signs. Alltså den dylanska BYRÅLÅDERENSNING som spöar skiten ur alla andra cd-skivor 2008.
* * *
»Mitt under intervjun reser sig Anette Kullenberg för att gå ut och röka.
Herregud.
Vet hon inte att cigaretter är farliga?
– Äh, fräser Anette Kullenberg.«
Ica Kuriren träffar en Anette Kullenberg – aktuell med nya Marianne Höök-biografin – som sitter med ett glas vin på Operabaren och ger blanka fasen.
DVDn
»I’m Not There«, Todd Haynes (Tin edition, Scanbox)
Cate Blanchett, Heath Ledger, Richard Gere mfl
Om det här vore för tjugo år sen, om jag haft den här bloggen då, jag hade hellre stängt ner den än skriva vad jag tycker om Todd Haynes surrealistiska sexpersonersgestaltning av Bob Dylan. Ger ju inga kreddpoäng i popkulturella kretsar att säga sånt högt. Men nu när jag för länge sen har vuxit ifrån den där ängsliga poänginsamlingstävlingen kan jag säga det högt:
»I’m Not There« är kejsarens nya kläder.
Finns ett par tre scener jag kan tänka mig att se om. Cate Blanchett är med i de scenerna.
Todd Haynes säger mig ingenting om Bob Dylan som jag inte redan har i mina bokhyllor och soundtracket har jag redan utspritt i mina skivhyllor.
Rockystrippen i dagens DN, såg ni den? Första rutan, Rocky och tjejen på konstutställning, tjejen om en av de modernistiska tavlorna:
»Vad får han allt ifrån?«
Rocky, med avundsblicken åt annan håll och händerna i fickorna:
»Det är bara påhittat alltihop!«
* * *
Jag vill jag vill jag vill jag vill ha den här. Snälla, Tomten. Jag har ju ätit min spenat och allting man kan begära av en.
DAGENS LÅT
Jag lubbar saaakta en långrunda i det syrerika duggregnet, duschar hett och länge, sätter mig i mjuka kläder i läsfåtöljen men går först igenom de senaste dagarnas noteringar i den svarta Moleskinen.
Minnesanteckningar om böcker och skivor som bör skaffas. Dvd- och biofilmer som bör ses.
Löften till en själv om sådant som genast ska tas itu med men som redan har taskigt bäst före-datum …
Det gamla vanliga.
Men hur länge sen var det jag hade en läshelg av den här magnituden att se fram emot? Darkes böcker av Slas och om Papas syn på skrivande och Lennart Perssons sprillans nya »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
Herregudibrallan.
Man måste ju fråga sig om det finns någon annan blogg därute som har sådana här läsare. Jag skulle inte byta ut Halvars huvudsakers läsare mot alla Alex och Blondinbellas och Rosings tillsammans. Jag vill inte ens länka dit, jag vill inte riskera att få hit en enda av deras läsare.
* * *
Med åren blir det allt skönare att leva nykter. Att varje morgon vakna och slippa känna sig som kapten Wolff-Hansen på sidan nio i Klas Östergrens »Ankare«.
* * *
Jag ville inte bli förförd av henne, men nog blev jag besviken över att hon inte ens försökte.
* * *
Någon − våra misstankar föll på gubben i ettan på andra våningen i trappen intill − denne någon hade dumpat en papperspåse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare på Tångringsgatan.
Vi var i förpuberteten, allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, så vi satt där i cykelkällaren den Beatlessommaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen och förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
* * *
Du skulle aldrig bytt ut
»Ondskans blommor«
mot en adressbok
dina rynkor börjar
täcka hela kvarteret
Bruno K. Öijer
* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
Werner Aspenström
* * *
Det har varit mycket Dylan och Hemingway här ett tag nu. Men det kan enligt mitt förmenande aldrig bli för mycket Dylan och Hemingway (så, ja, skäms på dig, Egon). Ni missade väl inte Papalänken här i kommentarerna från DN:s Washingtonkorre Erik Ohlsson.
* * *
»På kvällarna kunde jag låna en telefon hos Rocks i baren, men det var förenat med vissa risker. Min föresats var att arbeta med boken på kvällarna och ett besök i baren kunde fördärva sådana föresatser. En enda drink i all enkelhet kunde förta all lust att arbeta, skingra de tankar som måste hållas samman och skärpta, väcka en massa andra lustar, få en beredd att köpslå, förhandla, skjuta upp saker och ting på en obestämd framtid. Det fick inte ske, i alla fall inte för ofta.«
Klas Östergren; »Gangsters«
* * *
Jag dricker en espresso fast det är sent; jag kommer ju ändå inte att vilja somna.
Espresso är godare än vanligt kaffe. Men gott?
Jag vet inte.
Det är espressons idé som räknas, inte smaken. Det heta, det beska, doften.
Kicken, den lilla sinnesförändringen.
* * *
Men Dylan får knipa käft i kväll.
I kväll vill jag läsa i tystnaden.
Många, inklusive jag själv, är intresserade av Vulkan.se – hemsidan som byggts upp av författaren Sigge Eklund, reklammannen Michael Storåker och Linda Skugge som en sajt där skribenter på ett enkelt sätt ska kunna gå in och omvandla sina manus till tryckfärdiga böcker med hjälp av den teknik som finns bakom sajten.
Ja, intresset från potentiella författare är ju så enormt att sajten, som skulle ha öppnat 15 november, brakade ihop under anstormningen från alla nyfikna. Hemsidan ligger fortfarande nere, och den enda information som går att få är att den intresserade kan lämna sin mejladress för att bli e-postad så fort sajten inom en »snar framtid« ligger uppe.
I nya numret av branschtidningen Svensk Bokhandel finns dock en del nya uppgifter i en artikel av Lasse Winkler.
Sigge Eklund säger till SvB att tanken är att man ska kunna formge sin egen bok och i en förlängning också kunna välja typ av bindning och pappers- och omslagskvalitet. När boken är färdig ligger den ute på hemsidan för presumtiva köpare som kan läsa valda delar ur böckerna innan man gör sin beställning.
För att locka till trafik och öka överskådligheten ska man arbeta med topplistor över mest köpta böcker, recensioner etcetera.
Det fiffiga, säger Sigge Eklund, är att medlemmarna kommer att erbjudas att köpa förläggartjänster av varandra. Det kan också bli en Blocket för förläggartjänster.
Grundidén är att det ska vara så fritt och billigt som möjligt för författaren. Den som bara vill trycka sin bok (som faktiskt trycks på Tabergs Media i Vänersborg) betalar bara tryckkostnaden. Den författare som vill ha ett ISBN, komma med i Bokrondellens databas och göra boken tillgänglig i nätbokhandeln får betala extra för det.
Prissättningen bestämmer författaren själv. Gör han eller hon inga pålägg på tryckkostnaden händer inget. Men Vulkan se:s affärsidé är att lägga på 25 procent på de pålägg författaren eventuellt gör. Lägger författaren på tio kronor, lägger alltså Vulkan.se på ytterligare 2,50.
Det går alltså ännu inte att ta sig in bakom kulisserna på den av bokmanus hårt bombarderade sajten. Men en tjuvkik i själva kulissen visar att där redan ligger färdiga bloggböcker av Sigge Eklund själv, Alex Schulman (i två volymer) samt Fotbollsfruns samlade krönikor.
Vi går i de singlande löven på stigen vid älvbrinken. Boxarn nosar i buskarna där dofterna ännu hänger kvar av röda vinbär och vildhallon.
Jag sparkar i högarna av lönnlöv, lindnäsor och kastanjer som börjar nå långt upp på kängskaften och Winnerbäck och Miss Li sjunger om hur det skulle bli om du lämnade mig nu, och Springsteen om flickor i sommarkläder.
När vi når stället där den gamla floden gör en krök, går vi ut på den murkna och daggvåta båtbryggan och stannar där en stund.
Jag vill vara kvar i den stunden så länge det går, så länge den finns, nu innan mörkret faller.
Det är en morgon när himlen är randad av moln och ljus, klar sol som står lågt, glitter på den bläckblå älven, flammande eldar av guld i björkarna, rönnar som gnistrar rött.
Men det är också en morgon som har en udd av skärpa i luften och får fåglarna att börja fega ur och sträcka i skränande flockar bort över topparna på de färgsprakande träden i berget på andra sidan.
Vintern kan vilken dag som helst nu rulla in över en som en rostig stridsvagn.
Snart nu kommer oktobers fyllda mognad att övergå i vissnad, förmultnad förgängelse och få Ol’ man river att trög och svart och ännu tystare kasa fram mellan vassarna som redan börjat anta sin gulnade vinterfärg.
Vi lämnar motvilligt bryggan och går hemåt med det irländska vemodet i Winnerbäcks nya sånger som ackompanjemang. Vi kommer hem utan att ha sett en enda sommarklädd flicka.
Den söta, råa doften av ruttnande äpplen i en dimsvept trädgård en tidig oktobermorgon – bara det är en anledning till att göra en Simenon.
Zigne åker i morgon till Öland på fågelskådning. Min egen gren är höstlövskådning.
Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.
Vem är det jag som undrar vem jag är?
Jag tänker inte försöka berätta vad den handlar om för en bra bok handlar ju aldrig om vad den handlar om utan om hur den är skriven.
Bodil Malmsten i bloggboken »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig«.
Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.
Dit och hem från Ol’ man tar sig Springsteens »Magic« ett halvt hack uppåt. Living in the Future, Gipsy Biker, Girls in Their Summer Clothes, Last to Die, Long Walk Home och titelspåret är fyror. Resten är inte mer än 2 – 2,5. Så summa summarum är albumet en trea. Om ni frågar mig och min mage.
Att man ska vara så hopplös på att trivselprata.
Det viktigaste är att marschera i takt med sin egen trumma.
Jag känner mig just nu less på kriminalromaner, de står mig upp i halsen. Just nu vill jag bara läsa biografier.
Winnerbäcks The Waterboys-sound a’ la Fisherman’s Blues och Room to Roam spelar på de känslosträngar i mig som är ömtåligast, där jag är ett lätt byte. Dock håller inte de lite för fattiga texterna för mer närgången lyssning. Så här får en långpromenad ner betyget ett hack från en fyra till en trea. Om man nu nödvändigtvis ska låta hjärnan blanda sig i vad magen känner. Jag är för min del inte så säker på att man ska göra det när det kommer till konst. Så vi säger 3,5.
… och andliga böcker.
Jag mediterar alltid en stund därborta på båtbryggan. Det innebär inte vad mig anbelangar att sitta och älta någon tanke som en del säger att de gör när de mediterar. Tvärtom är meditation för mig att ta sig in i tomrummen mellan de tankar som annars torterar en tjugofyra timmar om dygnet.
Sidan 216 i Stora Boken. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i Stora Boken.
Alex hade 1179 kommentarer på sitt tackåhej-inlägg sist jag kollade. Han hade 250 000 läsare. Det säger en del om hur benägna bloggläsare är att kommentera.
… kortprosa vill jag också läsa. Borde inte Bodils nya bloggbok komma snart?
Förstår fortfarande inte varför jag så sällan skriver om mat här. Som i går när jag inte visste vad jag skulle laga för middag och gjorde gräddstuvad pyttipanna på kassler, sidfläsk, rökt renkorv, potatis och lök. Formidabel succé bland både kvinnor och barn. Det borde jag ju ha skrivit om.
I kväll kan ni nog inte räkna med några inlägg från vare sig mig, Hillton, Zigne eller Cee-Jay. Vi fyra plus L-G, tv-ankaret, har i kväll ljugarafton på Harry’s i Falun.
De som tycker annorlunda har förstås samma rätt som jag att ha sin åsikt, men jag håller inte med dem.
Det kom lite liv och en after work med Konstnärn emellan, så det här blev lite sent. Men det var skrivet till kanske hälften och på så vis hade det rättfärdigat en efter jobbet-sittning.
Det är ju numera sällan som man kan påstå att någonting jag gör har med vad man i vanlig mening kallar arbete att göra.
När jag och Boxarn inte är ute och ränner till stället där Ol’ man river gör en krök sitter jag mest i min läsfåtölj och låter dammet samlas på axlarna.
Jag skulle i och för sig indirekt kunna kalla det här bloggandet för lite av ett arbete. Jag skulle – lite mellan raderna – vilja göra det genom att tacka alla er som de senaste veckorna har beställt min bok.
Men om jag gör det, ja, jag bor ju i Borlänge, så då vet jag att det är så många andra som ser på det som att jag bara vill göra mig märkvärdig och larma och göra mig till.
En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O – Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger ”bokmössan”.
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett ”litterärt projekt”.
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol’ man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu – där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är – överraskning, överraskning – Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu – varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
… men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway’s free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg – höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
… och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att … Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh – från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I’ll go mine.
Min mamma och pappa har inte ens dator. Och mina vänner och bekanta kan väl ändå inte ha så många vänner och bekanta.
Så det är på för mig outgrundliga vägar som den här bloggen får nya läsare.
Den fråga jag antar att varje sådan ny besökare ställer sig är:
Vad Handlar bloggen om?
Det är en så väldigt bra fråga att jag ställer mig den själv. Varje dag. Varje gång jag börjar skriva en text. Då är handlingen en vidöppen fråga. Frågetecknen brukar sedan hopa sig, bli allt mer till en lövhög under de höstsprakande lindarna för varje ord jag skriver.
Och här nere nånstans, efter några meningars skuggboxning, är det lönlöst att ens försöka reda ut vad det Egentligen Handlar Om.
Antingen handlar det vid det laget om ingenting, som i Graham Greenes böcker. Eller också handlar det om en väldigt massa olika saker på samma gång, som i Quentin Tarantinos filmer.
Jag läste en gång en intervju med Tarantino. Han skrev manus på samma sätt som jag skriver mina texter. Han sa att han inte ens kunde börja förrän han hittade rätt musik till förtexterna.
Själv fick jag ingen studs i den här texten förrän podden randommuddrat så djupt i musikhistorien som till Oliver’s Army med Elvis Costello.
På samma konstnärliga nivå ligger mina texters gemensamma nämnare med Graham Greene. I hans böcker är själva storyn av underordnad betydelse.
Sen tycker jag inte att man behöver överdriva jämförelser och påpeka hur fett bra Greene skriver om det där som inte händer. Det är teckn et på mästerskap − att kunna skriva fängslande om ingenting.
Så jag håller mig än så länge till att skriva om ingenting. Först när jag närmare har studerat Our Man In Havana ska jag ge mig in på det fängslande.
Babel, vilken film. För att citera ur mejl från Lennart P i förmiddags: Som att bli överkörd av en lastbil i två timmar.
Jag simmar mot strömmen, jag vill komma till källorna.
Ensamheten i att skriva och läsa är en självvald ensamhet. Jag sjöng den ensamhetens lov redan när jag var liten; mitt behov av att umgås med andra än mina allra närmaste var inte större då än nu. Jag ville helst sitta på pojkrummet och rita och läsa och fantisera och jag trivdes med det. Ingen hörde mig nånsin säga:
Jag har ingenting att göra.
… mejlet från Lennart P innehöll också … nej, nu är vi där igen, det är sånt där igen som jag drar mig för att skriva, men jag kommer att leva länge på det, och tänka på det under stunder när skrivandet känns meningslöst.
Så den riktige Alex orkar inte vara blogg-Alex längre. Jag kan just nu inte komma på någonting som är mer förståeligt.
Vad är det som gör att folk som annars sällan eller aldrig äter popcorn gör det så fort de går på bio?
Lilla Blå har ett fint inlägg på sin blogg om att böcker inte bryr sig om tid.
Mer Lennart P. Han har uppdaterat sin Bäst just nu. Bland annat med Fogertys nya … definitivt det bästa han gjort sedan Blue Moon Swamp.
Jag har hört om en stad ovan molnen med Roffe Wikström är nog det mest himmelska spåret på gudomliga frälsis-cd:n En salig samling.
Av uppenbara skäl … och Som jag vet en del om … Omtagningar i Jonathan Safran Foers mästerliga roman Extremt högt och otroligt nära.
Jag önskar att jag hade förstått mig själv tidigare.
Citattecknen när man skriver direkt i bloggen blir så vidrigt fula att jag vägrar använda dem. Kör med kursivt istället.
Nej, bäste Staffan – du behöver inte ta åt dig.
Just nu har jag tankar på att göra ett blogguppehåll medan jag gör det som ska göras när jag flyttar in i min skrivarstuga igen. Men flytten dit skjuts hela tiden upp. Omständigheterna är sådana jag själv inte rår över.
Jag är sugen, nej, skitsugen, på den nya iPod touch, med webbläsarfunktion.
Nu behöver ni inte längre vara rädda för att jag ska upptäcka att ni hänger här. Innan jag började skriva det här kollade jag statistiken en sista gång innan jag tog bort den.
… men å andra sidan har jag haft de där tankarna på att sluta blogga många gånger förr.
|
