Det måste ha varit The Jukebox Man

Det fanns en tid när jag varje fredag eftermiddag satt någon timme på Pub Mysen – frid över dess minne – och after workade. Vare sig jag hade arbetat väl eller ej eller ens.

Min ritual var alltid densamma.
Jag åt en BBB, british bacon burger, drack två stop mellanöl, läste Expressen och Aftonbladet, bollade oneliners med Rolf Sundberg och spelade skivor på jukeboxen som stod nära det hörnbord som jag genom åren hade pinkat in så väl att ingen annan av ställets många stammisar vågade sätta sig där.

Men trots att jag gick där, som barn i huset, i så många år såg jag aldrig och tänkte aldrig på vem det var som laddade den där färgsprakande wurlitzen med vinylsinglarna.
Först nu, när jag liggande med något svinaktigt i blodomloppet, ännu en gång, för sjätte eller tionde gången, läser om boken, är jag säker på att jag ändå vet.

Det kan ju inte ha varit någon annan än Johnny, The Jukebox Man, i Åke Edwardsons roman »Jukebox«.

Mejl från en hjälte – då måste man väl få skryta?

Jag vet att det här är barnsligt.
Och både min mamma och min mormor sa att man inte ska skryta och skrävla och förhäva sig och ha sig.

Men mamma och mormor, snälla, titta här under.
Ett mejl från självaste Åke Edwardson …
Jag kan inte hjälpa det, jag blir så djefla mallig.
Så låt mig få skryta och skrävla och förhäva mig och ha mig.

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all
Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig
- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Orkan i snapsglas och knark i rövhål

Man kan inte räkna med att folk läser de ord man skriver som man själv inbillar sig att de betyder.
Tro mig, jag har nästan trettio års erfarenhet.
Ta bara när jag för snart tio år sen offentligt berättade att jag skulle sluta dricka.
Det blev orkan i ett snapsglas.

Jag fick flera hundra brev och mejl, folk skrev till och med insändare i tidningarna jag var krönikör i, och nästan alla utgick de ifrån att jag hade druckit tvångsmässigt och stöp full i säng var och varannan natt.
Det var inte lönt att ens försöka förklara hur det egentligen var, och jag försöker inte göra det nu heller.
Jag kommer aldrig mer att försöka göra det.

Vad en del läsare nu istället läser in i mina ord i det där ämnet, det är att jag skulle ha något emot att andra tar sig några bärs, nån whisky, en eller tre ginåtonic, njuter av ett gott vin till fredagsbiffen.
Herregud.

Det är ju Exakt Så Jag Tycker Att Man Ska Dricka Om Man Dricker.
Så snälla.
Om du sitter på barstolen med en bira i näven när jag kommer in genom dörren – huka dig inte då.
För gör du det, då har du läst mina ord illa. Väldigt illa.

* * *
»Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasi är en produkt av sysslolöshet. Den arbetar fritt och ostört, aktiveras utan att man anstränger sig och skapar allt som är originellt. Medan kunskap bara är en återanvändning av andra människors uttjatade idéer.«
- Albert Einstein

* * *
»Flera gånger har jag fått frågan om varför jag som författare bloggar. (Underförstått: varför räcker det inte med att skriva böcker?) Och jag har bara kunnat svara med ett “varför inte?” Det finns, som jag skrivit på annan plats, en oemotståndlig lätthet i bloggformen, i detta att kunna skriva om vad man vill, hur mycket man vill och när man vill, en ångestfri enkelhet som inte finns i dagstidningsartikeln och sannerligen inte i boken.
Själv är jag snarare förvånad över att så FÅ av mina författarkollegor bloggar.«
- Peter Englund, den ständige bloggaren.

* * *
Knark däremot – med knarkare har jag inget förbarmande.

* * *
Åke Edwardson byter förlag. Efter drygt tolv år på Norstedts går han över till Henning Mankells förlag Leopard.
Med flytten får Åke Edwardson åter Dan Israel som förläggare, den som en gång lockade över Edwardson till Norstedts från Göteborgsförlaget Tre Böcker och som blev hans förläggare för den första Erik Winter-deckaren »Dans med en ängel«.
– Det som är viktigt för mig nu är att arbeta i en nära relation mellan författare och förläggare. Jag har alltid haft ett bra förhållande till Dan Israel. Det ska bli roligt att arbeta med honom igen, säger Åke Edwardson till branschsajten Svensk Bokhandel.
Den kommande boken på Leopard blir en fristående roman.
– Jag är inne i en omdefiniering av mitt liv och av mitt skrivande, säger Åke Edwardson. Det är slut på serierna, slut på deckare.

* * *
Sen får knarkaren vad mig anbelangar heta vad som helst. Grammisgalan-snortarens och Sergels torgs-pundarens knark har smugglats från Colombia i samma rövhål. Lena Sundström skrev om just det i Aftonbladet i dag. Läs den krönikan. »Geniknark och fulknark kommer från samma påse«.

* * *
En halvtimmes promenad om dan räcker för att hålla vikten, såg jag i nån tidning i dag. Men jag vet inte.
Om det stämmer skulle jag, som snittar på en och en halv timme om dan, vara sugrör.

När stor stark och snaps blir after work-bira och shot

Varannan torsdag är det lättast att gå upp om morgnarna.
Det är då Bengt Ohlsson har sin spalt i DN-bilagan På Stan.
För några år sedan spann han en krönika kring ett anslag han hade sett i ett krogfönster.
På söndagarna vankades där »rockenroll, skräpkäk, bärs, skott och blodiga Maria« från klockan sjutton och framåt.

Benke (det är okej för alla som har honom som stilguru att kalla honom Benke) frågade sig varför krögaren inte kunde säga rent ut att det handlade om att få sig en återställare.
»Käre vän. Lindra darrningarna och kallsvetten. Glöm all skit du pratade i går kväll, glöm stolpskottet som du följde med hem. Återställare serveras från klockan 17.«

Benke grunnade på det ett varv, och drog slutsatsen att krögaren inte skrev så därför att man på sina håll bara är allt för medveten om att behovet av en återställare är en av de slitstarkaste definitionerna på en alkoholist.
Och en bärs till kebabpizzan så sent som klockan 17 dan efter är väl ingen återställare? Återställare är väl ett tidsbegränsat begrepp? Rent morgonord. Det där med »återställare« är inte så kul överhuvudtaget.
Och det där med »alkoholist« är ännu mindre kul.
Själva de där orden, alltså.

Vad som fick mig att tänka på och snoka fram den där Benke-krönikan, det var det jag nyss läste i någon av kvällstidningarna. Igen. Det att vi svenskar får allt »kontinentalare dryckesvanor«.
Det står så med jämna mellanrum i båda Expressen och Aftonbladet. Och då måste det väl vara sant. Eller hur. Expressen och Aftonbladet har ett heltidsfinger i luften, som gör att de hela tiden vet vad folk gör och pratar om.

Sedan Bolaget började saluföra nappflaskor åt folket på lördagarna igen kör kvällstidningarna sina »bästa-vinerna-under-sjuttio-kronor«-tester på fredagarna. Som de gjorde förr.
Och på lördagarna har de »bästa-bag-in-box-vinerna«-tester för folk som tutade i sig allt ur de där sjuttiospännspavorna redan på fredag kväll och vill fortsätta vara kontinentala fram till nästa helg.
Så ännu ett säkerhetsvarv i söndagsmagasinen för den som av misstag blev okontinental – shit happens – även på lördagen.

Och däremellan, med jämna mellanrum, ölprovningar av fryntliga, skäggiga farbröder med löddrig höhöhö-prosa varvat med Stora Rubriker på varje artikel som bygger på minsta lilla forskningsrapport om att två glas vin om dan är bra för och förebygger allt från hjärtsnörp till skurknän.
På kontinenten, där de ju alltid har druckit kontinentalt, är det ingen som ens tycks ha vax i öronen.

Åtminstone om man har en gnutta cynisk läggning kan man undra hur det förhåller sig. Egentligen. I verkligheten. På riktigt.
Om Cornelis sjöng det där »samma alkoholister här som där« bara för att det rimmade eller för att hans noggranna fältstudier i ämnet visat att det faktiskt var så.
Om det är så att de män jag själv har sett på kontinenten som sitter på uteserveringar hela tiden och dricker kontinentalt utan att till synes bli berusade, om det faktiskt är så att de i själva verket har övat upp sin tolerans för alkohol.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv en pubkväll kunde dricka sju åtta starköl utan att någon annan än A ens såg det på mig.
Trettio års träning låg bakom den toleransen.
Om det är så, som också Benke var inne på, att vi i själva verket bara har satt andra ord på det gamla hederliga svenska drängkammarsupandet.
Kontinentala ord.

Att till exempel den klassiska dagen efter-beställningen »en stor stark och en snaps« blivit till en »after work-bira och en shot«.
Och att man numera av idogt after workande på övertid och flitigt »happy hour«-häckande i barerna kan bli lite »addict« istället för »beroende«.
För att travestera Benke: det där med hur vi drack förr, innan vi blev kontinentala, var inte så kul.
Själva orden som omgärdade själva drickandet, alltså.

Jag moraliserar inte nu. Jag är ju inte rätt tjomme att moralisera på den här fronten.
På den här fronten bör förresten ingen som inte vill bli flådd levande moralisera. Alkohol är inte bara ett känsligt ämne. Det är det känsligaste ämnet.
Men jag passar på nu, en vecka då jag känner på mig att extra många är mottagliga och rätt nyss har sagt »aldrig mer«. Igen.

Jag säger bara att jag själv var tidigt ute med att dricka så som det sägs att allt fler svenskar nu börjat dricka – kontinentalt.
Det var exakt så jag i huvudsak drack. Så där manligt.
Som Erik Winter i Åke Edwardsons polisböcker. Som Leif GW och Guillou. Som Martin Beck i filmerna.
Kontinentalt och fint och städat och after work-myspysigt.
Och nån len sommarkväll nån stänkare med grannen på verandan. Även om min granne inte hade gula glasögon och stödkrage.

Sitta uppe om natten och bryta arm med mörkret

Dan före dan jagade jag de sista julklapparna.
Det hann bli sen eftermiddag och jag köpte Expressen och Aftonbladet och gick in på en krog där det lyste brandgult i fönstret och pustade ut.
Vid Jack Vegas-apparaterna en bit bort satt två män. En av dem, med en buk som hängde ut över livremmens spänne likt en hög med pannkakor, sa:
— Samtidigt som man dricker kan man vinna pengar. Det finns ingen bättre kick.

Jag beställde en julsmörgås och en julmust. Männen tittade flinande på varandra, skrockade och höjde sina ölglas i en skål.
Jag fick in min måltid. Jag åt upp allt på smörgåsen utom persiljekvisten och en klutt rödbetssallad. Jag drack julmusten i botten. Jag beställde en dubbel espresso och fick en pepparkaksgris till och jag satt kvar och läste ut tidningarna.

Vid spelapparaterna rådde tystnad. Så när som på en grymtning åt bartenderns håll, som visade sig betyda beställning av en ny omgång starköl och jäger.
Jag reste mig, jag hängde på mig rocken, jag samlade in paketen.
På väg mot dörren hörde jag mannen med pannkaksmagen suckande säga:
— Nu kommer väl kärringen att flytta hemifrån när man kommer hem.

***

Julen blev fin. Jag har bara läst, sett på dvd-filmer och med iPod-lurarna i öronen vandrat omkring med Boxarn i markerna. Det enda som fattades mig var bloggandet. Det har blivit ett beroende.

***

Är det någon som har eller vet någon som har en svensk version av InDesign för Mac till salu? Mejla i så fall.

***

Kan bli lååångt det här. Som jag har längtat efter att blogga.

***

Jag har ju duktigt ätit min spenat, så tomten kom med en dockningsstation och högtalare till iPoden. Där spelas nu med … jo, klockrent ljud, »You Can Put Your Shoes Under My Bed« med Paul Kelly.

***

Albert Finney är — i dubbel bemärkelse — grandios som alkoholiserad brittisk konsul i Mexico i John Hustons filmatisering av Malcolm Lowrys klassiska roman »Under vulkanen«. Filmhistoriens bästa fyllo i julhelgens starkaste dvd-film.

***

Och nu är det »She Even Wake Me Up to Say Goodbye« med Ed Bruce.

***

Sist av alla har nu även jag läst »Till dess din vrede upphör« (Albert Bonniers). Vintrig Kirunaspänning skriven på en prosa som gör att Åsa Larsson hamnar med Åke Edwardson och Johan Theorin på pallen där de som skrev 2008 års tre bästa svenska deckare står.

***

Jag har ju lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign i två versioner. Men den svenska är för pc och den för Mac är på en engelska med för teknisk terminologi för att jag ska klara av det. Kanske är det straffet för att den är anskaffad under suspekta omständigheter.

***

Ungdomen utstår allt. Allt utom tiden.

***

Ofta visar det sig att den inre människa man jagar inte är samma människa som man hittar.

***

Huvudsaker 2008

»Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977« (cd-box)
»Revolutionary Road« – Richard Yates (bok)
»En dramatikers dagbok« – Lars Norén (bok)

***

Tricket inför 2009 är väl det gamla vanliga. Ta de brister och tillkortakommanden man har och leva med dem ett år till.

***

Wilson Pickett nu — »I’m in Love«.

***

Av skäl som jag undviker att tänka på tänker jag 2009 fortsätta ägna mig åt att huvudsakligen läsa och skriva.

***

/ … / sitta uppe om natten och bryta arm med mörkret
- Bruno K. Öijer, sidan 13 i »Svart Som Silver«

***

Vid min ålder är man för ung för att sluta och för gammal för att börja om.

***

— Vi har inte råd med det, sa jag. Jag är frilans. Jag måste skriva tre krönikor för att få ihop till en sån.
— Gör det då, sa A.

***

Det är underskattat: det stillastående men ändå fortsättande kolonet.

Mitt liv bland träbenta sjörövare och lurviga luder

Det kommer stunder då jag läst böcker och sett på dvd-filmer och lyssnat på countrysånger så mycket och intensivt att jag får för mig vara en mystisk äventyrare vars rafflande leverne bland träbenta sjörövare och lurviga luder behöver räddas till eftervärlden.

I dessa dagdrömmande Hemingway-stunder har jag under blind entusiasm börjat skriva Den Stora Romanen om det där livet.
Dock hinner aldrig någon av gångerna månen långt på sitt himlavarv förrän Den Obarmhärtige Bokläsaren inom mig läser igenom vad pek- och långfingrarna mina knattrar på och låter det gå det sorgligaste av öden till mötes.

Det är, om än inte bokstavligt, det öde höljt i damm som muggiga och illa skrivna böcker först möter i en bokhyllesektion vid min läsfåtölj, för att när den svämmar över sina bräddar gå vidare till en gammal lagerhylla som täcker en hel vägg från golv till tak i matkällaren.

Men. Nu när mitt nya skrivarrum står klart. Då. Ska. Jag. Sitta. Där. Disciplinerat. På. Fasta. Tider. Och. Inte. Ge. Mig.
Mellan åtta och tre om dagarna ska jag inte fejsboka, inte besvara mejl, inte blogga, inte besvara bloggkommentarer.
Allt jag ska göra under de sex timmarna varje dag är att plita så väl på mina äventyr bland träbenta sjörövare och lurviga luder att de äntligen ska höja sig en nivå från dessa anteckningar från ett källarhål.

***

Deckarakademin utsåg ju Johan Theorins »Nattfåk« till årets bästa svenska kriminalroman. Hade det inte varit för att juryn lyckades undgå att ens nominera den bästa, Åke Edwardsons »Den sista vintern«, så skulle jag hålla med.
Johan Theorins skräckis om familjen som under en vinterstorm flyttar in i en gammal ödegård på norra Öland som omges av ruggiga sägner är en nagelbitare.

***

DN På stans Sebastian Suarez-Golborne följer med fanatiske skivsamlaren Per Gessle till Pet Sounds. Bland skivbackarna pratar de förstås om nya albumet Party Crasher, Gessles version av 70-talsdisco och syntpop från 80-talet (finns här, åtminstone i min version).
Men också om när Mats Olsson bodde i New York och hur dennes dåvarande flickvän i leopardbyxor fick in Gessle på Studio 54, om tiden då Gessle hängde på Café Opera och såg Ulf Lundell dansa på borden och om möten med en mycket märklig ciggsnyltande Ted Gärdestad, Joey Ramone och David Johansen i New York Dolls.

***

Expedit, så heter Ikea-hylljävlarna.

***
Det blev ju är ju en tittarsuccé. Så Halvars huvudsakers konto med spotifyinvites har fått påfyllning. Förstås. Och som tidigare är det bara att lämna en kommentar här i bloggen för den som vill ha en inbjudan.
Jag vill upprepa att det här inte är någonting som jag gör i egenskap av PR-nisse. Tjänar inte en spänn på det. Jag gör det för att jag vill dela mitt stora musikintresse med andra, och för att jag inte vill utesluta någon läsare när jag länkar till de sånger jag skriver om.

***

Dagens Nyheter öppnade i dag en bokhandel. I samarbete med nätbokhandeln Adlibris kommer DNs nya boktjänst på webben att ha över två miljoner titlar till salu i sina digitala bokhyllor.

***

Nya numret av musiktidningen Sonic kom medan jag grottade ner mig (missbrukspersonligheter gör ingenting normalt och sansat) i jobbet med att inreda mitt nya skrivarrum. Jag vet inte vad som plågade mig mest. Tvingas läsa Ikea-ritningarna. Eller tvingas vänta med att läsa Sonic.

***

DAGENS LÅTLISTA

Bergers etta

***

Ja, det var väl egentligen inte så mycket själva hyllorna. Det var fyra lådjävlar som skulle in längst ner i de där hyllorna. Såna där rälsar eller vad det heter. Med små hjul på. Som skulle vändas åt rätt håll.

***

Motown fyller 50. Min favorittidning The Guardians musikbilaga firar det förstås med tre filmade inslag, »Motor city miracles«. Huh, säger jag. Motown.
***
Och än är ju missbrukaren i en bara inne på andra, eller om det är tredje dygnet i nya skrivarkabyssen, så än har jag inte tillåtit mig mer än en hastig genombläddring av Sonic. Tidningens topp 10 i listningen av årets 25 bästa album:
1. Fleet Foxes – Fleet Foxes
2. Glasvegas – Glasvegas
3. Frida Hyvönen – Silence is Wild
4. Håkan Hellström – För sent för Edelweiss
5. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
6. Joel Alme – A Master of Ceremonies
7. Markus Kronegård – Markusevangeliet
8. Vampire Weekend - Vampire Weekend
9. Erykah Badu - New Amerykah: Part One (4th World War)
10. No Age - Nouns

***

NY BOK
SCOTT KELBY ❘ Lär dig hur du gör allt på din Mac ❘ Pagina
Väntar man likt Bogey på att tomten ska komma med en Macbook så är det här boken man ska adda till önskelistan. Utan att förfalla till teknisk mumbojumbo visar Scott Kelby hur du får din Mac att bli den nöjesmaskin den är.

***

Sonic lägger förresten varje tisdag ut recensioner av veckans skivsläpp här.

***

Men väldigt fin och väldigt trivsam blev skrivarkabyssen. Värt det onda i ländryggen. Värt blåsorna i händerna. Så nu kan man återgå till de fruntimmerssysslor man är skapt till.

***

Träplugg hade Kamprad-jäveln glömt skicka med till en av de där lådjävlarna.

***

I morgon slutar jag röka, i natt drar jag i mig de sista ciggen i Marlboropaketet.

***

Den här skivan lyssnade jag på när det här skrevs.

Man får visst ta med sig en del dit man går

Jag tog betäckning i läsfåtöljen, som en desperado waiting for a train, och såg november rossla sin sista slemmiga, vedervärdiga suck därute.
Boxarn låg under fotpallen, en fattig trubadur sjöng i lurarna, jag bläddrade i vad som är en sann kulturgärning.
Tre böcker i en samlad utgåva av Cornelis Vreeswijks livsverk.
Och den om den fattige trubaduren var hämtad från Cornelis cd-box Mäster Cees memoarer.
Min gode vän Foto-Hasse sa en gång på Billys och Amys engelska pub att den lådan och Dylan och Taube är allt man behöver för att leva ett rikt inre liv.
Mot det vet jag inte om man kan komma med mer än marginella invändningar. De där säger sanningar om livet.
Som Cornelis i visan »En fattig trubadur« på fjärde skivan i boxen.

Jag är en gammal trubadur / som duger just till ingenting / jag drager land och rike kring / en underlig figur
Jag sjunger mina visor små / för vem som gitter höra på / min enkla livsfilosofi / har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dig dit du går / du behöver inga penningar / när du vid porten står

En man som Cornelis Vreeswijk säger man förstås inte emot. Dock har han ett litet detaljfel just här. Jag har kontrollerat saken med mina kontakter på högsta ort, och Boxarn här under fotpallen bekräftar.
Man får ta med sig hunden in i himlen.
Ävenså hela Dylans låtkatalog.
Samt Coppolas första och andra Gudfadern-filmer.
***

För er spotifyaner som hänger på fejsbok — finns en nystartad grupp för musiknördar där som heter Spotify playlist group. Jag vet en som redan har gått med.

***

En film är på gång om George Best, Manchester United-stjärnan som blev lika omskriven för sina trollkonster på fotbollsplanen som för sitt förhållande till kvinnor och sprit. Han genomgick en levertransplantation 2002 och avled tre år senare. Enligt BBC ska han i filmen spelas av 26-årige Tom Payne, mest känd från tv-serien Waterloo Road.

***

Stor DN-intervju av Malin Ullgren med Klas Östergren.

***

DAGENS LÅTLISTA
Jag mottar era låtlistor och sånger med små glädjeskutt i fåtöljen, inte det minsta förvånad över den ypperliga musiksmak de visar prov på. Visste jag ju, vilken kaliber det är på läsarna av den här bloggen.
Listorna börjar dugga så tätt nu att risk finns för att alla inte hinner med att se dem. Under vinjetten Dagens låtlista kommer därför somligt att lyftas fram här i bloggen och gå i repris. Här har ni första.
Hurtigs mix # 1.
***

»Jag har aldrig i hela mitt liv varit inne på internet.«
- Ingvar Oldsberg bekänner i Expressen att han aldrig befattar sig med datorer.

***

BOKTIPSET
JOYCE CAROL OATES ❘ Dödgrävarens dotter ❘ Albert Bonniers
Delvis byggd på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde, vars familj för att undkomma nazismen flydde Europa för New York. Det är en vetskap som höjer det redan skyhöga läsvärdet på den här fängslande romanen om en utsatt kvinnas kamp för överlevnad.
Farmodern var ju den som gav flickan Joyce »Alice i Underlandet«, som gav en skrivmaskin till den tonåriga Joyce och som uppmuntrade henne att skriva.

***

Jag räknar med att var man och kvinna lagt märke till att Borlänges finest och greatest ever finns därute med finfina 4cd-lådan Icon: Jussi Björling.

***

Likt en viss bloggare utnämner deckarexperten Lotta Olsson i DN Åke Edwardsons »Den sista vintern« till den bästa i Erik Winter-serien, i en recension som blir till en lång och insiktsfull essä om hela serien. Tyvärr inte utlagd ännu i nätblaskan.

***

Trösterikt att även Ulf Lundell själv är missnöjd med nya albumet Ohama. Även om det inte kan hjälpas, och bara sägs i en sketen liten blogg, känns det ju aldrig bra när man tvingas skriva beska sanningar om gamla hjältars grejer. När de själva håller med känns det bättre. Liksom.

***

I morgon kommer den bäste av brevbärare med en sån här. Julklapp åt mig själv. Webbläsare i. Så jag kommer nu att röra mig mest i trådlösa jaktmarker. Fejsboka, spotifya, blogga och ha mig.
***

Titta här — där finns det också kvar några finfina och billiga julklappar.

***

Måste måste måste SLUTA RÖKA. Ett paket, tjugo cigg, om dan nu. Tjugo. Och Marlboro igen nu, värstingarna, röda. Hur intelligent är det att sluta snusa och börja röka? Klokt folk gör ju tvärt om.

***

DAGENS LÅT

Desperadoes Waiting for a Train

Guy Clark

Hon får de hårdaste att vekna

Jag sitter i mörkret i natten, jag lyssnar på Townes Van Zandts tvillingsyster, jag läser en novell av Flannery O’ Connors tvillingsyster.
Det är Mary Gauthier jag har i hörlurarna, konstnärlig enäggstvilling till Townes och Flannery.
Nej, det v a r Mary Gauthier jag h a d e i hörlurarna. Härom natten.
Man kan inte skriva när man lyssnar på Mary Gauthier. Man kan inte läsa när man lyssnar på Mary Gauthier.
När man lyssnar på Mary Gauthier kan man inte göra någonting annat än lyssna på Mary Gauthier.

Man kommer inte undan, allt man kan göra är att lyssna på denna Texaskvinnas gotiska, smärtsamt vackra countryblues i kolsvarta mörkret, när barnen har gått och lagt sig och slutat leta efter spökena under sängen.
Mary Gauthier trycker på känsloknappar som får de hårdaste att vekna. Jag, som redan är en vekling – mig får hon att gråta. Det är ju ingen slump att ett av hennes sex album har titeln Mercy Now. Där, på fjärde spåret, »I Drink«, sjunger hon:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
sit and think
(tyst paus)
I drink

Jag tror att jag skrev det då, jag gör det igen. Förra årets Mary Gauthier-album, Between Daylight And Dark, hade de sånger som sparkade mig hårdast i magen av alla sånger jag lyssnade på 2007.
Man säger ofta ordet äkta. Det är först när man lyssnar på Mary Gauthier som man inser hur ofta man inte vet vad man pratar om.

* * *

Nu ska Carolina Gynning skriva en bok igen. Vilket hon skyndar sig berätta för sin pr-byrå Aftonbladet. Vilket pr-byrån skyndar sig berätta på en helsida för en andlös omvärld. Fastän boken inte ens är påbörjad.

* * *

Man ligger dåligt till om också Spotify kan ställa till det så här för en.

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar till »Bästa svenska kriminalroman 2008«.
»Elva« av Arne Dahl.
»Varför dog Monica P?« av Elisabeth Gilek.
»Till dess din vrede upphör« av Åsa Larsson.
»Nattfåk» av Johan Theorin.
»Blot« av Håkan Östlundh.

Halvars kommentar: helt okej krim, jag håller på »Nattfåk«, men har de inte läst Åke Edwardsons »Den sista vintern«?

* * *

Amazon.com:s bestsellerlista över böcker

DVDn
The Three Burials of Melquiades Estrada ❘ Tommy Lee Jones ❘ med Tommy Lee Jones, Dwight Yoakam, Barry Pepper mfl
Var en Huvudsaker just nu för flera veckor sen, men jag ger mig fan på att ni fortfarande inte har sett den. Gör det. Modern westernsaga i Texasmiljö, majestätisk och sorglig, av och med Tommy Lee Jones. Släppt direkt på dvd. Sjyst soundtrack också, americana och country.

* * *

Huh – här känns det, här är det också Mary Gauthier-äkta.

* * *

Så här lyder de två senaste – och väldigt typiska – inläggen på den svenska WordPressblogg som har flest besökare. Denne bloggstjärna slår sina piruetter under artistnamnet Storstadspojken och ni får själva leta på honom.

1) »Jag sökte skydd mot regnet hos min syster, hon bjöd på fruktsallad, göttig!«

2) »Tog en pluggpause för en sväng på söder, vilket skitväder, ska det vara så här hela vintern?«

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar: »Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award 2008«
»Spökskrivaren« av Robert Harris.
»En eftersökt man« av John le Carré.
»Död i gryningen” av Deon Meyer.
»Mordbyn« av Andrea Maria Schenkel.
»Mörk kust« av Peter Temple.

Halvars kommentar: gudibrallan – Ian Rankin, James Crumley, Dennis Lehane, Jim Thompson, George P Pelecanos, Ian Banks, Michael Connelly, Daniel Woodrell … Jajaja, som vanligt. De läser inte crime noir i Deckarakademin. Behövs nytt blod i det där trötta gänget.

* * *

Förlåt tjatet, jag vill tömma de där kartongerna och ge ut en ny bok, jag vill påminna om att ni kan hitta en julklapp här.

* * *

Klart Aftonbladet promotar Carolina Gynning för allt vad hängslena håller. En Gynninggrej i nätbladet – ni vill inte veta hur många läsarklick den grejen får.

Jag vet att tunga Warren Zevon-fans häckar här. Ni bör klicka här.

* * *

Bloggstjärnan kan vara Carl Bildts grabb Nils. Pappa hör ju också till storfräsarna här på WordPress. Calle länkar säkert till grabben sin.

NY CD
Do-Wah-Diddy: Words & Music By Ellie Greenwich & Jeff Barry ❘ Beach Boys, Drifters, Shangri-Las mfl ❘ Rhino records
Det legendariska låtskrivarparet Ellie Greenwich och Jeff Barry skrev tillsammans med Phil Spector The Ronettes »Be My Baby«. Första gången Brian Wilson hörde Hal Blaines trummor inleda låten satt han i bilen. Han tvingades svänga in på en parkeringsplats för att inte köra av vägen. Två minuter och trettioåtta sekunder senare utnämnde han »Be My Baby« till den mest perfekta poplåten i historien.
Behöver det sägas att det är en oumbärlig samling med pophistoria? Tänkte väl det.

* * *

GO-shay, så uttalas Mary Gauthiers efternamn. Så du vet, när du frågar efter henne hos skivnasarn.

* * *

Själv ligger jag lååångt efter Storstadspojken. Men – jag svär på min pappas grav – jag behåller hellre mina läsare än byter mot ALLA dom som hämtar sin själsliga och intellektuella stimulans i slikt bloggeri.

Rapport från läsfåtöljen

Kanske låter det i inlägget nedan lite njuggt när det gäller Åke Edwardsons nya, och sista, titel i polisromanserien om Erik Winter. När den där raden skrevs hade jag inte läst mer än några få sidor i ”Den sista vintern”.

Nu, när den är utläst, med en slutscen som för tankarna till sista scenen i Sopranos, kan det konstateras att det handlar om ett av de allra bästa numren i serien. Men trots att jag är av den åsikten att Åke Edwardson i dessa sina bästa stunder skriver Sveriges bästa kriminalprosa, är jag glad åt att Erik Winter nu har fimpat sin sista Corpscigarill.
Edwardson är ju ännu bättre när han lämnar Göteborgs mean streets och skriver ”vanliga” romaner. Titta bara på ”Jukebox” från 2003. En bättre bok än den gavs det inte ur det året, om ni frågar mig.

Överhuvudtaget känner jag mig mätt på crime för tillfället. I väntan på att Amazon ska leverera Erik Ohlsson-tipset ”American Wife” av Curtis Sittenfeld, hoppar jag så länge över Peter Robinsons nya i Alan Banks-serien,”Kall som graven”, och ger jag mig på Majgull Axelssons nyutkomna roman ”Is och vatten, vatten och is”.

Tufft och hårdkokt gjort av mig, ety Alan Banks hör till husgudarna bland boksnutar. Meddelas endast på detta sätt och vis.

För övrigt passar det mig utmärkt att se på mig själv som ”bloggarnas James Dean”.