Boken om Schlager

Poptidningen Schlagers första nummer kom hösten 1980. Jag lusläste varje nummer från dag ett. Jag ville bli Mats Olsson men fick på den tiden nöja mig med att skriva om sport i Falu Kuriren.
Min vän Per Bjurman satt samtidigt två mil därifrån och lusläste Schlager och skrev om sport i Borlänge Tidning.
Alla vet hur det gick för Bjurre.
Senare skulle han i Aftonbladet skriva så här:

»Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.«

Och nu kommer boken om kulttidningen Schlager.
schlager_pr

Två skribenter i samspråk

En del skribenter har inte ens läst Mario Vargas Llosa.
En del skribenter har till och med träffat Mario Vargas Llosa.

Hyllad debutroman med skitnödig ton

Nej, jag ger nog upp läsningen av Steve Toltz »En bråkdel av det hela« (Norstedts).
Det är en hyllad debutroman, den var med ända in till målkaklet i finalomgången av förra årets Bookerpris, den har lyriska citat på omslagsfliken från tunga amerikanska och engelska tidningar och jag såg i Aftonbladet att Fredrik Virtanen utnämnde den till den bästa bok han har läst på tio år.
Men jag vet inte.

Jag har läst 308 sidor, knappt halva boken, och känner läsmotståndet växa för varje sida.
Hade jag betalt för det skulle jag läsa vidare och klura ut exakt vad det är jag inte gillar med det här far och son-dramat.
Men nu har jag inte det så nu behöver jag inte vara tydligare än att säga att det är någonting med den skitnödiga tonen och den ofta krystade humorn i romanen som jag inte står ut med.

Och delar av dialogen. Jag menar, pratar en 15-åring så här:
»Om han inte vill tala med dig beror det på att han inte hyser några högra tankar om dig. Min närvaro kommer inte att förändra det«.
Nej, så pratar inte en 15-åring. Ingen av alla de tonåringar jag känner och har känt pratar så.

Så nej, jag ger upp nu. Viker in omslagsfliken på sidan 309, lägger »En bråkdel av det hela« åt sidan och börjar istället på Mons Kallentofts »Höstoffer« Natur & Kultur), tredje delen i serien om kriminspektör Malin Fors.
De två första delarna, »Midvinterblod« och »Sommardöden«, hoppas jag att ni har läst. Mons Kallentoft är något av det bästa som har hänt svensk kriminallitteratur.
Tro mig.

Redan en jävel på skärmdumpar

Livet kom emellan, så det är inte förrän nu på skärtorsdagens eftermiddag jag får tid att sätta mig vid Macbooken.
Tack alla för all hjälp.
Jag är redan nu en jävel på att göra skärmdumpar.
Här mejlet från Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.

* * *

Och nu när jag vet hur man gör vill jag ju dumpa mer. Den här sprillans nya skivan lyssnar jag på nu. Mikael Rickfors nya, Away Again. Finns visst bara på betal-Spotify än så länge så jag kan inte länka den. Men frågar ni mig låter det väldigt mycket JJ Cale.

Skitnödighet

Kom igen nu, någon teknisk typ.
Det finns i Halvars huvudsakers inkorg ett mejl från Aftonbladets El Bosso Jan Helin som bör avbildas här.
Så hur gör man det på en Mac?
Jag vet att ni är skitnyfikna på vad som står i mejlet. Men jag lovar:
Ni får vara skitnödiga ända tills nån berättar hur man gör.

Textredigering à la gammelmedia

På tal om textredigering så läste jag nyss dagens Aftonbladet. Ni vet tidningen som Jan Guillou skriver i, där han brukar raljera om bloggar vs »riktiga medier«.

* * *
»Eller att hon inte kan få ihop en tonårsmorsa med sång eller fotografering eller en tjej med dyslexi med tja, framgång sen?«
- Belinda Olsson
* * *
»Våra chanser blir tuffare. Men vi kommer närmare och närmare i Karlstad, säger Davidsson.«
- Thomas Ros/Patrik Thornéus
* * *
»Det enda lag som blivit åtta och tagit SM-guld.«
- Mats Wennerholm
* * *
»Det blir utan tvekan en svårt i Porto nu , säger United-tränaren Alex Ferguson.«
- David Tanentsapf
* * *
»Det som skulle bli en ensidig hemmaseger utvecklades till en bländande match.«
- David Tanentsapf igen, i meningen efter ovanstående

Billigare än terapi för narcissism

Trots att, som Fröding sa, vårn ä e fina ti uppvisar skrivarkabyssen en acceptabel bild av pågående arbete.

* * *
Den enkelhet jag letar efter finner jag inte. Jag längtar, bildligt, efter svar som är ja eller nej och inte en lång rad med kanske.

* * *
Om ett par månader har tio år gått. Allting har hänt sedan dess.

* * *
Jag förstår mig inte på folk som inte skriver. Utan skrivandet skulle allt svälla inombords tills man sprängs.

* * *
En genomgång av huvudsakerna visar att det ända från dag ett har handlat mer om en personlig loggbok än en blogg. Väldigt mycket mer om en loggbok.

* * *
Det känns skönt att kunna lämna Det Stora Onämnbara åt sidan för några månader. Sådant b ö r dessutom få ligga till sig och mogna.

* * *
Jag hatar det och undviker det, det får mig att må dåligt, men när jag nu med år och månaders distans tvingas läsa sånt som jag själv har skrivit och i mitt inre recenserar det … ja, då tänker jag på det Aftonbladets chefredaktör Jan Helin twittrade om DN:s Johan Croneman:
»Han skriver bra, men har lite otur när han tänker.«

* * *
Det största, STORA, felet jag gör i skrivandet är att jag strävar efter att allt ska hänga ihop. De överraskande hoppen och utvikningarna är för få. Jag måste komma ihåg att jobba på det. Livet går inte som på räls.

* * *
För varje dag som går djupnar insikten om att lubbningen är min bro över trubbelvatten.

* * *
Dock tröstar jag mig med att det allra mesta av det genomlästa är kickskrivet. Alltså en redigeringsfråga och textredigering kan vara min bästa gren.
Ge mig ett par timmar med en text och jag kan få de dödaste ord att dansa samba.
I nästa liv ska jag bli redaktör på ett bokförlag.
Drömjobbet för varje perfektionist.

* * *
En sansad kalkyl visar att det jag nu har bestämt mig för att göra rent ekonomiskt sett är lika listigt som att hyra ut slalomskidor i Visby. Men.
Uträkningen visar också att det blir billigare än att gå i regelbunden terapi för sin narcissism.

Skicklig pr-kupp för Jonas Gardells tråkiga Jesusbok

De stora bokförlagen har grymt skickliga pr-snubbar/snubbor. Mellancheferna på tidningarnas redaktioner nappar likt utsvultna vårgäddor på alla beten från de stora bokförlagen.
Man kan i dessa dagar inte öppna nästan en enda tidning utan att hitta stort uppslagna grejer om Jonas Gardell.
Jonas Gardell?
Hur i helvete kan plötsligt en pajas som Jonas Gardell ha blivit så intressant?

Jo, han kommer i dagarna med nya boken »Om Jesus«. På Sveriges näst största förlag, Norstedts.
Samtidigt som Aftonbladets Fredrik Virtanen uppmärksammar utgivningen på ett helt uppslag i Nordens största tidning, kan jag berätta att det var länge sedan jag läste en tråkigare bok.

Bjurre öppnar egen hörna på bloggen

Somliga blir bjudna på nobelfesten, andra väljs in i rock’n’ roll hall of fame.
Själv har jag förärats en egen liten hörna på Halvars formidabla blogg.
Äran är minst lika stor.
Här är det meningen att jag åtminstone en gång i veckan ska publicera en egen liten spotifylista.
Det blir enda stället där jag gör det.
Kanonkul.

Jag är alltså Per Georg, som ibland också uppträder under namnet Per Bjurman. Liksom centralgestalten i den här bloggen  kommer jag från Borlänge och där hade jag Halvar som mentor – och kär vän – på Borlänge Tidning och Falu-Kuriren under ett decennium.
Sedan flyttade jag till Stockholm och blev musiktyckare åt Aftonbladet. Numer återfinns jag i New York, som korrespondent åt samma tidning.
Men nog om det.
Let’s rock.
Klicka här!

Bloggaren är ingen skummis

Man behöver inte känna sig fullt så skum längre för att man sitter här och bloggar.
Tvärtom kan man känna sig rätt normal.
Den begåvade Mymlan – jag menar, Hur Kan Man Hela Tiden Vara Så Läsvärd fast man skriver överallt och hela tiden och däremellan (?) är med i tv och radio – bloggar ju sedan en vecka också åt Aftonbladet. På den Bloggvärldsbloggen berättar Sofia Mirjamsdotter, som Mymlan ju heter, nu att en tredjedel av svenskarna bloggar.
En tredjedel.
Det är många det.