Konsten att sluta som Papa

Hos de amerikanska novellisterna Richard Ford, Raymond Carver och Tobias Wolff finns inte skymten av vad som är så förödande för alla bloggare därute som leker Ernest Hemingway och Joyce Carol Oates.
Konstruerade slutknorrar.
Papa hade ju till och med som sin viktigaste skrivregel att alltid stryka sista meningen.
»Därför att den alltid är konstruerad«, förklarade han. »Alltid en konstruktion som inte har med berättelsen att göra.«
Undra sen på att Papa var förebild och läromästare för Ford, Carver och Wolff.

Och själv är man ju en fegis som inte vågar låta provokationer löpa linan ut. Så för att inte få kommentarsfältet fulltjofsat av ilskna bloggare:
Det är lika illa ställt på slutfronten bland sportjournalister, krönikörer och kåsörer.

Berättelserna hos Ford, Carver och Wolff slutar vidöppna, mitt i steget. Där Zlatan överraskande skjuter på mål sätter Ford, Carver och Wolff punkt.
Eller som Ingemar Unge skriver om Slas i förordet till dennes kåserisamling »Årstider och åsikter«.
»Han slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

Jag läste i går kväll om Wolffs »Jägare i snön och andra berättelser«. Som alla tidigare gånger jag har läst den låg jag länge vaken och grubblade på vad som egentligen hände och hur det gick för Frank, Tub och Kenny – de tre kamraterna som i bokens ödesmättade titelnovell en snöstormig morgon ger sig av för att jaga hjort i Spokane.

I slutscenen har det blivit sen kväll. Sanningar har den här dagen sagts, mellan raderna, outtalade, antydda. Läsaren förstår ändå. Inte riktigt vad. Men att.
Att någonting avgörande den här dagen har hänt med vänskapen mellan Frank, Tub och Kenny.
Hjortjägarnas lilla lastbil, med nu krossad vindruta, är på väg hem i snöstormen. Insvepta i en filt i förarsätet sitter Tub och Frank. Kenny ligger på flaket utan filt, stelfrusen och skottskadad i magen, och mumlar som ett mantra mot stjärnorna: »Jag är på väg till sjukhuset.«

Tobias Wolff låter den infernaliska novellen sluta så här:
»Jag är på väg till sjukhuset«, sa Kenny. Men han bedrog sig. De hade tagit av åt ett annat håll för länge sedan.

Jussi duger inte åt de italienska tofflorna

Jag har en deg på gång, inne på dag ett, och om allt går enligt planen ska projektet i morgon utmynna i runt ett dussin ciabattabröd.
Allt annat har lagts på is så länge.
Det är kring ciabattan livet nu kretsar.

Eller om det i plural heter ciabattorna. Ciabattarna låter oanständigt för en så pryd typ som jag, och ciabatta betyder när allt kommer omkring toffel.
En toffel, flera tofflor.
En ciabatta, flera ciabattor.
Nu blev min gamla svenskamagister stolt över mig.

Degen håller jag ett ständigt getöga på. Degar av italiensk härkomst är lynniga och självupptagna. Kan bli väldigt kinkiga om man inte ger dem den kärleksfulla omvårdnad en mamma ger sitt nyfödda barn.

För att hålla en italiensk deg vid gott lynne får man klappa den i den mjuka, släta baken. Jollra med den och vagga den till rofylld jäsning med hjälp av hemlandstoner – blodfulla arior ur Verdis La Traviata och Puccinis Turandot.

Visserligen är den ende som kan göra Alfredos och Calafs roller full rättvisa en grabb från Borlänge.
Men för tofflornas skull får man kompromissa och välja bort Jussi Björling för Pavarotti, en skäggig italiensk typ som vi söner av Jussi med musiken i blodet håller för en småhandlare i operabranschen.

***

»Västerlänningens tragedi är att han inte kan sitta stilla i sitt eget rum.«
- Lin Yutang; »The Importance of Living«

***

Hanoi Rocks-frontarna Michael Monroe och Andy McCoy meddelade ju nyligen att bandet läggs ner vid nyår. En av de sista chanserna att se det finska rockbandet ges på Peace & Love X-mas festival 20 december i Borlänge.
Övrig uppställning på julgalan i Cozmos är Stefan Sundström kompad av Bongo Brains, Bullet, Mimikry, Prop Dylan, Goodlooking Trash, Little Marbles och 1000 man on the run.
Gratis inträde, men den som inte vill riskera att få stå med näsan tryckt mot en lapp på luckan kan förköpa sig förbi kön. Vinsten skänker arrangören Peace & Love oavkortat till Barncancerfonden och Världsnaturfonden. Mer info här.

***

»Jag är trött på bloggare och åsikter över huvud taget. Nu är varenda människa med en dator recensent«.
- Rocky-pappan Martin Kellerman i senaste numret av Situation Sthlm.

***

Ola Bjurmans Fogerty Files låter allt mer som en kandidat till en post på listan över årets skivor, och det säger jag inte för att Blues-Ola är min vän. Jag säger det därför att jag nu i timmar har lyssnat på den nya cd:n i läge skarpt.
Halvar says: Köp den. Till dig själv. Och som julklapp till alla du tycker om. Det kan du göra här.

***

En morgon för nio år sedan vaknade jag och förstod hålet inom mig.

***

Snart är var man och kvinna spotifyerad. Nu går också Bredbandsbolaget  i Halvars huvudsakers musikkulturella fotspår. I dag började man dela ut 500 000 inbjudningar till musiktjänsten till sina kunder.

***

Vore ju hyckleri att säga annat än att man vill ha så många läsare som möjligt. Själv orkar jag dock inte med den där hysteriska länkningen en del sysslar med för att fiska läsare från jättebloggarna. Hittar läsare hit så hittar de hit. Och hittar de inte hit så får de hänga kvar där de hänger. Som jag ser på saken är det deras problem.

***

DVD-TIPSET
3:10 till Yuma ❘ James Mangold ❘ Russel Crowe, Christan Bale, Ben Foster
Remake på Delmer Daves 40 år gamla filmatisering av Elmore Leonards klassiska pulpnovell. Med en självlysande Russel Crowe som den lömske diligensrånaren som av den ärlige bondlurken Christan Bale ska föras med 3:10-tåget till bödelns snara i Yuma-fängelset. Plussa på Elmore Leonard-dialog och vi pratar skarpaste  dvd-western på banan just nu.

***

Filosofen Lin Yutang må vara den visaste av kineser, men hemma hos mig har han inte hälsat på.

***

DAGENS BLOGGARE

Men till bloggar med läsvärde  länkar jag förstås gärna. För att andra också ska läsa dem. Som Café-skribenten Mats Weman. Skånepågens finfina syssla just nu är att sprida Bob Dylans evangelium.

‘

***

Jag letar efter de unga soulrebellerna.

***

Nu du, Lin Yutang, nu slår jag mig ner i min läsfåtölj igen. Som hönan i sitt rede.

***

DAGENS LÅT

JUSSI BJÖRLING

NESSUN DORMA!

Tekniken lurar en att se Popey istället för att arbeta

Jag begriper inte hur det fungerar men det behöver man inte begripa. Jag är bara glad åt att det fungerar och att tekniken finns som gör att det fungerar.
Titta bara på ett exempel på vad jag menar.

Nu när jag har ett djupt och brett och på alla vis och sätt rejält skrivbord att ha Macbooken på så har jag också plats där för min cinema display.
Jag tvingas skriva så. Jag hittar i flykten inget bra svenskt uttryck. Det handlar om en 20 tums platt bildskärm med … ja, nu måste jag kickskriva ett sånt där ord igen som jag hatar  — med wide screen. Väldigt wide.
Jag behöver inte säga vad den är av för märke. Bara att den är överlägsen allt annat jag har sett i den vägen.

Man kopplar den till laptopen och sitter där med vad som då blir till en stationär dator. Man kan också växla mellan olika fönster, på typ det viset att det man skriver visas på Macbookens fullt tillräckliga skärm för det, och samtidigt på den stora skärmen se någonting helt annat.
Som sidorna i en bok som är under formgivning i lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign.

Fast någon eventuell sådan bok ska vi inte prata om. Vi pratar istället om att man  kan se på »The French Connection«. Samtidigt som man skriver.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.

Trots 37 år på nacken utklassar den det mesta av de polisfilmer Hollywood vräkt över oss sen dess. Frågar ni mig gör Gene Hackman sin all time high-roll som tuffe snuten Jimmy Popeye Doyle i liten go hatt och överrock av Marve Fleksnes-snitt.

Och i fodralet på min dvd-utgåva finns också uppföljaren »The French Connection II«. Hackman är lika bra där. Scenerna när Popeye blir drogad i Marseille är klassiker.
Så det kan mycket väl gå så att jag även i morgon istället för att formge den eventuella boken tittar på Popey.
Det är den där teknikens fel.

***

Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.

***

Jag vet en blogg där Marcus Birro redan i höstas fick pris som Sveriges bäste sportkrönikör.

***

Här är en låtlista med en dejlig man, som får en på bra humör och vars sånger går i samklang med den rytm man vill hitta för att få flyt i skrivandet.

***
Hoppas ni ursäktar om jag för en tid framöver inte svarar så flitigt som förr på kommentarer. För att få något gjort med det projekt jag gett mig in i behöver jag vara nedkopplad några timmar varje dag.

***
DAGENS GÅTA
Jag lyssnar på Blood On the Tracks nu. Igen. »You’re A Big Girl Now« nu. Igen. Hur kommer det sig att man aldrig tröttnar på Bob Dylans sånger? Ja, till och med »Blowing in the Wind«, Mr Tambourine Man« och »Knockin’ On Heavens Door« kan jag fortfarande lyssna på utan att få mjäll.

***

Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.

***

Jag antecknar allting i min Moleskine. Det är nåt slags tics.

***

The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.

***

De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat ens sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om. Lite. Så det blir spännade att se hur det går när jag nu har fått en beställning på en krönika i en officiell idrottstidning. Per Å, redaktören där, riskerar att få gå länge med lösskägg.

***

Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.

***
Och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.

***

NY BOK
FRANK McCOURT ❘ Angela och Jesusbarnet ❘ Albert Bonniers
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.

***

Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.
BJURRES SÖDERN

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

På hemväg med Jolo

Tröstlös vinterdag, som den här, fast för många år sedan. Jag hade tillbringat en halv dag i dammiga bokantivariat, den andra halvan med att studera folk, läsa en tidningsbunt och dricka Guinness  på Centralens pub. Jag kände en leda vid livet, som jag emellanåt gjorde dåförtiden.
Kvällståget till Borlänge kom in. Jag klev på. Jag längtade hem. Jag vill resa men är den eländigaste av resenärer då jag inte tycker om att vara hemifrån.
I husen som flimrade förbi utanför kupéfönstret lyste det gult i fönstren. Jag tänkte: lever de ett riktigt liv, de som bor där.

Jag var inte full, jag var inte nykter. Ur axelremsväskan tog jag fram vad som hade gett dagen sin mening, en av anledningarna till att jag gett mig av hemifrån. En bok av Jolo, »Stockholmsluft«.
Jag började läsa. Ledan lämnade mig.

I Jolos sällskap blir tillvaron värd att vistas i. Han får en att känna sig delaktig i det som är livet. Livet består inte av märkvärdigheter, livet är det som pågår — det får Jolo en att inse.
Klokare får han en också att inbilla sig att man är. Jolo jonglerar aldrig med sin bildning. Med sin lätt burna lärdom gör han sin beläsenhet till läsarens egen.

Jolo — Jan Olof Lennart Olsson; Jolo kom sig av att hans pappa ristade in initialerna på sonens sparkstötting — är det finaste man kan bli: folkkär.
På Jolos böcker hinner dammet aldrig lägga sig i antikvariaten. Han har fans i alla åldrar. Min morfar läste honom. En ung dam med skrivardrömmar som jag känner lånar mina Joloböcker.

Jag satt där på tåget och tittade upp ur boken. Vintermörkret utanför fönstret. Det blöta och grusiga golvet. De sura dofterna. Prasslet av sidor som vändes i pocketböcker och tidningar.
Det var det liv som pågick för oss som satt där i vår hemlängtan.

Jag läste vidare. Det slog mig att det finns ett mått — inte så litet — av dödssynden avund inblandad i min beundran av Jolo.
Den enorma beläsenheten, den stilistiska skickligheten, mästerskapet i förmågan att fånga atmosfärer. En särpräglad, oefterhärmlig ton och en blick för detaljer som ger läsaren en svindlande känsla av att vara med där Jolo är.

I regnvåt trenchcoat dricker han lankigt kokkaffe på ett konditori i en av Gud bortglömd byhåla, ser traktens raggare komma in från korvkiosken, spela Chuck Berry på jukeboxen och blanda byxljummen Renat i Lorangan.
Hemma i Stockholm igen ser han i systembolagskön framför sig en fin dam. Hon har rött nagellack på ena handens fingrar, silver på den andra. I handväskan stoppar hon en kvarting Special att ta med sig hem till sin ensamhet.

Som klangbotten i det Jolo skriver finns ett vemod, ett tungsinne, en ledsnad. Aldrig har han sällskap. Ensamheten är självvald. Jolo vill skriva, inte prata.
»Jag är i stort sett ingen anhängare av prat och pratar själv egentligen bara vid de få och beklagliga tillfällen då jag stannar uppe sent.«

Jolo är själv med i sina texter. Som uttrycksform tyckte han bäst om det personliga kåseriet. Läsarna betraktade honom som en vän, skriver Per Wästberg i förordet till »Stockholmsluft«.
Det blev Jolos sista bok i livet. Riktigt klar med redigeringen hann han inte bli. Han befann sig på familjens sommarställe Tockarp, beläget på Hallandsåsens sluttning mot Skälderviken, då han oväntat gick bort.
1974, en aprildag.
Pär Wästberg skriver att det kändes som då ett väldigt bibliotek brinner ner till grunden.

Om man letar, böckerna finns kvar, de överlevde. Där är Jolo den hemlöse flanören, en ihärdig gatuvandrare, som dras till de dystra barer där tigande män med hemligheter man inte vill veta någonting om stirrar i spegeln bakom bardisken.
Där sitter Jolo tyst.
Ständigt läsande sin tidningsbunt, sugande på sin pipa, klädd i någon av sina tjugonio engelska kostymer, och ser vad vi andra har så svårt att se.
Att livet är det som pågår.

Musikvärldens största talang

Jan Gradvall tipsar. Han kallar henne för »musikvärldens just nu allra största talang och framtidslöfte«.
Så jag lyssnar, förstås; det är ju Gradvall, på 19-åriga amerikanskan Taylor Swift.
Det känns nu som att jag vill puckla på någon. För att Taylor Swift har funnits. Och ingen förrän nu har meddelat att hon finns.

Taylor Swift – Taylor Swift

Här tar Boxarn över kommandobryggan

Så fort man vänder ryggen till, ja, då är The Boxer där och snor den plats där jag trivs som allra bäst.
Bildbeviset har ni här. Jag har för ett ögonblick lämnat läsfåtöljen obevakad, och vem ligger där och solar sig i skenet från Macbooken om inte Boxarn.
Notera också blänget i hans blick. Försök inte komma hit och sjasa bort mig, säger den. Men han sket en lök den här gången. Också.

Nu har jag sjasat bort honom, nu sitter jag där igen och skriver det här och Boxarn ligger på golvet under fotpallen och snarkar.
Ni ser också att den vita målarfärg som A har målat bokhyllorna med knappt har hunnit torka förrän jag har börjat stöka till det. Och ändå är det där ingenting. En ny bild ur samma vinkel om nån vecka – ni skulle inte se skymten av vare sig mig eller Boxarn.

Allt ni då skulle se i den där dörrgluggen som skiljer av hemmabiblioteket vore travar av böcker och cd-skivor och dvd-filmer och tidningsbuntar.
Det är där bakom nånstans, begravd i den röran, som jag tillbringar större delen av mitt liv. Och får jag bestämma, så vill jag inte ha det på annat sätt.

* * *

Ens irl-vänner slarvas ju bort en efter en, så jag blir varm i magen av att så många vill finnas i luckan Halvars vänner. Någon lapp på den luckan kommer aldrig att sättas upp, men jag hoppas alla förstår hur förmätet det vore av en social katastrof att på eget bevåg lägga dit länkar på ett ställe med den rubriken.

* * *

En av kvinnorna som vann Simon Kernick-boken har ännu inte mejlat sin adress. Gör det, Maggie, så att jag kan skicka alla tre böckerna på samma gång.

* * *

Ett fredagsmejl från Micke, en annan Spotify addict, fick mig att upptäcka funktionen similar artists. Hur lömska de där knapparna är att trycka på visade sig när så Maggan i en bloggkommentar droppade The Spinners. Som liknande Spinners räknade Spotify upp Chi-Lites, Stevie Wonder, Delfonics, Dramatics och Harold Melvin & The Blue Notes. Bortsett från Wonder korrekt. Dock fullständigt förödande för nattsömnen för den som håller Phillysoul som den vackraste soulen.

* * *

Markus Larsson guidar till Dennis Lehanes böcker.
Georg Cederskog långpratar med Ulf Lundell.
Mats Gellerfelt läser Peter Englunds nya bok.
Örjan Abrahamsson träffar Dennis Lehane.
Håkan Steen lyssnar på kommande Ulf Lundell-skivan.
Per Georg bjuder på en spellista med sina favoritlåtar.

* * *

Men just nu lyssnar jag på finfina Tom Waits-samlingen Used Songs.

NY BOK

VIVECA LÄRN ❘ Aprilväder ❘ Wahlström & Widstrand
I sjätte boken om människorna på den lilla västkustidyllen Saltön rubbar en invandrarfamilj de invanda cirklarna genom att öppna en restaurang med fullständiga rättigheter och den bästa kebaben norr om Ankara. Gubbarna på ljugarbänken får massor att prata om.
Är det stor litteratur? Nej. Är det småtrevligt och småputtrigt? Ja.

* * *

New York Times listor över bäst säljande böcker just nu.

* * *

Börjar känna mig som jultomten. Snart har ni tömt en och en halv av de där kartongerna med restupplagan av min älvkröksbok. Tack så mucho. Jag avvaktar ett tag till med att dra på mig skråpuken och ta renarna till posten. Än finns tre kartonger a´52 ex till oslagbart julklappspris kvar här.

DAGENS BLOGGARE

Jag vill bli den nye Anton Corbijn. Det hakar upp sig på att jag knappt kan hantera en digitalkamera. Fast i fantasin knäpper jag ständigt de underbaraste av bilder. Nu ska jag lära mig hur man gör i Göran Segeholms nya bok »Konsten att ta vinnande bilder« (Pagina förlag). Förbereder mig genom att hänga på hans blogg.

DAGENS BLOGGKOMMENTAR

»Mannen som skryter med att aldrig ha begått
ett misstag är ofta gift med en kvinna som
gjort det.
Grattis!«
- halvari

* * *

»Say Something«, öppningsspåret på Jill Johnssons nya album Baby Blue Paper, kan vara Amerikas bästa country just nu.

* * *

Nu sjunger Waits »Christmas Card From A Hooker In Minneapolis«.

* * *

Jag har två inbjudningar till Spotify över. De två första som i en bloggkommentar lämnar sitt intresse får dem.

* * *

Håll utkik. Inom kort levererar Halvars huvudsaker ett scoop. Årets stora nyhet på den popkulturella fronten.

Mörkt som i garderoben hos Johnny Cash

Ute är det snö men ändå mörkt som i garderoben hos Johnny Cash, jag sitter med en av mina bästa vänner, Tony Joe White, och hyllar det klokaste av ordspråk.
Så ljuvt det är att göra ingenting och sedan vila.
Det är av spanskt ursprung. Naturligtvis. Alla vet hur spanjorer är.
När de inte hänger på bodegan och äter tapas och dricker vin från Valdepenas hasar de omkring under platanerna på torget i nedtrampade espadriller och säckiga linnebrallor och säger manana (nej, jag vet inte hur man får till ett sånt där n med en våg över) och tar sig sen i väntan på morgondagens slit och släp och nya manana en maratonsiesta.

Titta där på konsten att få mejlboxen full av ilsket röda flaggor från hårt jobbande spanjorer.
Och alla vet hur eldiga spanjorer är. Tjurfäktarämnen allihop. Utropstecknen kommer att stå som illa stakade slalompister genom alla blodiga redogörelser över vad de ska göra med mig och min morsa.
Om jag inte skriver en rättelse i bloggen. Senast manana.
Det skulle aldrig falla mig in.
Den här bloggen medverkar inte till att punktera sköna myter.
Den här bloggen vårdar ömt varje myt som sprider lättjans evangelium.
Jag har ingenting gjort på hela helgen. Enbart läst böcker och lyssnat på musik. Och nu vilar jag.
Jag och min vän Tony Joe White, som sjunger »Rainy Night in Georgia«.
Och ute är det mörkt. Svart. Som i garderoben hos Johnny Cash.

* * *

»Förr fanns det bara en tv-kanal och ingenting att se, nu finns det så många kanaler att man missar nästan allting.«
Kjell Swanberg

DAGENS FEL
»Alla vet vad som händer när artister slutar dricka och knarka. De blir fruktansvärt tråkiga. Popkonserter kan klara sig hyfsat utan sprit, men det är dumt att chansa.«
Expessens ledarskribent Karin »Jag är ingen spritromantiker« Olsson.

DAGENS RÄTT
I heard it trough the grapevine, jag menar jag läste det i en av kvällstidningarna, att musiken på Ulf Lundells kommande skiva Ohama sägs ha en liknande klang och värme som albumet I ett vinterland.

BOKSLÄPPET
Mannen med hatten och den lååånga halsduken, Aftonbladets Markus Larsson, skriver i sin annars briljanta söndagskrönika att »ingen läser« den amerikanske författaren Richard Yates.
Ingen läser?
Vi vet bättre.
Eller hur?
Vi vet en bloggare som har Yates debutroman »Revolutionary Road« från 1961 – som i dagarna släpps av Norstedts förlag – bland Huvudsaker just nu. Och som redan för en vecka sen beskrev den som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Samt skrev att »Revolutionary Road« nu också har blivit film. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

DVDn
»The Big Lebowski – special edition«, Joel Cohen
Slackern The Dude Lebowski går klädd i tofflor, badrock och bermudashorts, spelar bowling och dricker White Russian. En dag får han besök av två torpeder som kräver att hans fru ska betala en skuld, pissar på hans matta och går. The Dude begriper ingenting, han har varken pengar eller fru.
Jeff Bridges, Steve Buscemi och John Turturro i den bröderna Joel och Ethan Cohen-mysare man kan se exakt 127 gånger utan att tröttna. Nu i nystajlad utgåva med vasst ljud och snygg bild som gör att man kan se den 127 gånger till.

* * *

Vet inte hur många miljoner gånger jag har lyssnat på John Prine. Men inte förrän i fredags kväll, när jag som ackompanjemang till läsningen av självbiografin »Saker och ting som barnbarnen borde veta« av Mark Oliver Everett, sångare och låtskrivare i rockbandet The Eeels – när jag till den boken, som vi ska prata mer om en annan dag, hade samlingen The John Prine Anthology Great Days (ett av världens bästa album, Rhino Records, 1993) i lurarna, inte förrän då, när Prine sjöng »The Oldest Baby in the World«, gick det upp för mig vems röst Prines röst liknar.

DAGENS RÄTT 2
Aftonbladets nya nöjessatsning. Inbladad bilaga fredag, lördag, söndag. Om den hade funnits när jag var ung, hade jag valt Expressen då?
Bär Carolina Gynning rekorderliga bomullstrosor?

KÄKDROPPET
»Husmanskonst«, Leif Mannerströms succékokbok som 2006 vann pris som Årets Svenska Måltidslitteratur – nu ute på banan i kartonnage. Färgprakt, dofter och smaker när kökets Paganini visar oss hur det riktiga käket ska lagas: fläsklägg och rotmos, bruna bönor och fläsk, kalops med rödbetor, isterband med dillstuvad potatis, stekfläsk med löksås …

LADDA NER
»Sam Stone«
John Prine

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothin’ I suppose
Little pitchers have big ears
Don’t stop to count the years
Sweet songs never last too long on broken radios

* * *

Jag tror att det är ett rent dödligt strupgrepp Aftonbladets nya helgnöjessatsning tar på Expressen.

* * *

Från årsskiftet höjs priserna på pocketböcker. Nya maxpriset blir 79 kronor.

* * *

Jag som hade bestämt mig för att inte köpa En Enda Skiva Till I År – ja, förutom Lundells, då – men när det i recensionerna droppas namn som Phil Spector … Så Frida Hyvönens »Silence Is Wild« gick inte att motstå. Album exakt lika bra som alla säger. Nej, bättre.

* * *

Bob Dylans röst, det är ju Bob Dylans röst John Prines röst liknar. Åtminstone väldigt ofta. Undra på att man är så förälskad i Prine.

* * *

Jag har ingenting gjort, och mojjat mig i det, men nog är det svårt med bloggfria helger. Jag gillar det här, jag är fast för det här. Blog ‘n’ roll.

* * *

Ni såg väl. Mannerströms kokbok. Både bokdropp och matdropp. Två Flugor I En Smäll.

En typisk men sorgsnare Bodil

Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére«, som kommer ut i dagarna, känns mer som en kåseribok än en roman.
Eller bloggbok.
Alltså en typisk Bodil, så som vi har lärt känna henne ända sedan hon började blogga.

Madame C, den stilettklackade och Gauloisesrökande och champagnesippande från romanen det här är uppföljaren till, »Priset på vatten i Finistére», finns här, tävlande med Bodil om att skriva en erotisk roman, mullvadshögarna är ersatta av fladdrande fjärilar i lavendeln, lyckan över livet vid sin Atlant är ersatt med vemod och sorg över att tvingas flytta till en fuskrenoverad liten lägenhet 20 mil bort i staden nära Nantes, och det är oneliners, klokskaper, förtvivlan över skrivandet, Dylan, Montaigne, Thomas Bernhard, momma i byn, citat av författare och filosofer, och dessa franska hantverkare som ännu efter sju år inte har kommit och hjälpt berättarjaget, denna »madame de la Suède«, som antingen är Bodil Malmsten själv eller ett fiktivt bokjag – det, och frågan om gården i Finistére ens finns, det svarar Bodil Malmsten än ja, än nej, än ja, än nej på.

Bodilfansen kan lugnt skaffa »Sista boken från Finistére«.
Och blunda för en hel del förnumstigheter av det här slaget:
»Under den tid jag hade till mitt förfogande – det tar den tid man har till sitt förfogande och till sitt förfogande har man den tid det tar – «
Och begrunda sådant här:
»En bok kan aldrig bli bättre än sin författare, men sämre kan den bli.«

Vinnaren i bokuttlottningen utsedd

Utlottningen av Johanne Hildebrandts nya bok »Älskade krig« är nu förrättad. Den gick till så att Halvars huvudsakers redaktör numrerade de 64 inkomna svar som nått redaktionen via bloggkommentarer och e-post.
Dessa små lappar veks sedan ihop och lades i den New York Yankees-keps som nämnda redaktör begagnar sig av på lubbturer då väderleken är sådan att huvudbonad av dylikt slag ger ett visst skydd. Två exempel på detta är elak nederbörd och skarp sol.
Med Halvars huvudsakers ständige redaktionssekreterare The Boxer som notarius publicus drogs sedan ur nämnda keps det vinnande bidraget: nummer 26, vilket vid den efterföljande kontrollen visade sig höra till namnet Malin EA.

Denna Malin EA kan nu antingen via en kommentar direkt under denna bloggpost eller medels den elektroniska posten till adressen thomas.halvarsson@telia.com meddela den leveransadress till vilken vinstboken skall avsändas.

Då intresset för ovanstående bokutlottning är att anse som tämligen gott, kommer ny utlottning av ny bok inom kort att annonseras på härvarande bokblogg, vars hela redaktion tackar för visat intresse och tillönskar alla läsare en trevlig, njutbar, nykter helg i det så för själen uppbyggliga bokläsandets tecken.

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.

Rapport från läsfåtöljen

Kanske låter det i inlägget nedan lite njuggt när det gäller Åke Edwardsons nya, och sista, titel i polisromanserien om Erik Winter. När den där raden skrevs hade jag inte läst mer än några få sidor i ”Den sista vintern”.

Nu, när den är utläst, med en slutscen som för tankarna till sista scenen i Sopranos, kan det konstateras att det handlar om ett av de allra bästa numren i serien. Men trots att jag är av den åsikten att Åke Edwardson i dessa sina bästa stunder skriver Sveriges bästa kriminalprosa, är jag glad åt att Erik Winter nu har fimpat sin sista Corpscigarill.
Edwardson är ju ännu bättre när han lämnar Göteborgs mean streets och skriver ”vanliga” romaner. Titta bara på ”Jukebox” från 2003. En bättre bok än den gavs det inte ur det året, om ni frågar mig.

Överhuvudtaget känner jag mig mätt på crime för tillfället. I väntan på att Amazon ska leverera Erik Ohlsson-tipset ”American Wife” av Curtis Sittenfeld, hoppar jag så länge över Peter Robinsons nya i Alan Banks-serien,”Kall som graven”, och ger jag mig på Majgull Axelssons nyutkomna roman ”Is och vatten, vatten och is”.

Tufft och hårdkokt gjort av mig, ety Alan Banks hör till husgudarna bland boksnutar. Meddelas endast på detta sätt och vis.

För övrigt passar det mig utmärkt att se på mig själv som ”bloggarnas James Dean”.

Skrivarvåndor

Ett av alla dessa problem jag har, det är att jag inte kommer loss med bloggandet igen. Det är för djefla sorgligt.

Jag saknar det. Det är en himmel man är i då, när man skriver sina tankar, sina känslor, sina infall. Sitt liv. Det lilla liv man har. Men ändock ett liv som blir lite mer levande när det skrivs.

Jag vill tillbaka till den där himlen. Jag knackar på himlens dörr.

Skrivarvåndor. Varför ska man ha sådana också. Som hade man inte nog med annat att våndas över. Viktiga ting.

Och nu sjunger Eddie Holman ”Hey There Lonely Girl” (klicka på bilden om du också vill lyssna). Det kanske inte har någonting med saken att göra. Eller också är det just vad det har. Allting brukar ha att göra med någonting.

Magisk bok om magisk skiva

Jag köpte förstås Ulf Lundells dubbel-LP »Den vassa eggen« så fort den kom. Det var i november 1985. Redan efter första genomlyssningen förstod jag att albumet skulle bli ett av dem jag skulle ta med mig till den öde ön.

Lundells texter handlade om den skilsmässa som höll på att slita sönder honom. Om förlusten av ett liv. Om saknaden efter ett hem och tre barn och hur kärleken till den kvinna han älskat förvandlats till en blodig vandring längs den vassa eggen.

Någonting starkare hade jag aldrig tidigare hört. Låtarna slog direkt an på mina känslosträngar. Jag spelade skivan om och om igen, hela den kvällen och långt in på natten. Så länge de barn jag hade då och deras mor var vakna, kämpade jag med gråten. När de hade gått och lagt sig, grät jag öppet. Än i dag, tjugotre år och hundratals lyssningar senare, får jag varje gång svälja ner en klump när Lundell i Inte ett ont ord, vänder sig till sin då fyraårige son Love och kvider »… och när vintern kommer, ta då på dej dina varmaste skor«.

Musikskribenten Håkan Lahger satt i sitt hem och kände samma saker som jag när han första gången lyssnade på de där femton magiska sångerna. Nu ger han ut en hel bok, »Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos«, som rör sig kring detta legendariska album. Jag satt uppe till sent i natt och sträckläste boken. Lahger skriver lysande och fängslande. Storyn kring albumet växer ut till en facinerande berättelse om Ulf Lundells liv och konstnärsskap.

»Så äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn. Det var facinerande och inte så lite genant att jag som sysslat med detta professionellt i så många år och trott mig höra mitt liv skildrat i rockmusiken, haft så komplett fel. Jag hade tolkat in saker som inte fanns, jag berördes så starkt av uttrycket i musiken att jag inte hörde vad som sades, hörde det jag önskade höra.

Jag ville så förtvivlat gärna att Dylan, Cohen, Springsteen, Van Morrison och Tom Waits skulle sjunga om djupare saker än de faktiskt gjorde. Inbillade mig att de sjöng om mitt liv på riktigt, om våra tillkortakommanden i relationer och äktenskap, om våra svek och lustar, och om de oskyldiga barnen.

Det hade de aldrig gjort fattade jag när jag satt och grät tyst till Den vassa eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten.«

Hon har ett sätt

Vilka glimrande, djupsinniga stilister kvällstidningarna i år har lyckats ragga upp som sommarkrönikörer. Utropstecken.

Jag kan inte bestämma mig för vilken som är störst bland skönlitterära giganter som Magnus Uggla, Magdalena Graaf, Tomas Bodström och Carolina Gynning.

Ta Carolina Gynning. Utropstecken.

Titta bara hur hon inleder sin krönika i dagens Aftonbladet:

”På den sista tiden har jag funderat väldigt mycket på om det teoretiskt sätt är bättre att vara man eller kvinna!”

Ta på dig din vackraste klänning i kväll

Jag satt i måndags kväll på lokal med Per Georg, Cee-Jay och en stund med Bullen också när han hade slagit klart sina piruetter bland kastrullerna i ställets kök, och så var det en med skrattgropar i kinderna som Bullen kanske inte vill att jag pratar så högt om, så då gör jag inte det utan säger bara att hon hade lika förtjusande skrattgropar som förtjusande sätt och satt nära tjejtjusaren Bullen som, enligt Per Georg, hade nyansat skägg. Blues-Ola skulle komma också men kom inte. Foto-Hasse var kvar i Spanien och hade laga förfall.

Och nu i kväll, sedan Håkan Hellström i gul kavaj, svart t-shirt och vita, korta jeans, varit så bedårande i Allsången på Skansen att man ville göra en Bjurre med honom, så tog jag en runda med Boxarn nedåt byn och där fanns ingen tvekan om att pulsen på gator och torg började nå rena rama Manhattannivåer.

Så, älskling, ta på dig din vackraste klänning i kväll. Vi ska gå ut och träffa dom andra i kväll och alla andra kvällar den här veckan.

Formtoppad Evert Bäckström i Leif GW:s nya

Vill bara helt kort rapportera att Evert Bäckström, krimlitteraturens vidrigaste och skönaste polisslusk, når sin karriärs formtopp i Leif GW Perssons purfärska roman »Den som dödar draken«.
Av en barbarisk och oförstående doktor satt på en omänsklig diet fri från pilsner och snaps, och av den inkompetenta polisledningen straffkommenderad till förorterna har Bäckström aldrig varit bättre.