Hjärnan ropar efter en fix

Det är ännu en solstänkare till vårdag i staden Borlänge men det är ändå en djävulusisk fredag, det är dag fyra av en sockeravgiftning, man får en sådan på köpet när man följer en diet som är kemiskt fri från snabba kolhydrater, och jag som ändå inte ens är i närheten av att vara en sockerråtta får nu i sanning lära mig hur förbannat mycket dolt socker det finns i det man i vanliga fall utan att tänka värst mycket på det stoppar i sig.

Hjärnan, som nu i fyra dygn varit utan sina snabba fixar av det enda en hjärna går på, har öppnat sju miljoner nya receptorer som dammsuger varje skrymsle efter sockersmulor och i egenskap av tupp på kroppens dyngstack skickar den på kemisk väg ut protester i form av abstinensbesvär som huvudvärk, irritation, koncentrationsbesvär och yrsel.

Jag kan ha svårt att sluta äta glass och choklad, men jag ser mig inte som sockerberoende eller ens sockerkänslig. Därför sitter jag nu här med min huvudvärk, irritation, yrsel och mina koncentrationsbesvär och har full förståelse för alla de sockerberoende och sockerkänsliga som på just dag fyra av en avgiftning sagt »nu ger jag fan i dom här dumheterna« och rensar kylskåpet och skafferiet på alla kolhydrater som är snabbare än en snigels framfart.

Men jag tar mina jämförelsevisa småbesvär med ro, jag är en sådan som tar reda på saker och ting, det kanske är en yrkesskada efter trettiofem år som journalist, jag vet att det är just dag fyra det handlar om, sedan går det över, dimmorna lättar, allting vänder, man är renad, allt blir bra och bättre, hjärnan har börjat vänja sig vid att den får sin näring om än inte i form av de gamla vanliga fixarna.

Okej, dagsrapporten från Isodietsfronten dag 4 ser ut som följer.
Motion: 60 minuter powerwalk före frukost.
Frukost: Havregrynsgröt med blåbär, minimjölk och ett löskokt ägg med tabasco.
Lunch: Ungsbakad lax med pestotäcke och ungsrostade plommontomater, sockerärter och skogschampinjoner (lunchen består alltid av resterna från gårdagens middag. Om ständigt hungriga tonåringarna inte hittat det vid sina kylskåpsraider.)
Eftermiddagsmotion: 50 minuter rask promenad plus 30 minuter styrketräning och streching på bryggan vid Tjärnasjön.
Mellanmål: Keso, banan, nötter.
Middag: Ugnsstekt färsk majskyckling med ratatouille och grillad majskolv.
Viktminskning: 1,5 kilo.
Midjemått: minus 2,5 cm.

A är ju också med på de här åtta veckorna. Hon hoppade på en dag senare än jag gjorde. För hennes del ser det efter tre dagar ut så här:
Viktminskning: 1,2 kilo.
Midjemått: minus 4 cm.
Hon löptränar inte, men hon är några timmar varje dag i stallet med sin häst Dixie. Hon påstår att det är bra motion. Nu börjar jag tro henne.

Genomgående drycker i dieten är vatten, grönt te och knallstark espressso. Och jag vill passa på att be min espressomanick om ursäkt för mitt beteende sent i eftermiddags. När jag stod i köket och gned in majskycklingen med olivolja, citron och örtkryddor behövde mina då rent franska nerver blixtsnabbt en minst fyrdubbel. Jag tryckte igång apparaten och dess display sa artigt:
»Var god avkalka.«
Jag var, om vi säger så, inte på humör för den sortens långdragna operationer, och svarade otidigt:
»Var god dra åt helvete.«
Jag är rädd för att det jag sa följdes av ett utropstecken.

Om att följa magkänslan

Under lördagens långpass börjar det redan efter en halvmil göra ont i hälsenan, jag försöker att inte tänka på det, springer på, ignorerar det, höjer volymen i Wesclurarna, stoppar huvudet i sanden.
Sju kilometer senare smäller det i vaden, det kommer som ett blixtnedslag, som en hjärtinfarkt på en punkt i nedre delen av vaden, från noll till hundra från ett löpsteg till ett annat, det är omöjligt att springa vidare, jag får gå hem, linka, det går knappt att röra marken med vänsterdojan.
Jaha.
Jag har varit med om exakt samma sak en gång förr. Gubbvad, kallas det. Då, för några år sedan, tog det sex månader innan jag var en fungerande löpare igen. Fick börja om från början då, från noll.
Inte roligt.

Nu har det gått fem dygn sedan i lördags.
Hälsenan är bra.
Vaden är bra.
Förra gången rehabiliterade jag mig genom att göra som sjukgymnaster och annan expertis sa. Jag vilade.
De där säger alltid – alltid – att man ska vila sig fri från skador.
Den här gången gjorde jag som min egen magkänsla sa. Jag tränade bort det onda. Tåhävningar, streching, knäböj. Det gick inte att springa, men det gick att gå. Jag masserade in Voltaren Gel på hälsena och vad och koncentrerade varje steg på framfotsisättning, så som man också ska springa.

Nu är jag alltså helt smärtfri och nu säger andra experter i omgivningen att jag tiggde om att bli skadad därför att jag på sensommaren förra året gick på trenden om barfotalöpning och skaffade mig ett par odämpade Nike Free-skor.
De har inte, som nästan alla andra löparskor, något upphöjt hälparti. Det gör att man landar på framfoten och inte på hälen. Det är så vi alla springer naturligt som barn och det är så vi som vuxna springer om vi springer barfota på en gräsmatta eller på en sandstrand.
Men så kan vi inte längre springa när vi löptränar i de uppbyggda och dämpade skor som Nike var först med att utveckla på sjuttiotalet. Vare sig vi vill det eller inte tvingar det uppbyggda hälpartiet oss att landa på hälarna.
Det är därför vi som regelbundet löptränar också regelbundet får skador, säger lägret som förespråkar barfotalöpning.

Själv har jag senaste halvåret tränat med sikte på att klara ett marathonlopp till sommaren. I mina Nike Free-skor.
Idiotiskt, sa personalen i en sportbutik när jag nyligen frågade om de nu till våren skulle få hem årets modell av skorna, de jag skaffade förra året börjar efter alla mil bli slitna i sömmarna.
Du tigger om skador, sa de. Man måste ha dämpade skor.
De odämpade jag var ute efter skulle de visserligen få hem, men sälja motvilligt. Skosortimentet byggde på centrala beslut som inte gick att påverka lokalt.

Sedan jag började springa i mina odämpade har jag inte haft ont på en enda fläck på kroppen. Förrän i lördags, eller ja, hälsenan hade känts lite öm redan några veckor tidigare. Men då när vaden small – jag tänkte: de hade rätt, snubbarna i sportbutiken.
Och jag tänkte vila, och jag tänkte efter vilan byta skor, tillbaka till sådana dämpade och uppbyggda som jag förr om åren lubbat i.
Men nu har jag alltså ändrat mig.

Med hjälp av hemsnickrad rehab fick jag på rekordtid bort smärtan i både hälsenan och vaden. Eller hur? Och min magkänsla säger att den uppstod inte på grund av skorna utan på grund av att jag är lite för tung för långpassen.
Därför bestämde jag mig i söndags för att gå ner åtta kilo i vikt, från de 78 vågen stod på då till 70. Springa och styrketräna mer än jag redan gör går inte, så för att klara en sådan viktminskning är det nödvändigt att också lägga om dieten.

Det jag tycker låter vettigast av allt i den vägen är Fredrik Paulúns Isodieten. Jag har tidigare i perioder följt principerna i den och mått väldigt bra av sådan diet. Då har jag gjort det mest med tanke på mina magproblem, då kosten i den till dess andra förtjänster är glutenfri.
Nu ska jag lämna halvmesyrerna och gå all in, följa dieten strikt i åtta veckor och under den tiden gå ner det kilo i veckan den utlovar och således när april går över i maj väga in på min målvikt 70 kilo. En åtta kilo lättare Halvar kommer enligt min teori att klara långpassen lätt som en plätt.
Inga hälseneproblem mer, ingen gubbvad mer.

Jag tror att jag har rätt, min magkänsla brukar ha rätt. Och för att sätta press på mig själv att följa dieten, inte lockas till några avsteg från den, tänker jag varje dag under de åtta veckorna lämna sanningsenliga frontrapporter här på Huvudsakerna.
Om vad, exakt vad, det har ätits till frukost, lunch, mellanmål och middag och hur det har tränats. Varje rapport kommer också att redogöra för vad badrumsvågen och måttbandet kring magen visar för siffror.
I morgon, fredag, kan den intresserade läsaren vänta sig det första sammandraget från och med i söndags. Därpå alltså dagliga rapporter.

Avslöjad

När ens bekräfelsebehov är av magnitudiska mått. När man då hittar en gilla-knapp här under inläggen på Huvudsakerna som ingen har tryckt på avlossar man den själv. Och omedelbart blir man med röda öron avslöjad i ett mejl från någon jävla Dylankännare på wordpress.com:

»You liked your own post on Halvars Huvudsaker. You’re so vain you probably think this post is about you.«

De begriper inte att de har rätt.  Det går ju inte ens att kommentera här, jag pratar för mig själv, rätt ut i en tom och ödslig sybehörsrymd.

I love to speak with Halvar…

* * *
Köper på fettisdagen hem tio semlor. Alla på ranschen mumsar i sig. Alla utom en. »Jag är en seriös löpare«, säger jag utan grädde i skägget. »Löpare äter inte sån skit.«

* * *
»Man ska inte glömma att litteraturen och journalistiken kan ses som nördarnas revansch.«
- Per Svenssson i DN-intervju (21 februari) sedan han fått tidningens pris Lagercrantzen.

* * *
Morgonen därpå, klockan 05.15, när bara jag och Boxarn är uppe, kokar jag två omega 3-ägg och blandar nötter och bär i en skål med naturell yoghurt och kesella och laddar espressomanicken med Zoegabönor. Och upptäcker att två semlor finns kvar i kylskåpet. Mumsar snabbt i mig båda till en fyrdubbel espresso i väntan på äggen.
När kvinnor och barn så småningom börjar vackla in i köket förnekar jag bakom DN all kännedom om några som helst semlor.

* * *
Nya Staffan Hellstrand är väl så där, en trea kanske. Men kanske borde Winnerbäck-kidsen, gratisgenerationen, ta ett steg utanför sitt staket och klicka igång den på spotify.

* * *
Seriösa löpare kan å andra sidan äta vad som helst.

* * *
Det grundas enbart på magkänslan, men i år kommer Brage att slåss om en plats i allsvenskan nästa år.

* * *
Min mage har alltid haft absolut gehör.

* * *
Per Bjurmans besök hos Filip Hammar i Los Angeles över tio sidor i nya Café har både verkshöjd och mycket ståkuk. Och Bjurres porträtt får det att suga till i magen. Ah, att få skriva så många tecken i en tidning. Lycka.

* * *
Finns Tomas Bannerheds »Korparna« kvar i en bokreatrave nära dig så tveka inte. Det finns bevis, fråga A, på att jag så fort jag hade läst när den kom sa: »Nu har jag läst den bok som kommer få Augustpriset. Minns var du hörde det först.«

* * *
Drömmer mardrömmar om buxbomdöden.

* * *
Det är trixigare än man tror att få ordning på en roman. I synnerhet för den som är perfektionist. Å andra sidan finns inget bråttom. Åtminstone inte om den skrivs för skrivandets egen skull.

* * *
Inte en enda pappertidning hörde av sig förra året och ville köpa en enda krönika, bokrecension eller någon annan text av mig. Inte heller hittills i år. Så nu är man i sanning en föredetting som tillhör det växande frilansproletariatet. Och själv är jag ju inte sån att jag vågar ringa och mejla och lobba och bjuda ut mig och ha mig.

* * *
Förstod ingenting av stormen mot Ranelid. Allt – allt – i Melodifestivalen är ju ren smörja och har alltid varit.

* * *
Det står sig, gamle Leonard Cohens nya är fortfarande vintern bästa skiva. Så till den det berör på WordPress. com:

I love to speak with Halvar.
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit.

Trädgårdsfilosofi

Varje vinterdag inne i läsfåtöljen har jag längtat och drömt mig till våren och sommaren och hösten ute i min trädgård. Det trodde jag aldrig för bara fyra år sedan, att trädgården skulle bli den största fröjden i livet.
Men så har det blivit. Tack för det, livets outgrundlighet.

Så när jag i dag kommer hem från bokreans första dag är mina påsar inte som förr om åren fyllda med romaner, deckare och biografier. Några få titlar i dessa genrer finns förstås med, men då ännu minst en månad av längtansfulla drömmar i läsfåtöljen är att vänta är det trädgårdsböcker som dominerar.
En av dem är 2008 års omarbetade nyutgåva av »Trädgårdens natur« av Lotte Möller, Augustprisnominerad och belönad med Gerard Bonniers essäpris när den kom ut 1992. Vid den tiden bestod min trädgård av en platt gräsmatta och mina tankar och känslor kring den rörde sig om att asfaltera hela skiten.
När jag nu i kväll börjar läsa boken till ackompanjemang av Leonard Cohens nya skiva Old ideas på repeat finner jag att mina tankar och känslor kring trädgården är lika filosofiska och vemodiga (jag gillar ju vemod) som Lotte Möllers, om än mina inte når upp till samma verkshöjd som hennes.

Trädgårdskonsten hör, liksom musiken och kokkonsten, till de flyktiga konstarterna. Förgängligheten är dess villkor och dess förutsättning. Man väntar i månader på att buskpionen skall blomma, räknar knopparna och ser dem svälla. En varm junimorgon slår den första blomman ut. Sedan dröjer det bara någon vecka innan alltsammans är över. Kronbladen faller av och det är redan dags att börja drömma om nästa sommars pionljuvlighet.
Unga människor tar sällan trädgården på allvar. Tålamod och ödmjukhet inför tillvarons långsamma mysterium krävs för att arbetet i den skall ha någon mening, och de kvalifikationerna är sällsynta före fyrtioårsåldern. De kan finnas hos barn men försvinner då nästan alltid i samband med puberteten.

Trädgården ger varken ära eller rikedom, även om den ibland används för att bekräfta makt och ägande, och så länge målet är att ta världen med storm är den ingen lämplig arena.
En trädgård består av träd, gräs, stenar, blommor och buskar. Men den är framför allt gjord av tid. En del trädgårdsägare förnekar detta och för en desperat kamp mot tidens gång och årstidernas skiftningar. Med hjälp av plantskolesortimentets alla städsegröna buskar och träd försöker de förhindra förändring och förgänglighet. Deras trädgårdar ser likadana ut från midsommar till jul och har lika lite med trädgårdskonst att göra som djupfrysta fiskpinnar med kokkonst.

Men för att bli lycklig i sin trädgård måsta man ha försonat sig med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt med en krans av vintergäck, krokus, pingstliljor, fruktblom, syrener, rädisor, pioner, rosor, liljor, krusbär, flox, ringblommor, plommon, rönnbär, aster, gullris och julrosor.
Saknad och sorg, men också förväntan och förtröstan, är grundackorden i ett innerligt förhållande till en trädgård. Vemodet över det som försvinner blandas med glädjen över det som finns och en hoppfull längtan efter det som skall komma.
Människor som lidelsefullt ägnar sig åt sina trädgårdar blir ofta mycket gamla och tycks också bli sällsynt lyckliga på sin ålderdom. Livet förlorar inte sin mening så länge det finns något att se fram emot, och det gör det alltid i en trädgård.

Jag tror att det är så, att det är en sanning, och jag tittar på boktravarna från rean på golvet bredvid läsfåtöljen och ser att mitt undermedvetna lagt trädgårdsböckerna överst och de få övriga längst ner: Henrik Berggrens Palmebiografi, Leif GW:s självbiografi »Gustafs grabb« och Nick Stones hyllade debutthriller »Mr Clarinet«.

Finblogga?

Hinner inte mer än lägga vinterns skrivarprojekt, det om den där Johnny boy, till ett halvårs välbehövlig vila i de digitala byrålådorna förrän ledan börjar gnaga.
Funderar därför på att stilla klådan med att börja blogga igen.
Om det går att göra det stilla och fint med sans, förnuft och måttlighet.
Alltså ens sämsta grenar i livet.

Vintertid

Vinterrockar tas på
och surmulenhet.
Jag bäddar nöjd in mig
i böcker, skivor, filmer.

Jag spelar vanlig

Andra tycks tro att det är någon form av koketterande eller någonting när jag pratar och skriver om mina problem, grejer som för mig är högst konkreta och som jag allt mer börjar misstänka bottnar i vuxen-adhd.
Jag är inte som andra och har aldrig varit.
Andra vill ha mig dit där dom är och jag vill i viss mån dit.
Andra tror att det för mig bara är att gå över dit. Som att kliva över ett staket. Jag försöker och har försökt hela livet men jag kommer bara en bit på vägen.
Ibland har jag varit nästan ända framme hos de andra, och närapå fått känna mig som en av dom.
Då, i de stunderna, har jag blivit rädd och snabbt dragit mig tillbaka igen.
Vad jag vet men inte dom är ju att de kort jag då har spelat ut var falska.
Jag kan inte speciellt länge vara den de tror att jag är.
Andra vet inte att jag bara spelar vanlig.
Det är ett par veckors höstpul kvar i trädgården. När det är klart vill jag ha snö, lika mycket snö som de senaste två vintrarna.
Snö som bara ligger där utan att kunna annat.
Dokumentär prosa med det egna jaget i centrum är den ledande litterära trenden, skriver Expressen i en kulturartikel som revs ur och veks in mellan sidorna i en Moleskine.
Jag vet inte hur gammalt klippet är, några veckor, någon månad, men man exemplifierar med Lars Norens En dramatikers dagbok, Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Karl Ove Knausgårds Min kamp-svit och Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Nu kunde man ha lagt dit också Ulf Lundells Allt är i rörelse.
Det här är en litterär trend jag hoppas håller i sig. Ju äldre man blir, desto högre skattar man den genren. Det är vad jag tror.
Varför lyssnar inte fanskapet på Aftonbladet Kulturs kampanj:
»Avgå Bildt!«
Det kommer i skov. Det som jag tror är relaterat till vuxen-adhd.
Jag läser ett inlägg på Bodil Malmstens blogg:
»Charles Frazier, succéförfattare till bl a Cold Mountain har kommit ut med en ny bok, Nightwoods, och intervjuas.
Han tycker att språket kommer först, inte storyn, inte intrigen, språket måste engagera för att storyn ska kunna göra det.
Säg det igen, Charles Frazier, skrik ut det från hustaken.«
Så sant som det är sagt.
Enbart genom att skippa öl under ett år går man ner åtta kilo i vikt.
Två rätt bistra vintrar har mina buxbom och lavendel klarat sig igenom.
Några av dem ska jag nu stamma upp.
Jag har inte bestämt mig än, men det kan bli så att Huvudsakerna under ett par tre vintermånader blir privat. Jag kan behöva plattformen för privata anteckningar.
Det har i sådana fall att göra med de där skoven. Ett av de drygaste symptomen är svårigheterna med att fokusera och genomföra ett projekt i taget.
Jag har ett som helst behöver bli klart nu under vintern. Annars är jag rädd för att det blir till någonting som jag aldrig kommer att bli nöjd med.
Nu vill jag ha nya Ryan Adams.