Utbränd eller uttråkad

Jag har ingen sparlåga, och har aldrig haft.
Antingen är det för stark låga, som bränner ut mig.
Eller ingen låga alls, som tråkar ut mig.

Svart på vitt

Jag tankar över sådant jag genom åren har skrivit till en lagringsplats på nätet. Av det kan man konstatera att jag inte är författare.
Tusentals texter finns som bevis på det.

Röstning pågår

Jag är ju tyvärr inte befriad från fåfänga och andra synonyma laster. Så jag måste få påminna om den häringa bloggtävlingen där Halvars huvudsaker ju är en av finalisterna. Man kan visst rösta en gång om dagen fram till den 22 november.

Till minnet av Totta

En enda gång, jag tror att det var tack vare Blues-Ola, träffade jag Totta Näslund. Jag blev rätt full, men glömmer det aldrig ändå.
Vi pratade om livet och hade en gemensam favoritcountrysång.
Gordon Lightfoots »Early Morning Rain«.

………………….

Breaking news: nu finns David Johansen

Ja, Halvars huvudsaker skrev ju det för ett år sen: att Spotify inte går att ta riktigt på allvar förrän David Johansens album finns där.
Nu finns David Johansens album där.
Lyssna, ungdomar, lyssna på två av 1970-talets bästa skivor alla kategorier.

***
Update: på Spotify finns ännu inte livealbumet »Live It Up«, som Tobbe, aka popgiss, pratar om i en kommentar till det här inlägget. Dock finns det Animals-medley han nämner på Youtube:

Dagens skiva till kaffet

I det sista, allra sista, mejlet jag fick från Lennart Persson – salig i åminnelse – pratade han varmt om den här skivan. Och åtminstone för den som varit med ett tag i det här livet är det fina och sanna sånger. Själv är jag svagast för spår sex, den bitterljuva »I’ve Done Everything I Can«, på Rodney Crowells senaste.

Pluras bœuf bourguignon – utan lim

Man blir hungrig av att läsa Pluras kokbok.
Man blir sugen på att själv laga mat av att läsa Pluras kokbok.
Sicken tur då att det i dag råkar vara fredag, veckodagen då frilansaren med den bästa av arbetsgivare – det vill säga en själv – kan sortera gemburken på förmiddagen för att ägna resten av dagen åt att slå sina piruetter vid spisen.

Jag hör inte till dem som anser att mat ska vara snabblagad och lättlagad.
Jag hör till dem som anser att mat ska ta tid att både laga och käka.
Här är Plura och jag fullständigt överens. Så när jag nu behöver tips till fredagskvällens middag bläddrar jag i hans kokbok och bestämmer mig för bœuf bourguignon – fransk kalops som jag brukar kalla den grytan när ungarna frågar vad det är jag lagar.

Nu var det länge sedan, kanske ett år sen, jag sist gjorde bœuf bourguignon och jag brukar göra den mer eller mindre på känn utan att följa något speciellt recept.
Men nu ska jag följa Pluras, till och med när det gäller vad han skriver om fonden:

»Jag vet att många, av hävd, använder någon typ av kalv- eller oxfond när de gör den här rätten. Det gör inte jag, fonden förtar smaken av alla ingredienser. En fond är ju i princip ett benkok, och kokar man ben tillräckligt länge får man lim. Jag vill inte ha lim till middag. Snälla alla restauranger, speciellt ni som inte kokar egna fonder, häll ut fonden i avloppet där den hör hemma.«

Och här är ingredienserna till Pluras recept (4 pers)

2 kg märgpipa/högrev i 3 cm kuber
3 tjocka skivor rökt sidfläsk, skurna i stavar
svålet från fläsket
timjan
3 vitlöksklyftor, hackade
2 morötter i grova stavar
4 msk tomatpuré
1 burk tomater
rött vin
10-15 schalottenlökar
10-15 champinjoner
persilja

Sorgset rollspel

Så sitter man här igen i sin skönaste fåtölj med sorgsen soul i lurarna och Macbooken i knäet.
Inom en finns någonting som man ännu inte riktigt vet vad det är, men någonting som man inbillar sig behöver ut och skrivas för att bli sannare och verkligare.

På det viset har det varit så länge jag kan minnas och kommer att vara så länge jag får finnas.
Även om jag ibland får för mig att det inte är så, tycks det vara den roll som getts en i livet.

Halvars huvudsaker till final i bloggtävling

Nämen titta här då. Skojigt, visste jag inte om själv ens förrän jag läser en kommentar av Skatan och sen i inboxen hittar nedanstående mejl från sent i går kväll.
Jag uppmanar inte till det, men den som vill får förstås gärna rösta på Halvars huvudsaker.
Skatan däremot, vars blogg är nominerad i en annan kategori, är det förstås en order att ni röstar på.

Otis – dagens skiva till kaffet

Det måste ha varit The Jukebox Man

Det fanns en tid när jag varje fredag eftermiddag satt någon timme på Pub Mysen – frid över dess minne – och after workade. Vare sig jag hade arbetat väl eller ej eller ens.

Min ritual var alltid densamma.
Jag åt en BBB, british bacon burger, drack två stop mellanöl, läste Expressen och Aftonbladet, bollade oneliners med Rolf Sundberg och spelade skivor på jukeboxen som stod nära det hörnbord som jag genom åren hade pinkat in så väl att ingen annan av ställets många stammisar vågade sätta sig där.

Men trots att jag gick där, som barn i huset, i så många år såg jag aldrig och tänkte aldrig på vem det var som laddade den där färgsprakande wurlitzen med vinylsinglarna.
Först nu, när jag liggande med något svinaktigt i blodomloppet, ännu en gång, för sjätte eller tionde gången, läser om boken, är jag säker på att jag ändå vet.

Det kan ju inte ha varit någon annan än Johnny, The Jukebox Man, i Åke Edwardsons roman »Jukebox«.

Dagens bästa skiva till kaffet

Ställ Dan Brown vid skampålen plus Ps

Boxarn, inte nog med att han är den muskulösaste, hårdast tränade och konditionsstarkaste jycken på den här sidan om Ol’ Man River – nu kör vi också helt Utan Koppel, inte ens halsband, på våra expeditioner.
Hanhundar som man förr trodde att Boxarn, vilt krängande i kopplet, ville slita strupen av när vi mötte bryr han sig inte ens om. Vi bara knallar förbi, Boxarn lös och ledig med huvudet i höjd med mitt vänstra knä.
»Jag bryr mig väl inte ett skit om dig«, ser han ut att tyst säga till sina forna dödsfiender.

Otroligt, jag förstår inte hur det gick till och att det kunde vara så lätt. Och hundarna, de kopplade, som vi möter håller sig också lika lugna som Boxarn.
Deras mattar och hussar är lika häpna som jag. Minst lika häpna.
Fråga mig inte hur det gick till.

***
Har du läst »Da Vinci-koden« behöver du inte bry dig om att läsa uppföljaren »Den förlorade symbolen«. Det handlar om samma lika bok. Tom spänning och ideliga cliffhangers som får en att jaga vidare får att få veta hur det ska gå.
Vid jaktens slut sitter man där och känner sig lurad och bestulen på de timmar det tagit att läsa en bok fylld av pappfigurer, orimligheter och ett slut som Dan Brown borde stå vid skampålen för.

***
Det är tredje spåret, »Silly lover«,  på Fibes, Oh Fibes! album 1987 som avslöjar Fibes, Oh Fibes! som Prefab Sprout light.

***
Massa böcker jag ville tipsa om blev det ju inga tips om när det lades sten istället för att blogga. Till exempel Marcus Grahns nya bok »Men det här är det väl dumt att slänga? Finfin krönikesamling som i slutänden visar sig blivit till en utvecklingsroman. Du kan läsa mer om den här.

***
En del av mig gillar inte att skriva det här, jag vill ju att skivbutikerna ska leva vidare, men faktum är att jag inte har köpt mer än ett par tre cd-skivor sedan jag för ett år sedan skaffade mig ett premiumkonto hos Spotify. Så gott som varenda ny skiva jag under den tiden har läst om eller på annat vis hört talas om och känt att jag ville skaffa har jag ju funnit att jag redan »har«.
Så jag tvekar inte ett ögonblick nu när det är dags att förnya abonnemanget, särskilt nu som ljudet är förbättrat, nya skivor finns innan de ens finns i handeln och det går att tanka ner sina spellistor i podden och spela offline.
Aldrig har väl nittionio spänn i månaden känts vettigare investerade.
Nu väntar jag bara på att den där spotifyvarianten för film, vad den nu heter, ska släppas. Själv har jag föranmält mitt intresse.

***
En av alla nya böcker jag har på nattygsbordet är  Philip Normans biografi »John Lennon«. Att den har legat där några veckor nu utan att ännu vara utläst får ni tolka som ni vill.

***
Hur fan kan de skriva att Kents nya är bra?

***
Nu är Brage bara ett snäpp från där Brage hör hemma.

***
Sån halsduk som Erik Hamrén har hade jag redan för två år sen.

***
Ni som kommenterar såna här bloggposter på facebook – snälla, lägg kommentarerna här istället. Jag har nog dåligt samvete för att jag år dålig på att svara på kommentarer på ett ställe.

***
Lagd sten ligger.

***
Tror ni mig inte? Låt mig då påminna er om att det fanns en tid då även de skarpaste hjärnor ansåg att jorden var platt.

***
Häng on.

***

Ps: Visst ja, glömde spellistan jag lyssnar på just nu. Här är den. Från vissa håll och kanter underskattad och baktalad blåögd soulpop som dock alltid haft en hedersplats i den här bloggens skivhyllor.

 

 

 

Larma och göra sig till

Jag hann, vann kampen mot tjälen. Stenjävlarna, över tjugo ton, ligger i marken nu.
Lagd sten ligger.
Så börja larma och göra sig till här igen?
Jag vet inte.

Ärligt, jag vet inte. Under det långa blogguppehållet stod åtminstone en sak klar för mig: jag klarar av att leva utan den bekräftelse skrivandet ger en.
Det gick alldeles utmärkt, så blir det så att jag bestämmer mig för att börja blogga (och/eller skriva i gammelmedia) på regelbunden basis igen – ja, då handlar det om det roliga i att skriva och ingenting annat.
Dagar fanns, på knä bland de där stenjävlarna, då jag lätt kunde ha begått den värsta av dödssynderna för att få byta det hårda kroppsarbetet – som jag ända hela tiden älskade –  mot intellektuella sysslor vid Macbooken.

Så att börja larma och göra sig till eller inte.
Det är frågan som tål att tänkas på någon tid. Under finputsningen, efterarbetet, med stenjävlarna.
Vi säger så så länge.
Om du vill – häng on.

Fibes, Oh Fibes!

Trevligast  just nu: »1987«, Fibes, Oh Fibes!

Roddan ger sig på soulklassiker

Huh – ska man våga lyssna på den här?
Även om det är Roddan, jag har ju alltid varit svag för Roddan, väldigt svag, men kommer ens Roddan undan med att sjunga de här sångerna? Några av de finaste soulsånger världen har hört.
Huh, säger jag, och vet inte om jag vågar lyssna.

* * *
För övrigt börjar jag närma mig botten på högen med stenjävlar.

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Guillou formidabelt underhållande

Innan jag drar på semester: ska ni läsa en enda bok i höst så välj då Jan Guillous memoarer »Ordets makt och vanmakt« (Piratförlaget).

Formidabelt underhållande om hans skrivande liv. Min plan var att läsa den under flygresan. Det sket sig. Jag läste några sidor och kunde inte sluta.

Så nu får det istället bli nya Peter Robinson i Alan Banks-serien, »Mörkrets alla färger« (Minotaur) på planet.

Några finfina tjejer så länge

Blogga hinns det alltså inte, dessutom dras det nu, om några timmar, på semester till varmare trakter.
Men här ett gäng finfina tjejer så länge.

Halvars tjejer # 1

Innan tjälen går i marken

Jag tackar för alla kommentarer – ingen nämnd, ingen glömd – den senaste tiden, och för att bloggeriet här tycks vara något en del saknar.

Men tiden, denna tid som vi alla har exakt lika mycket av, den räcker just nu inte till för mig.  Inte på långa vägar.
Hemma på den Halvarssonska ranchen pågår nämligen vad man utan att överdriva det minsta lilla, snarare tvärtom, skulle kunna beteckna som en extreme home makeover.
Utomhus.

Snart sagt varje fläck av fastighetens tomt har varit eller är uppgrävd och sönderkörd av tunga lastbilar med stora däck och schaktmaskiner med larvfötter och befinner sig i skrivande stund i olika skeden av rehabilitering och återuppbyggnad  – till vad som ska bli den drömträdgård där jag under min andra halva av livet ska odla min själ.

I alla väder är jag därute i guds fria i blåbyxor och stålhättade skor. Varje dag, i helg och söcken, från sju på morgonen fram till mörkrets inbrott.
Duschar, käkar och somnar halvvägs in i tidningsbuntarna och sover natten lång, tungt som den lille bebisen.

Så tid, mina damer och herrar, finns just nu inte för något bloggeri. Massor – massor, säger jag – måste bli klart innan tjälen går i marken.
Men andra tider kommer nog.

Bland blommor och bin och barnbarn istället

Under det långa sommarlovet, det var så skönt att INTE skriva.
Inte blogga, ingenting annat i skriveriväg än post it-lappar och matlistor.
Det kunde jag inte ha trott, att det skulle vara så. Jag har ju alltid varit en som skriver.

Nu var jag en som inte skrev och det visade sig gå alldeles, alldeles utmärkt.
Jag jobbade istället i trädgården, fann ett lika gott utlopp för kreativiteten där som i skrivandet.
Minst lika gott.

Och min ständiga rastlöshet, den som jag så ofta botar med att skriva, den var som bortblåst. Jag undrar när jag har mått så bra tidigare.
Jag fanns mitt ibland barn och barnbarn och hundar och kvinnor och alla andra istället för att sitta innesluten i mig själv framför Macbooken.
Gud så skönt det var.

Ändå gick jag där mellan träden och buskarna och blommorna och bina och sa för mig själv att framåt augusti börjar jag väl dra igång skrivandet lite smått igen.

Nu kan jag inte begripa varför jag sa så. Varför?
Man säger så mycket –  och skrivaren skriver så mycket – och inte så sällan är det känslostyrda människor säger illa genomtänkt.

Så mer än så här ska jag inte säga om det här.

Bjurre Tom Waits-febrar

Nja, när vi ändå är på gång – här kommer det en Tom Waits-compilation. Har haft svår feber på honom ändå sedan i våras och…well, här är de nummer jag tycker bäst om.

Best of Tom Waits

- Per Bjurman

Böcker på väg till soptippen

Jag rensar bokhyllorna, böcker i höga travar på golven.
Det handlar om ett och ett halv rum där väggarna från golv till tak är klädda med böcker. Jag får inte plats med en enda ny bok till.  I de två rummen finns flera hundra böcker som ingen har läst och aldrig någonsin kommer att läsa och ytterligare flera hundra redan lästa som ingen någonsin kommer att läsa om en gång till.

Men.
Vad ska jag göra med alla dessa utsorterade böcker, kanske rör det sig om närmare ett tusental?
Köra dem till soptippen i Fågelmyra mellan Borlänge och Falun?
Ha en garage sale; tio kronor volymen – oavsett vad det handlar om för bok?
Be Borlänge Tidning skriva om att jag ger bort dem gratis?

Alternativ två låter för jobbigt.
Alternativ tre för drygt, i bemärkelsen märkvärdigt.
Så även om det smärtar att låta böcker brinna så blir det nog soptippen.

Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Winnerbäck pratar ut

Jag vet att det bland läsarna av den här bloggen finns både och.
Sådana som gillar Lars Winnerbäck.
Sådana som avskyr Lars Winnerbäck.
Själv tillhör jag gillarna, och vill bara berätta för övriga gillare att augustinumret av tidningen Vi har en åttasidig intervju med den medieskygge Winnerbäck.