Det måste ha varit The Jukebox Man

Det fanns en tid när jag varje fredag eftermiddag satt någon timme på Pub Mysen – frid över dess minne – och after workade. Vare sig jag hade arbetat väl eller ej eller ens.

Min ritual var alltid densamma.
Jag åt en BBB, british bacon burger, drack två stop mellanöl, läste Expressen och Aftonbladet, bollade oneliners med Rolf Sundberg och spelade skivor på jukeboxen som stod nära det hörnbord som jag genom åren hade pinkat in så väl att ingen annan av ställets många stammisar vågade sätta sig där.

Men trots att jag gick där, som barn i huset, i så många år såg jag aldrig och tänkte aldrig på vem det var som laddade den där färgsprakande wurlitzen med vinylsinglarna.
Först nu, när jag liggande med något svinaktigt i blodomloppet, ännu en gång, för sjätte eller tionde gången, läser om boken, är jag säker på att jag ändå vet.

Det kan ju inte ha varit någon annan än Johnny, The Jukebox Man, i Åke Edwardsons roman »Jukebox«.