Ernst Brunners döda kärring
juli 8, 2009
Jag läser Ernst Brunners nya, ännu inte utkomna, bok »Hornsgatan« (pendang till hans i min mening bästa roman »Kocksgatan«.)
Bildkonstnären Dressler smider hämndlystna planer på att mörda en kvinnlig tidningskritiker som skriver skit om Dressler under pseudonymen Hexa.
Hur det går ska jag inte avslöja, bara citera hur Dressler i en stund av vackel i anden resonerar:
»Förresten! Vad skulle han med en död kärring till?
Tala om vad han skulle med en död kärring till.
Konsten att döda var inget mot konsten att leva.»
* * *
För övrigt sjunger Ryan Adams »Always On My Mind« i lurarna och jag har fortfarande sommarlov.
Entry Filed under: Uncategorized. Etiketter: Always on my mind, Dressler, Ernst Brunner, Hexa, Hornsgatan, Kocksgatan, Ryan Adams.
7 Comments Add your own
Leave a Comment
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <pre> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed
1.
skatanstankar | juli 8, 2009 at 10:09 e m
Då får jag önska en skön fortsättning på ditt sommarlov …
och läsa Ernst Brunner. Får börja med Kocksgatan, som jag inte har läst och som ju redan finns. Ha det.
2.
Robert | juli 11, 2009 at 10:33 e m
Oj,
den blir ju svår att undvika.
Kocksgatan har jag inga positiva minnen av. Kanske dags att läsa om den, håller den så här 15-20 år senare?
Det var väl mest en obducent/allmänläkare som satt och ritade styckscheman på flickor?
Omslaget på Hornsgatan väcker onda minnen, men det är vackert. Förresten, i huset man ser bor Eva och Efva…
Brunners bästa?
Det borde vara hans Seppan-bok, som jag inte minns vad den heter.
3.
Yvve | juli 13, 2009 at 9:07 e m
Hej Halvar !
Bokmal är väl ett positiv ord eller hur. I såfall
är väl både jag och du en sådan ,fast jag tror du är mer ”bokmalare” än jag. Hinner inte läsa så mycket innan ögonen tröttnar.
Har inköpt en bok ”Ängelns lek” av Carlos Ruiz Zafon, lika magisk som ”Vindens skugga”
Kram och glad sommar!
Jag gillar definitivt utropstecken.
4.
MJ | juli 14, 2009 at 10:39 f m
Spännande bok låter det som, den måste jag undersöka lite närmare när den når bokhandeln. Ernst fick mycket beröm för sitt sätt att beskriva konst i ”Yngling på guld”.
Såhär skrev Natalia Kazmierska i tidningen Rodeo när boken gavs ut:
Ernst Brunner skriver lika mustigt och köttigt som Rembrandt målar. En läxa för dagens konstkritiker.
Jaha, så har Ernst Brunner gått och skrivit en Rembrandtbok.
Jag får exakt samma känsla av »Yngling på guld« som när jag träffade en annan Rembrandtfantast, regissören Peter Greenaway, i Amsterdam förra året. Han hade något galet i blicken och beskrev rembrandt som en holländsk Jesus.
Samma religiösa besatthet, samma vilja att utnämna Rembrandt till überkonstnär och, framför allt, samma starka identifikation med denne gamle barockmålare, misstänker jag att vi kan hitta hos Ernst Brunner.
Det är därför jag gillar Yngling på guld. Inte som en roman om ett brott, som undertiteln lyder, utan som höstens bästa konstbok.
Själva ramberättelsen kretsar kring konstkuppen på Nationalmuseum i Stockholm för sju år sen, när några taveltjuvar snodde Rembrandts självporträtt under vapenhot. Att Ernst Brunner känner sig personligt kränkt över att det finns människor som bryter sig in på museum, dessa heliga platser, och helt sonika stoppar ett av världens underverk under armen, är visserligen rörande. Men den stora behållningen här är språket med vilket han skildrar Rembrandts liv och leverne i 1600-talets Nederländerna, i bokens andra del.
Jag vet inte vad Ernst Brunner får detta ordförråd ifrån, men jag ryser inför »gravstickel«, »skavstål« och »smärgelduk«. Eller: »flöjtskepp«, »ryssläder«, »beckbyxor«, »tryckfiltar« och »dyngbollskrig«.
Det är när man läser meningar som: »Med kraften i den statiska elektriciteten lät han sedan det skinntunna guldet lyftas från kalvskinnsdynan med penselhåren som han genomblåste uppifrån tills de urladdades sprakande, varpå guldet dalade ner över kopparytan« som man plötsligt inser att Ernst Brunner har lyckats skriva det mest inlevelsefulla, det mest känslosamma, roliga och stilistiskt intressanta om konst som vi läst sen DN-kritikern lars o ericsson kallade cheferna på Tensta konsthall för »svartfötter«.
Vilket, om jag inte har helt fel, hänger ihop med att Rembrandt här fungerar som Ernst Brunners alter ego.
Meningar som »Han hade ett hem där han satt med en kvinna i knäet. På bordet, en påfågelpaj« är ju lika målande som vilken frodig Rembrandttavla som helst.
Och så alla dessa fantastiska miljöbeskrivningar av 1600-talsstäder som Leiden där folk kånkar på kornsäckar i juteväv och käkar späckkorv i svintarm. Där råttgiftsförsäljare trängs med bryggargillen, kvarnägare med kalvinister, där man ser flådda kaniner, persiska gesantskap och vanställda barn på gatorna, där en kvacksalvare står på puben Förgyllda Svinet och citerar Dante mot betalning, där »en odör av härsket kroppsfett« lägger sig över det trånga kyffet där geniet Rembrandt van Rijn står i en roströd livrock, hostar svart saliv ur svalget och knådar fram tavlor i köttiga nyanser.
Färgen av ruttna plommon, ljummen öl, en varm djurlever.
Att Rembrandt vägrade bli aristokratins hovmålare för att istället skildra pöbeln och sätta smutsbrun buskis i guldram, har för evigt gett honom stora fanskaror, en aura av äkthet och konsthistorisk hjältestatus.
Men man behöver inte likt jag själv eller Ernst vara övertygad om Rembrandts storhet för att fatta storheten i »Yngling på guld«.
Säg den kritiker eller konstteoretiker som lyckats fånga konstnärligt vardagslunk, den kreativa livsstilen, konstens själva väsen, ja, hela jäkla skapandeprocessen så här passionerat förut.
5.
KenNet | juli 19, 2009 at 10:07 f m
Tjoflöjt i Kapernaum!
Vi har fått en gatuserveringstrubadur i Borlänge igen!
Det går cirka elva år mellan gångerna (engelsmannen räknas inte, officiellt), och Halvar har ju nästan blivit nykteristisk, men va fan!
Nån måste säga det:
Även om grabben glömmer texterna i varannan låt – är det faktiskt nåt att hojta om…
Jag le-e-e-ver!
Detta för att rättvist hylla en sanningsväverska från söder om landsvägen, kanske borde man bilägga noterna också, men (va fan!), nåt får ni göra själva.
Personligen sjöng jag mig hes igår natt; Till och med röven jag satt på, vaknade.
Noteringsvärt!
sa Janne Vängman!
6.
Conny Thunders | juli 23, 2009 at 9:34 e m
Jag använder Halvars råd numera 30 s och har jag inte fastnat så lägger jag boken åt sidan. Den här fick sina 30s och inte mer. Men den där Hypnotisören tror jag mer på.
7.
Bogey | augusti 28, 2009 at 4:32 e m
Som f d västkustbo väljer jag nog den här versionen
http://www.aftonbladet.se/kultur/lange/article5668555.ab