No country för plikttrogna gamla män

Det är en aprilmorgon som jag och Boxarn inte vill lämna. Vi vill stanna kvar i det gulvita solljuset och de blekblåa skyarna över den gamla älven.
Och vad skulle hindra mig, en bloggare, en mycket fattig men mycket lycklig paperback writer, en fri man i stan?
Svar kolon. Ingenting.

I poddens lurar har jag Neal Casals tio år gamla album Anytime Tomorrow, en skiva av ren Jayhawks-klass, och i sista låten, balladen »To Much to Ask« , säger Casal att det finns stunder då det är fullt tillräckligt att bara få leva.
Det här är en sådan morgonstund.

Solen varm, vinden ljum, ljuset gulare, rikare igen. Fåglarnas kvitter har ett jubel i sig. Isen kvar bara närmast Ol’ Man Rivers stränder.
Inte en isbjörn i sikte.
Det är över nu.

Vi går där på den leriga strandpromenaden längs älvbrinken och jag känner vingarna växa ut.
Livet med ens älskansvärt igen. Framför en hela den brusande, sjudande våren och försommaren
En frihetslängtan kommer över mig. Jag vill vara Ännu Friare. Jag vill göra en Jack Kerouac och med vinden i håret och en bunt Moleskines i ryggsäcken bege mig ut på drift.
Tågluffa, fotvandra, båtluffa. Rida mot solnedgången.

Men man är för feg och tråkig, en plikttrogen typ.
Så det mest rebelliska jag vågar mig på är att gå hem och strunta i att knäppa igång Macbooken och istället sätta mig på verandatrappan och läsa Cormac McCarthys »No Country for Old Men«, som nu finns ute i Ulf Gyllenhaks svenska översättning (Albert Bonniers förlag).

Jag kan inte stå emot att genast börja läsa boken bakom bröderna Cohens film. Jag hade annars tänkt att jag skulle hitta på en anledning att få skriva någonting om Åke Smedberg.
Om jag hade hittat en anledning skulle jag ha tagit på mig kåsörhatten och skriva att jag istället för »No Country for Old Men« satte mig på verandatrappan och läste någonting av Åke Smedberg, till exempel »Ängeln och andra noveller«.

Det skulle då osökt ha fört mig till att berätta om hur Åke Smedberg blev en evig hjälte den gången får många år sedan då jag hade skrivit om en av hans böcker i Dagens Nyheter.
Det hade han läst och skickade mig sin novellsamling »Träd in i mitt rike« med en lång personlig dedikation.
Mycket större än så kan det inte bli i min värld.

Länge har jag väntat på ett tillfälle att få tuppa mig om det här i bloggen. Jag vet inte vad som gör mig malligast.
Att jag i min ägo har en bok som Åke Smedberg har skrivit en lång hälsning i.
Eller att Åke Smedberg läser vad jag skriver.

Men nu började jag ju istället på Cormac McCarthys bok och hittade ingen koppling som gav mig en anledning till att få skriva om Åke Smedberg.
Hur det än var med det så var det en finfin aprilmorgon.
En som varken jag eller Boxarn ville lämna, men som en av oss var för plikttrogen för att våga stanna kvar i.