Det jag som undrar vem jag är

Och så, vid lunch, vaknar det jag som undrar vem jag är.  Inte med ett ryck (hej, Hill), men med en isande känsla av att vara skräckslagen för mig själv.
För den jag ibland blir, den som ett annat jag i mig inte har kontrollen över, den snedstreck det som är starkare än jaget.
Jag är maktlös mot den som då är jag.

Känslan jag vaknar med är rätt, känslor har alltid rätt, alla rätt. Feträtt. Jag går med Boxarn i skogen, jag gruvar mig i timmar innan jag vågar gå hem igen och slå på Macbooken och kliva in i skammen över vad clownen i mig under natten har skrivit.
Vore det inte för att det innehåller så fina läsarkommentarer, nog de finaste jag nånsin läst, så skulle jag – den som i dag är jag – låta vad jag – den andra jag – skrivit gå till de skämsiga bloggposternas elefantkyrkogård.

Jag borde ju säga något direkt till er också. Till Bogey, Nina, Skatan, Weman, Anders, Shirouz, Vestlin, Soulwoman och Strössel.
Och till er som istället för att kommentera i bloggen mejlar – jag vet ju inte om ni vill skylta med era namn här.

Jag borde ju det, säga nåt mer än det simpla tack som finns mellan raderna här.
Men nej, det känns för skämsigt. Någon kan tro att jag går med håven när det jag gör är att jag kickskriver ur mig mina känslor, så snabbt och impulsstyrt att förnuftet inte hinner kopplas in. Inte förrän det är för sent.
Jag svarar inte på bloggkommenterarna, jag svarar inte på mejlen.

Jag gör istället som jag brukar göra när omvärlden kommer mig för nära och avslöjar den röda clownnäsan: gömmer undan mig ett tag.
Tills jag återerövrar makten över mig själv.