En poet bland sporthermelinerna

Jag är fortfarande inte riktigt okej i ryggen. Stå, gå och ligga går bra, men när det kommer till att sitta är det illa. Och då man inte är någon ståuppare som Hemingway var när han skrev tänkte jag vila ryggen från skrivandet några dagar men för den skull inte låta bloggen hamna i koma. Lösningen på det blir att här låta publicera några gamla tidningskrönikor så länge. Här nedan kommer en krönika från januarinumret av Svensk Idrott.

Sportjournalisterna känner sig förvirrade och kränkta.
En poet har ropats ut som bättre än dem.
Marcus Birro utsågs i december förra året av 15 000 läsare på webbsajten Svenska Fans till Sveriges bästa sportkrönikör. Och till bästa sportbloggare.
Jackpott. Och odiskutabel.
Det är för läsarna man skriver och säger läsarna då att man är bäst så finns det ingenting i det att diskutera.
Eller hur?

Jo, det kan sannerligen diskuteras. Tycker de som Birro sopade banan med. De anser att läsarna har fel. Och de hånade rookien Birro redan från start.
Titta vad han själv skrev i sin Expressenkrönika den 5 november:
»Jag tog striden i våras med journalister från andra tidningar som klappade mig på huvudet och sade att det jag skrev inte var riktig fotbollsjournalistik eftersom jag var ett ›fan‹. Men vi är alla fan. Grejen är att jag helt enkelt slipper hyckla med det.«

Det krävs ingen mellan raderna-läsning för att lista ut på vilken sida jag själv står. Men nej, jag har inga barn med Birro, känner honom inte ens, och för att slippa bli misstänkt för att ha Komma Här Efter Att Ha Kikat I Facit, så vill jag påpeka att jag samma 5 november skrev på min blogg:
»Klart Birro får nedlåtande huvudklappar. Sportpennorna har väl aldrig varit ängsligare. Birro skriver ju skiten ur allihop.«
Så för min egen del var Marcus Birro i omröstningen inte ens en lågoddsare, som jag såg på det tävlade han utom toton.

Varför? Läsarna har längtat efter en sådan sportkrönikör. Stilisterna, de som mejslar fram femhundra ord och inte bara bajsar tre tusen tecken text, är på väg att bli utrotade i de snabba puckarnas webbera.
I juletid skriver Birro om Totti:
»Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand och visar att han är värd den eviga stadens oerhörda kärlek /…/
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.«

Och i nästa mening kan Birro skriva om sin flickvän Jonnas två missfall och om hur det var på den tiden då han likt Kris Kristofferson i »Sunday Morning Comin’ Down« startade dagarna med två starköl till frukost.
I en sportkrönika. Får man skriva så i en Sportkrönika?
Ja, säger läsarna. Vi älskar det.
Nej, säger Birros kolleger. Vi hatar det.

Samma dag som Birro kröntes till kung över sportens rike berättade han på sin blogg om hur han fick mejl från sportchefer på andra tidningar som förklarade »vilken enastående usel människa« han var och raljerande försökte trycka ner honom i skorna.
Jag minns hur det grumsades också när en annan Expressenkrönikör, den mäktige Mats Olsson, förde in populärkultur på tidningens sportsidor.
Alla som läser denne vinnare av Stora journalistpriset vet att hans krönikor lika mycket som om sport handlar om Los Lobos musik, Ian Rankins böcker och Woody Allens filmer.

Jag finner Birros beredvillighet att låta oss läsare ta del av sitt liv också på väg till och från sportläktaren djupt sympatisk. Han förlorar inte ett uns av sin värdighet på den generositeten. Särskilt inte som den är självironisk.
Jag delar den åsikten med minst 15 000 andra.
Pissar jag då på alla andra sportkrönikörer här? Nej, jag ser ju att de tycker att de är ena riktiga djärvingar när de petar in ett »jag« i texten.
Och skulle de droppa att det där jaget i går kväll lyssnade på Whiskeytowns »Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight« … ja, gudibrallan.
De är inte bara Personliga då, de är Privata då.