Meningen med att ha en bra mening

Jag har en bra mening. Den kom till mig på en lubbrunda en kväll förra våren med gräsdoft i vindarna och tussilagon i dikena.
Meningar hör till de gåvor man kan välsignas med när man har lubbat långt och länge och endorfinkicken kommer och lyfter en till de dimensioner där lubbning är lika mycket ansträngande kroppsarbete som njutningsfylld meditation.

I åtta år nu har jag varit en lubbare. Ändå fattar jag fotfarande inte vad det är som händer med en i de där lägena.
Man är trött, man har en vägg framför sig, man frågar sig varför man är en sådan idiot, varför man inte istället sitter hemma i schäslongen med en McBain-pocket i ena näven, en kall tjeckisk pilsner i andra näven och Del Shannon-samlingen Keep Searchin’ i cd-spelaren.

Men då, när det är som allra jävligast, i motvinden, i en backdjävul, just då kommer denna den bästa av berusningar och kickar en som Anders Svenssons skruvade frispark över argentinarnas mur 2002 och rätt upp i sjunde nätmaskan från vänstra krysset.
Man blir till en kloning mellan Englands Paul Scholes och danskarnas Stig Tøfting det VM-året och kan fortsätta springa hur långt som helst och tills varenda ko har kommit hem.
Meningar om det mesta kan då komma till en. Ja, meningen med allting över huvud taget.

Jag tävlar inte mot någon eller något. Och jag lubbar inte för att lubba ifrån min medelålder.
Jag började lubba för att jag letade efter en metod som skulle få mig att koppla av och komma ner i varv när den forna metoden, tjeckiska pilsner-metoden, visade sig passa en allt sämre ju äldre man blev.
Nu mår jag för nästan för jämnan lika bra och är lika nedarvad som efter ett par tre Urquell.

Det händer att jag kan sakna min gamla metod, någon fredag eftermiddag, när man hela veckan har skrivit väl och vill belöna sig för att man har varit så duktig.
Några gånger under de här åren har jag gått på och gett efter för den känslan. Men man lär sig. Jag har lärt mig att det där är en romantisk och nostalgisk saknad, och jag har lärt mig att då snöra på mig springskorna och lubba så sakta att de där tankarna bleknar bort innan man hinner hem igen.

De där meningarna kan också hinna blekna bort; jag lubbar ju för det mesta i samma tillbakalutade lufs som en låt av Ry Cooder eller J J Cale.
Så den där gången i våras, den vi började prata om, då i kurvan in mot Sportfältet, där började jag oroa mig för att den där meningen som hade kläckts i backjävuln efter Mellstabron, att den skulle hinna dra sig undan till den elefantkyrkogård där det mesta av ens tankegods hamnar.
Och gudskelov för att det är så. Tänk så mycket skit man hinner tänka på en dag. Tänk om all den där skiten hamnade i ens blogg.

Men den här meningen – den var av sådan lödighet att den skulle gå att ha som det nav kring vilket novellers hjul snurrar. Ja, fan vet om inte en hel roman kunde spinnas kring den.
Hela vägen hem till duschen upprepade jag meningen som ett mantra, och skyndade mig skriva in den i Moleskinen jag har i badrumsskåpet.
Jo, jag har en där. Också.
Rakning är en annan meningsalstrande gren. Tandborstning likaså. Och för den glömske finns ingen tid att förlora.

Dagarna och veckorna och månaderna gick, och för varje gång jag stod där med raklödder i ansiktet och gjorde en ny anteckning i Moleskinen läste jag den där meningen.
Om morgnarna började jag se mig med ny tillförsikt i rakspegeln. Jag var inte längre ung men ännu inte gammal och oroade mig inte för framtiden och inte för den tid som gått.

Vad livet än hade i beredskap visste jag att det fanns en mening. En god och bra mening som det gällde att vara rädd om och vårda ömt.