Skillnaden mellan gudar och människor
januari 7, 2009
Jag har kommit till ro med mig själv och livet.
Det bara hände.
Det är snart tio år sedan, och sedan dess har sinnesron bara vuxit.
Jag insåg en dag att jag är den jag är och att världen en gång för alla är inrättad som den är.
Jag var trött på att spjärna emot.
Det bara hände.
En dag tittade jag ut genom fönstret och kom fram till att på det stora hela var det trots allt en bra värld.
Den verkade fungera mot sin egen vilja.
Tidigare ville jag att världen skulle fungera enligt min vilja. Jag visste bäst.
Jag inbillade mig ibland att jag var Gud.
Det bara hände.
Jag såg ut på världen genom fönstret och släppte taget.
Låt andra utkämpa de småaktiga och bittra striderna mot verklighetens vassa egg.
Jag var inte intresserad längre.
Jag insåg att den grundläggande skillnaden mellan gudar och människor är att gudar inte tror att de kan bli människor.
***
Bland mina mejl i dag fanns åtminstone två som skulle få vanligt folk att ringa. Själv ringer jag naturligtvis inte. Jag går helt i baklås i telefoner.
***
Ett nyårslöfte är att jag i år ska ta det där med utropstecknet.
***
»You’ve Got My Mind Messed Up« med Quiet Elegance är en av de vackraste soulballader som finns. Det är den nu, och jag ville bara säga det.
***
Leif GW Perssons senaste, »Den som dödar draken« (Albert Bonniers) finns om några dagar på banan i storpocket. GW själv som crimemakare är inte i sitt livs form i den, men väl hans krimkommissarie Evert Bäckström. Jag skrockar förtjust vid omläsning av en del partier.
***
Från datormässan Macworld i San Francisco rapporterar Aftonbladet att musiken i iTunes blir fri, äldre album blir billigare och ljudet blir bättre. Samt, inte minst, Macbook kommer i en ny slimmad version med åtta timmars batteritid. Trevlig nyhet för fåtöljskrivaren.
***
Det allra finaste januarisläppet med mjuka pärmar är »Fjärilen i min hjärna« (Månpocket), Anders Paulruds gripande självbiografiska roman om sin egen dödliga sjukdom. Lågmält, vackert, sorgset.
***
»Jag har skrivit om alkoholens baksidor i flera år nu och kan konstatera att det är komplicerat. Debatten är helt onyanserad. Antingen är folk alkoholister eller helnykterister och det finns inget däremellan.
Alla vanliga alkoholkonsumenter känner sig påhoppade och går i försvar, de som har missbruksproblem sticker huvudet i sanden och de som faktiskt inte dricker pekas ut som rabiata galningar.«
- Katerina Janouch, Expressen 20 december 2008
***
En bredbandshistoria med turer så invecklade att jag inte vill trötta er med dem här, gör att bloggen inte förrän om några dagar kan nå upp till sin normala marschhöjd.
Entry Filed under: Uncategorized. Etiketter: Anders Paulrud, Evert Bäckström, Katerina Janouch, Leif GW Persson, Quiet Elegance.
6 Comments Add your own
Leave a Comment
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <pre> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed


1.
Skatan | januari 7, 2009 at 9:57 e m
Vad spännande det skall bli att höra dina synpunkter på utropstecknet !
Jag har också kommit till ro… utom ibland.. då jag spritter till och tror att jag kan ändra på folk och fä. Fä går något lättare, men folk…
Jag besöker en blogg som heter MMM och är skriven av en kvinna som heter Lolita Ray. Hon skrev om tillit… och det försöker jag ha. Tillit till livet. Då kommer man långt.
2.
Agneta J | januari 7, 2009 at 11:14 e m
Ja ”Fjärilen i min hjärna” är en underbar bok.Jag läste den och Wijkmarks ”Stundande natten”efter varandra,det blev många tårar.
Vad gäller sinnesro tror jag att lagom är bäst,att bara slå sig till ro och tänka att världen är bra som den är tycker jag är ett hån mot alla som lider av svält och krig och övergrepp.Man kan var nöjd med sin egen tillvaro och ändå dra sitt strå till stacken vad gäller andra människor.Åt var och en efter behov,av var och en efter förmåga tycker jag är ett förträffligt motto.
3.
Frunk | januari 8, 2009 at 12:06 f m
Själv så är jag mer tillfreds med livet sen jag slutade jaga att allt skulle bli större, mer, häftigare, snabbare eller roligare. Inte för att jag skulle vilja ha den tiden ogjord men det verkar finnas någon osynlig gräns som man förvånat upptäcker att man gått över när man oftare är mer blase´. Även om folk såg en som festligare förr så var man mer uttråkad då men man kanske var i fas med tidsandan ”been there,done that”. Dom små sakerna är när allt kommer omkring lättare att uppskatta när man lärt sig det.
Sen så hoppas jag att man även i fortsättningen reagerar på uppenbara orättvisor men det är ingen kamp jag vill föra dagligen.
4.
Martin Karlsson | januari 8, 2009 at 11:31 f m
Jag vill gärna ha en spotify invite.
Tack!
5.
Skatan | januari 8, 2009 at 12:46 e m
Agneta J! Är det inte så att när man själv ”kommit till ro” finns det så mycket mer energi att lägga på ”väsentliga” saker som man vill engagera sig i… Det är inte längre ytan… utan man går på väsentligheterna. Se´n kan man ju slåss på olika barrikader… med pennans hjälp…. eller med svärdet eller….
6.
halvar | januari 9, 2009 at 1:47 e m
Läsaren har ALLTID tolkningsrätten till en text. Men med sinnesro menar jag någonting helt annan än att sluta bry sin om andra människor och orättvisor.