När stor stark och snaps blir after work-bira och shot

Varannan torsdag är det lättast att gå upp om morgnarna.
Det är då Bengt Ohlsson har sin spalt i DN-bilagan På Stan.
För några år sedan spann han en krönika kring ett anslag han hade sett i ett krogfönster.
På söndagarna vankades där »rockenroll, skräpkäk, bärs, skott och blodiga Maria« från klockan sjutton och framåt.

Benke (det är okej för alla som har honom som stilguru att kalla honom Benke) frågade sig varför krögaren inte kunde säga rent ut att det handlade om att få sig en återställare.
»Käre vän. Lindra darrningarna och kallsvetten. Glöm all skit du pratade i går kväll, glöm stolpskottet som du följde med hem. Återställare serveras från klockan 17.«

Benke grunnade på det ett varv, och drog slutsatsen att krögaren inte skrev så därför att man på sina håll bara är allt för medveten om att behovet av en återställare är en av de slitstarkaste definitionerna på en alkoholist.
Och en bärs till kebabpizzan så sent som klockan 17 dan efter är väl ingen återställare? Återställare är väl ett tidsbegränsat begrepp? Rent morgonord. Det där med »återställare« är inte så kul överhuvudtaget.
Och det där med »alkoholist« är ännu mindre kul.
Själva de där orden, alltså.

Vad som fick mig att tänka på och snoka fram den där Benke-krönikan, det var det jag nyss läste i någon av kvällstidningarna. Igen. Det att vi svenskar får allt »kontinentalare dryckesvanor«.
Det står så med jämna mellanrum i båda Expressen och Aftonbladet. Och då måste det väl vara sant. Eller hur. Expressen och Aftonbladet har ett heltidsfinger i luften, som gör att de hela tiden vet vad folk gör och pratar om.

Sedan Bolaget började saluföra nappflaskor åt folket på lördagarna igen kör kvällstidningarna sina »bästa-vinerna-under-sjuttio-kronor«-tester på fredagarna. Som de gjorde förr.
Och på lördagarna har de »bästa-bag-in-box-vinerna«-tester för folk som tutade i sig allt ur de där sjuttiospännspavorna redan på fredag kväll och vill fortsätta vara kontinentala fram till nästa helg.
Så ännu ett säkerhetsvarv i söndagsmagasinen för den som av misstag blev okontinental – shit happens – även på lördagen.

Och däremellan, med jämna mellanrum, ölprovningar av fryntliga, skäggiga farbröder med löddrig höhöhö-prosa varvat med Stora Rubriker på varje artikel som bygger på minsta lilla forskningsrapport om att två glas vin om dan är bra för och förebygger allt från hjärtsnörp till skurknän.
På kontinenten, där de ju alltid har druckit kontinentalt, är det ingen som ens tycks ha vax i öronen.

Åtminstone om man har en gnutta cynisk läggning kan man undra hur det förhåller sig. Egentligen. I verkligheten. På riktigt.
Om Cornelis sjöng det där »samma alkoholister här som där« bara för att det rimmade eller för att hans noggranna fältstudier i ämnet visat att det faktiskt var så.
Om det är så att de män jag själv har sett på kontinenten som sitter på uteserveringar hela tiden och dricker kontinentalt utan att till synes bli berusade, om det faktiskt är så att de i själva verket har övat upp sin tolerans för alkohol.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv en pubkväll kunde dricka sju åtta starköl utan att någon annan än A ens såg det på mig.
Trettio års träning låg bakom den toleransen.
Om det är så, som också Benke var inne på, att vi i själva verket bara har satt andra ord på det gamla hederliga svenska drängkammarsupandet.
Kontinentala ord.

Att till exempel den klassiska dagen efter-beställningen »en stor stark och en snaps« blivit till en »after work-bira och en shot«.
Och att man numera av idogt after workande på övertid och flitigt »happy hour«-häckande i barerna kan bli lite »addict« istället för »beroende«.
För att travestera Benke: det där med hur vi drack förr, innan vi blev kontinentala, var inte så kul.
Själva orden som omgärdade själva drickandet, alltså.

Jag moraliserar inte nu. Jag är ju inte rätt tjomme att moralisera på den här fronten.
På den här fronten bör förresten ingen som inte vill bli flådd levande moralisera. Alkohol är inte bara ett känsligt ämne. Det är det känsligaste ämnet.
Men jag passar på nu, en vecka då jag känner på mig att extra många är mottagliga och rätt nyss har sagt »aldrig mer«. Igen.

Jag säger bara att jag själv var tidigt ute med att dricka så som det sägs att allt fler svenskar nu börjat dricka – kontinentalt.
Det var exakt så jag i huvudsak drack. Så där manligt.
Som Erik Winter i Åke Edwardsons polisböcker. Som Leif GW och Guillou. Som Martin Beck i filmerna.
Kontinentalt och fint och städat och after work-myspysigt.
Och nån len sommarkväll nån stänkare med grannen på verandan. Även om min granne inte hade gula glasögon och stödkrage.