Livstecken från professorn
december 15, 2008


Jag letade i hyllorna efter en bok när jag fastnade i en annan bok. Det går ofta så för den som har samlat på böcker i hela sitt liv.
Den här gången var det: »Där man aldrig är ensam« av Merete Mazarella.
Jag satte mig i fåtöljen och läste om ett fint och sant ställe i mitten på första sidan.
»Det här är en bok om att umgås med författare och böcker, om att läsa och att skriva. Och om att leva – för att läsa och skriva hör självklart ihop med att leva.«
Och jag som knappt gör annat än läser och skriver – gick innan jag första gången läste det där omkring och oroade mig för att jag levde ett icke-liv.
Så är det alltså inte.
Man lever ett liv.
Merete Mazarella är professor och professorer säger man inte emot.
* * *
Det går att lubba igen. Men nu säger de att winter wonderland redan till helgen blir till säck och aska igen.
* * *
Mats Olssons klassiska popsidor i Expressen. Alla Halvars huvudsakers hundratals nya läsare (tack, Bjurre) kanske inte känner till att min vän Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge har haft den goda smaken att scanna in och samla en del av Olsson-sidorna. Här hittar ni dem.
* * *
Grymma låtlistor ni skickar in. Ingen nämnd, ingen glömd. Men. En del av listorna finns risk att man missar bland alla kommentarer. Vore jag du, skulle jag lägga mina spellistor på ett och samma ställe – i luckan Halvars låtar. Med tiden kommer det då att bli webbvärldens vassaste musiklucka.
* * *

Du läste inte Aftonbladet i söndags. Big mistake att missa gangsta-Per Georgs guide till bästa avsnitten i Sopranos-boxen.
* * *
SvD:s Erik Laquist ringer upp Marianne Faithful och pratar om nya albumet Easy Come Easy Go.
* * *
BOKEN
MARK BILLINGHAM – Begravd (Minotaur)
Jag vet, den kom redan i våras, men då låg bloggen i koma, och det behövs inför jul påpekas att Billinghams sjätte bok med den engelske krimkommissarien Tom Thorne är en av årets mest spännande romaner. Intrigen, där den 16-årige sonen till ett högre polisbefäl försvinner efter att ha setts stiga in i en bil med en äldre kvinna bakom ratten, har så många oväntade vändningar att »Begravd« blir till en bladvändare nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
* * *
Det är aldrig försent att upptäcka Slas. Själv levde jag till exempel 30 år på jorden innan jag skaffade Phil Seymours LP.
* * *
Även den har jag glömt skriva om, bara haft under skamligt illa uppdaterade Huvudsaker just nu – James Crumleys noirklassiker »En sista riktig kyss«. När »The Last Good Kiss« 1978 kom i amerikanskt original var det kriminalromanen som fick James Ellroy och James Lee Burke att förstå hur man kunde skriva. James Crumley, som nyligen dog, är dessutom den crimeförfattare som betytt mest för sådana som George P Pelecanos och Dennis Lehane. Bara så ni vet, nu när denna detektivroman om den skabbige privatspanaren C. W. Sughrue ges ut på svenska i Modernistas schysta pulpserie.
* * *
Nej, det är inte jag och Merete Mazarella på bilderna högst upp. Det är James Ellroy och Marianne Faithful.
* * *
Tänk också en stund på hur många som lyssnar på din spellista när du skickar den hit. Halvars huvudsaker har i nuläget delat ut närmare 250 spotifyinbjudningar. Lägg till ett okänt antal bloggläsare som själva skaffat musiktjänsten och vi pratar om en större publik än om du vore diskjockey på vilket ställe som helst i Sverige.
* * *
Jag önskar alla dessa nya läsare välkomna hit. Och jag lovar göra vad jag kan för att ni ska trivas så bra att ni blir hang arounds.
* * *
»När jag till slut kom ifatt Abraham Traherne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.«
- Första meningen i James Crumleys »En sista riktig kyss«.
* * *
Jag tackar för era bokbeställningar, och påminner om att den som vill stoppa »Där Ol’ Man River gör en krök« i julstrumpan måste beställa senast 18 december. Å andra sidan är det min personliga åsikt att det handlar om en bok som håller för läsning även efter jul.
* * *
Till sist: Redaktionen på Halvars huvudsaker överväger att byta dygnsrytm och därmed också utgivningstider.
Entry Filed under: Uncategorized. Etiketter: "Där Ol' Man River gör en krök", Abraham Traherne, C.W. Sughrue, Dennis Lehane, Easy Come Easy Go, En sista kyss, Erik Laquist, Fireball Roberts, George P Pelecanos, Ingemar Magnusson, James Crumley, James Ellroy, James Lee Burke, Marianne Faithful, Mark Billingham, Mats Olsson, Merete Mazarella, Per Bjurman, Phil Seymour, Slas, Sopranos, Spotify, The Last Good Kiss, Tom Thorne.
12 Comments Add your own
Leave a Comment
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <pre> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed


1.
Pär Å | december 15, 2008 at 11:28 e m
Go natt, Halvar.
Har suttit och jobbat och lyssnat på bl a Stevie Ray Vaughan på spotify. en kille som jag faktiskt upptäckte via mina söner som spelar Guitar Hero.
Grym, fantastisk, skön musik. Men han dog alldeles för tidigt har jag läst i spotify, denna otroliga källa till musikalisk kunskap.
2.
andyberger | december 15, 2008 at 11:45 e m
Ja jäklar. Här snackar vi hjältegärning, att scanna in gamla Olssonska popsidor. Vilken fröjd, att få sån läsning en måndagkväll.
3.
andyberger | december 15, 2008 at 11:45 e m
Och Phil Seymour, hans första platta är en riktig pop-pralin.
4.
håkan | december 16, 2008 at 12:20 e m
Hej jag vill gärna ha en spotify inbjudan
5.
Darke | december 16, 2008 at 1:42 e m
Fina nedslag i Sopranoshistorien av Bjurman. Men jag hade nog själv bytt ut ett par av avsnitten från säsong 6, då jag tyckte att serieskaparna mer förvaltade än skapade nytt, mot två höjdpunkter från säsong 1: ”Meadowlands”, där Tony och Meadows besöker olika college i Maine och Tony plötsligt ser en ”gammal bekant” på en bensinstation, och ”Big girls don’t cry”, som skildrar Christophers korta men intensiva karriär som skådespelare.
6.
Darke | december 16, 2008 at 1:48 e m
Förlåt – ”College” hette Maineavsnittet. Och ”Big girls don’t cry” var visst från säsong 2. Men bra är dom.
7.
Annika | december 16, 2008 at 4:36 e m
Byta dygnsrytm? Är det dags för årets försök att gå upp långt före gryningen? Men är det inte fel tid på året för den sortens försök? Nu borde mänskligheten i den här delen av världen tillåtas gå i ide och lulla omkring hemma, äta och sova på de tider kroppen vill och i övrigt vila sig i form i väntan på ljusets återkomst.
8.
halvar | december 16, 2008 at 5:33 e m
Pär Å – gomorron, höll jag på att säga. Men nästan så, det blir nästan morgon innan jag säger go natt. Och börjar man lyssna på Stevie Ray Vaughan blir det väl förmiddag.
andyberger – han är en fröjd hela mannen Ingo. För att inte tala om Phil Seymour, där har Spotify en tung poplucka att fylla igen.
Darke – utropsteckenlängesen. Att varken du eller Bjurre blandade er i nörddebatten häromdan …
Annika – som vanligt har du förstås alldeles rätt. Och faktum är att jag i kväll ska ta itu med att blogga av mig de där korkade dygnsrytmbytartankarna.
9.
Skatan | december 16, 2008 at 6:29 e m
Merete Mazarella är en professor som heter duga….
För övrigt är jag svårt läs-stressad. Förstår inte hur jag skall hinna läsa allt jag vill läsa…
Så´nt är livet… också.
10.
Icca | december 16, 2008 at 8:21 e m
Bockar och bugar för en Spotify inbjudan! Mycket trevlig läsning på din Blogg BTW :-)
11.
Icca | december 16, 2008 at 10:09 e m
1000 tack!
12.
xunil | december 20, 2008 at 3:34 e m
Skulle bli väldigt glad för en Spotify-inbjudan. Tack för en bra blogg förresten och god jul i förskott!