När alla vännerna tappas bort
Jag ser den här bilden bloggas av paparazzon Eva och sjunker i minnen som på samma gång som de gör mig varm i magen gör ont.
Det är jag, tjock och långhårig, och Al Findley, den engelske trubaduren som under några år på åttio- och nittiotalet blev en god vän, en av alla de där vännerna som man tappar bort när man slutar dricka.
Jag vet inte, det gäller nog inte alla som slutar dricka, men själv är jag så tafflig, så fumlig, en sådan krympling när det gäller vänskap. Att hålla kontakten, jag kan inte det, jag vet inte hur man gör. Inte längre.
Förr var det enkelt.
Jag bara gick till det ställe där bilden på mig och Al är tagen. Billys och Amys engelska pub på Målaregatan i Borlänge.
Jag visste att alla mina vänner var där. Den kvällen eller nästa kväll eller någon kväll. Jag vet att jag glömmer många nu, det är inte med avsikt, mina tre ursäkter är att jag är 54 år, jag skriver det här snabbt och att det var så längesen.
Al, Tommy, Per-Martin, Calle, Kenneth, Peter, Roger, Ola, Hans, Magnus, Hasse, brosorna Mattson och, så länge de bodde kvar i stan eller kom hem för att hälsa på, bröderna Ola och Per.
Ja, det hände att till och med självaste Hans Tollsten dök upp och drog skrönor ur livet och lokalpolitiska anekdoter – skrattet kring vårt stambord längst in i hörnet till vänster där bardisken gör en krök dånade.
Men så i augusti 1999 bestämde jag mig för att sluta dricka. Alkoholen hade med åren blivit en för stor energitjuv, och jag hade märkt hur mycket bättre jag mådde av en vit månad på våren det året.
Jag gav mig in i det bra påläst och visste att det skulle bli svårt, ja, omöjligt på egen hand, alkohol är en så stor del av det här livet, så för att höja chanserna att nå mitt mål om ett helnyktert liv sökte jag den hjälp som finns öppen för alla att få. Klokt av mig, visade det sig.
Mer dramatiskt än så var det inte med det, inga konstigheter. Även om andra så gärna vill tolka in annat i och göra big deal av det jag hela tiden under de här nyktra åren har sagt och skrivit om det beslut jag fattade då för nio år sedan.
Det är som om folk Vill och Måste tro att jag drack mer och oftare än jag gång på gång på gång på gång säger att jag gjorde. Så jag har valt att inte gå in i några resonemang kring det.
En del känner sig provocerade när jag berättar hur jag drack och ändå anser mig ha alkoholproblem. En person i chefsbefattning på en av tidningarna jag under många år medarbetade i som krönikör blev så provocerad av det jag skrev i ämnet att jag började bli bombarderad av brev och hotmail.com-mejl maskerade till läsarbrev. Variationer på temat »det räcker nu, ingen vill läsa det där, skriv om det du skrev förr«. Med en ton, meningsbyggnad och ordval som lät mig förstå att avsändaren var en och samma person.
Mina misstankar bekräftades när så personen ifråga gjorde dumheten att printa ut ett av breven på ett papper med en lokal förenings logga. Den jag hade börjat ana låg bakom brevbombningen visade sig vid en kontroll … ja, ha barn ihop med just den föreningen. Om vi säger så.
Nåväl – alkohol ger mig problem. Problem som jag inte längre har. Alltså var problemet alkohol. Alkoholproblem. Punkt. Slut.
Det handlar inte om mängd och frekvens. Det handlar om konsekvenser. Mina konsekvenser var: brist på energi, kass mage, dålig, rödflammig hy, tjockma, dålig nattsömn, bakisångest, svårigheter att genomföra projekt som exempelvis regelbunden fysisk träning. Inget enda av de där problemen har jag längre. Så vi tar en repris, nu när inga chefer kan lägga sig i hur mycket jag än skriver om det här.
Problemet var alkohol. Alltså hade jag ett alkoholproblem.
Och jag vet att jag får tillbaka mitt alkoholproblem igen så fort jag skulle få för mig att börja dricka igen. Så jag vill inte dricka. Jag tycker om smaken på öl, men jag tycker inte om problem.
Jag gjorde några patetiska återbesök i den där världen. Jag drack Ramlösa, Coca-Cola, Fanta, kaffe, alkofri öl. Ja, vid några tillfällen av vackel i anden även alkohol. Det gick bra. Men jag kände mig inte bra, jag kände mig olustig och jag kände vibbarna.
Jag märkte hur mina vänner kände sig olustiga, de tycktes tro att jag satt där och noterade varje glas de drack.
Jag vill inte sprida olust, jag gick inte dit mer, jag stannade hemma med mina vänner i bok- och skivhyllorna; de ser inte mina Ramlösa som några konstigheter.
Jag saknar inte drickandet. Inte ett dugg. Det är inte det. Sluta dricka är det bästa jag har gjort med kläderna på.
Jag saknar det där barhänget, det där snacket, de där skratten, den där gemenskapen. Och känslorna det gav. Den saknaden. Den saknaden kan en del kvällar och nätter när jag lyssnar på en del sånger som träffar i magen få mig att falla i gråt.
Jag vet inte, men kanske var det den kvällen för länge sen där min singer-songvän Al och jag står med armarna om varandra, kanske var det just den kvällen som slutade med att han och jag och Stonecake-Stommen sen gick hemåt under månen och stjärnorna och sjöng Ryan Adams »When The Stars Go Blue«.
Men så var det nog inte, det är nog bara något jag önskar, det var något annat vi sjöng, kanske Oasis »Wonderwall«. Ryan Adams album Gold kom ju först 2001, och då hade jag ju redan tappat bort mina vänner.
Kommentarer inaktiverade.
Vackert och klokt skrivet. Förstår precis dina tankar. Har provat ett år och vad ifrågasatt men blev, man var obekväm för folk. När man rannsakade sin bekantskapskrets så visade det sig oxå att vissa hade man bara alkoholen egentligen som enda gemensama nämnare och det är väl inte något att bygga vänskap på. PJ O´Rourke skrev något klokt i detta sammanhang ”man ska aldrig vara nykter på en fest för då tror folk man är alkoholist och vem vill få det ryktet”.
Mycket bra och tänkvärt skrivet, jag brottas med liknande liknande tankar som håller på att mogna fram. Alkoholen stjäl så mycket men jag kan samtidigt känna en sorg över att inte få känna smaken av en iskall öl en sommar dag, att inte få njuta ett perfekt glas rött till en perfekt middag, och att aldrig känna gemenskapen vid bardisken igen. Men måste jag välja, och det måste jag nog, så väljer jag nog den sorgen framför de sorger som alkoholen framkallar inte bara hos mig.
Bra skrivet. Ja brukar ta en vit åttaveckors period om året.De man saknar då är just det du beskriver om barhänget och snacket. Men för övrigt så mår man ju mycket bättre.
Dagens rätt: Fläsknosiett med hasselbacks potatis och champinionsås
Dagens cd: John Mellencamp – Life Death Love And Freedom ( En skiva att rekomendera )
Halvar, du är så bra. Jag kommer aldrig att glömma första gången du skrev om ditt beslut, jag var helt knockad av den texten. Jag kommer inte att tröttna när du skriver om det för sjuttiartonde gången, det är för viktigt för det. Jag gillar särskilt hur du inte förenklar. Och att du skriver så vackert, för det gör du.
När jag läste ditt inlägg, din krönika här om tiden på Engelska om dina alkoholproblem , som jag inte hade en aning om att du hade och som du bestämde dig för att tampas med.,.. den vänskap och de personer som fanns där runt bardisken..jag fick en stor klump i halsen… Den tiden är för mig Margith i alla högsta grad… och musiken. (Margith, min väninna som ju dog i somras (sista Peace & Love-framträdandet för mig var Stommen (Stonecakes) och då av en slump tillsammans mecd Calle).. och i och för sig ölet eller drinken.. Men Margith och musiken och människor som jag aldrig skulle ha mött annars..som vidgade min värld (alla lever vi mer eller mindre i getton som skapats av i vilket av dessa getton man föds in i). Margith och Engelska och alla nya vänner sprängde gettogränsen för mig. Jag träffade bl a en duktig författare och skribent som inspirerat mig se´n dess: du! Och musiken… hör musiken (alla band, mer eller mindre etablerade som spelade på alla krogar i Borlänge då för tiden, men mest på Engelska. The Orphans inte att förglömma… Detta blev en lång kommentar men den där tiden… den har betytt så otroligt mycket för mig. Jag skulle inte vara den jag är utan den tiden. Kramar!
Bra Halvar. Att ta beslut och handla är det klokaste man kan göra när man innerst vet att man bara sjunker djupare för var dag. Det är lättare att leva och att veta att de konsekvenser man får inte är pga alkohol. Man vet att dessa är naturliga och man kan med sin klarhet lösa dem på ett sätt man aldrig trodde var möjligt innan.
Att vara nykter och samtidigt umgås med folk som dricker är alltid så drygt. Alla dessa frågor om varför man inte dricker. Då egentligen det borde vara vi nyktra alkoholister som frågar varför folk dricker.
Vita veckor och vita månader är varningens signal, redan där måste man börja att rannsaka sej själv varför man måste ge sej själv det löftet.
Att leva nyktert är att återfödas, tron på sej själv växer och man förstår att man är något.Inte bara för sej själv utan också för andra.
Vi får gå ut och svinga en Fanta någongång…
Alkoholistens beslut/ handling att leva ett nykter liv är ett beslut som alla borde avundas och ta efter, för sin egen skull..
…glömde säja att du är bäst…
Jag är också imponerad av Halvar. Alla människor som lyckas ta viktiga beslut för att förändra sina liv till det bättre, är värda full beundran och respekt.
Däremot, jag kan inte hjälpa det, har inte Halvar lyckats övertyga mig om att han hade så stora egna problem. Jag kan ha läst illa, men känslan finns där och är envis.
Jag gissar att de egna erfarenheterna adderats till vad Halvar upplevt i sin omgivning. Jag vet inget om hans nära; pappa, bröder, polare. Men det finns något i den ilska som Halvar släpper fram i det här ämnet, som jag inte känner igen i det övriga han skriver. Jag har därför en bestämd känsla av att denna smärta hämtar näring ur mer än en brunn. Hade jag intervjuat Halvar för ett porträtt skulle jag frågat.
Själv avskyr jag att vara bakis, har aldrig tagit en återställare, dricker aldrig till sällan något före klockan sex. Vissa naturliga spärrar för att inte råka illa ut.
Och jag upprepar: jag tycker verkligen en Gin & Tonic förhöjer livet för mig, en helgkväll före maten. Och jag tycker verkligen att ett Bandol-vin är larger than life till en god köttbit.
För att inte tala om en trea (räcker) Lagavulin när fredagkvällen börjar lägga sig.
Men sen räcker det.
Och man ska (överhuvudtaget) vara förbaskat vaksam på allt man gör som kan skada någon annan. Det har inte bara med sprit att göra. Man kan vara ogenerös, usel lyssnare, kort stubin, dålig på att ge komplimanger, självupptagen – en massa dåliga egenskaper kan man odla utan att behöva en droppe alkohol till hjälp.
En klok hustru är då bra att ha vid sin sida. Som känner en bättre än man själv gör och som aldrig tillåter en odla dessa dåliga sidor. Man blir helt enkelt en bättre människa i så bra sällskap.
Och en bättre människa bör man alltid försöka vara.
Alla, tack. I övrigt gör jag som förr och ligger lågt i det här ämnet. Weman har fått förklaringar till mitt alkoholhat i mejl. Och jag kan säga så mycket här att det har med barn att göra, och att det inte rör sig om mina egna barn.
Blomman – den där Mellencampen hittar jag inte på Spotify. Men däremot albumet ”John Cougar” från 1979, som jag också har missat. Lät okej när jag snabblyssnade i går kväll. Tack för tipset.
John Mellencamp har till och med en låt på listan The Rolling Stone Magazines 500 Greatest Songs Of All Times, som kom för några år sedan. Pink Houses heter låten och finns med på albumet Uh-Huh från 1983, själv gillar jag mest albumet Scarecrow från 1985.
Jag förstår inte varför ditt beslut upprör. Vem mer än du (och dina nära) har med det att göra? Gör det gott för dig och de i din närhet så räcker det med det!
Jag har själv en nära anhörig som tagit beslutet och som blev ett bra beslut för oss alla. Att ta del av andras erfarenheter ger tröst.
Kram