När Stuart Staples måste stoppa om en

Jag lyssnar på Tindersticks i kväll. Ingenting annat än Tindersticks.
Jag gör det av skäl som känns för privata att skriva om annat än för byrålådan.
Den sinnesstämning jag är i, jag vet inte, jag vet inte riktigt vad det är för känslor som rör omkring i mig. Det kommer och går.
Men det känns. Vad det än är så känns det.
Det är jag tacksam för.
Att det känns.

Jag är ju sån, I’m a rock, and a rock feels no pain, en sån som söker sig till musiken när det behövs nån som stoppar om en duntäcket.
Och i den sinnesstämning jag är nu, det känns som att Stuart Staples smärtsamt vackra och vemodiga sånger är vad som passar bäst.

Det är det av Tindersticks album som jag tycker allra bäst om nu, Curtains från 1996. Andra spåret, »Rented Rooms«.
Tvingade man mig att kapa ner min skivsamling till … säg trettio album, då blev Curtains ett av dem.
Jag tror det.
Eller också är det något som jag bara tycker just nu.
För den som inte känner till Tindersticks, det är ingenting för några förfester vi pratar om. Ingenting för efterfester heller.
Det förhåller sig alldeles tvärtom.

Tindersticks är för den som aldrig blir inbjuden till några fester överhuvudtaget.
Den som får sitta ensam hemma.
Och för den som före samvaro med andra väljer att sitta ensam i kvällen och skriva.
Få det ur sig.

* * *
»Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt.«
Anonym kommentar på Marcus Birros blogg i går. Den som fick Birro att stänga bloggen. Förstås.
Det finns löss av den kalibern därute.
Det finns också en IP-adress till det mejlet. Som det finns till alla mejl.
Må det gå att spåra upp vem som har den adressen.

* * *
Dagens boksläpp: »Berglin den trettonde« av Jan Berglin och Maria Berglin (Kartago).
Album med Berglins stornästa gubbar samlade för trettonde gången. Seriestripparna man varje gång tar sig an med samma blandning av inre fniss och ängslan. Paret Berglin fångar livet så pricksäkert att det inte så sällan händer att man sitter där med öron som flammar i nyanser av rött.

* * *

Men den kanske allra mäktigaste Tinderstickslåten hittar man på albumet Tindersticks, som kom året innan Curtains, 1995. När Stuart Staples pratsjunger »Tiny Tears«, vilket han gör exakt nu här i skrivarstugan, ja, då är ingenting att leka med.

* * *

Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits

* * *

I dag startade den svenska versionen av Youtube. Flera medier kommer att lägga ut material på sajten, däribland Expressen, DN och TV4. Bonnier är sajtens största samarbetpartner, skriver Dagens Media.
Flera medier samarbetar och beslutar själva hur mycket material som ska läggas ut och på vilket sätt det ska användas.
»Det är inte en okomplicerad fråga att lämna ut material till en extern aktör. Men i den takt som mediemarknaden utvecklas kan man inte längre hålla sig inom sin egen lilla låda«, säger Sara Öhrvall, forsknings- och utvecklingschef på Bonnier, till Dagens Media.

* * *
Produktplacering – det är den vägen jag har valt att gå för att med bloggandet dra in till makaronerna och blodpuddingen.
Ett av kontrakten ger mig femhundra spänn varje gång jag skriver Marabou Lakrits.

* * *

Där fick man in lite matdropp också. Två stycken mat på en gång.

* * *

Och publicerar jag dessutom en bild på Marabou Lakrits i samband med namndroppningen, då cashar jag in en extra femhundring.

* * *

På albumet Tindersticks knäar jag också för »Travelling Light«. Staples, med tjugo cigg och minst fyra sexor Laphroaig i rösten, växelsjunger här med en kvinna med … ja, förlåt mamma, kåt röst. Men hennes namn kan jag inte hitta på cd-omslaget. Det kan de ha utelämnat med avsikt.

* * *

Undrar om inte även Marabou Lakrits är att betrakta som matdroppning.
Vi säger så.
Matprat ska ju trappas upp här på bloggen.
Nu när jag kom på att Marabou Lakrits givetvis har sin givna plats i kostcirkeln kommer det att droppas käk till aldrig skådade blogghöjder.

* * *

Den deckartröttma jag kände har lagt sig. Det är också lite feltänk av en det där.
Som i alla genrer finns det även kass crime och god crime. Jag läste i våras och somras så många muggiga krimromaner på raken att jag ville knivmörda en del författare.
Men nu ska jag ge mig på de goda igen.
Först senaste Dennis Lehane (se gårdagsinlägget), och därefter »Kall som graven«, Peter Robinsons senast översatta i den eminenta Alan Banks-serien.
Den allra nyaste med Chief Inspector Banks heter »All the Colours of Darkness« och sägs vara precis lika god som allt gott den förträfflige Robinson skriver.

* * *

Macbook
Macbook
Macbook
Macbook
Macbook

* * *

Jag vill ju inte tjata, men timglaset rinner för den som på fredag eftermiddag vill stå som vinnare i utlottningen av Karin Alfredssons nya thriller »Kvinnorna på 10:e våningen«. Intresset är lite klenare än förra gången. Vilket betyder större chans att vinna. Då det är jag som är sen med påminnelsen, sträcks deadline ut till fredag lunch. Vi säger kl 13.00. Efter lunchpannbiffen så fick vi med ett matdropp på köpet.

* * *

Kontraktet jag har sajnat med Apple har kanter av guld. Det räcker med att en låt eller ett cd-album som droppas i bloggen finns att köpa som mp3:a i iTunes-shopen. Tio procent av priset rätt ner i min ficka.
Och varje gång jag skriver Macbook sätter jag upp ett tusen kronor på fakturan.

* * *

Avslöjad av denne Bogey, mannen med den vidunderliga läsa-mellan-raderna-förmågan.
Jo, det där plåsterpaketet är sedan en tid sprättat.
Dock är konsekvenserna av omplåstringen inte värre än att man kan unna sig en cigg efter morronespressson.
Och en efter eftermiddagsditon.
Plus en som belöning under det inbyggda krikonträdet på skrivarstugans veranda när man har skrivit duktigt och redan har smällt i sig dagens Marabou Lakrits.

* * *

Moms addar jag förstås också dit på produktplaceringsfakturorna. Och behåller. Som de sa på en pizzeria här i Borlänge när en annan frilansare jag känner ville ha ett kvitto på en representationslunch.
– Pappär i kassans apparaten är slot, sa killen som serverade
– Går fint med ett skrivet kvitto, sa min vän. Momsen också, den ska stå med.
Killen tänkte tänkte tänkte.
– Vi är inte med i måmsen.

* * *

Kontraktet med Husqvarna är listigt utformat.
Där räcker det med att jag stavar Huskvarna.

* * *

Jag känner ändå att jag behöver få skriva det. Få det ur mig, få det sagt, på det enda fattiga sätt som är mitt.
I am a rock, and a rock feels no pain. Jag behöver komma åt den känslan.
Före Stuart Staples – jag letade fram Mikael Wiehes album Sevilla, släckte lamporna i skrivarstugan, lät åttonde spåret gå igång, Wiehe sjöng i mörkret, jag vill inte säga vad jag gjorde.

Jag la min mor i jorden
en tidig sommardag
En burk med lite aska
det var allt som fanns kvar
av alla hennes drömmar
av hela hennes värld
av allt som höll oss samman
och bände oss isär

Det var inte min mamma då klockan tre i eftermiddags, hon finns kvar. Och det kändes trots allt fint och bra där vid minneslunden.
Du slipper ju ha ont mer nu.
Jag sa det aldrig till dig. Det var det som jag försökte viska i ditt öra den där sista gången på lasarettet, men jag vet inte om jag verkligen sa det. Eller om du i så fall hörde.
Inte förrän nu säger jag det. Så många år för sent säger jag det.
Du och jag, vi hade så svårt för sådant. Där var vi likadana.
Nu när jag äntligen säger det, så hoppas jag att du läser det.
Eller att någon läser det för dig, älskade pappa.