Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére«, som kommer ut i dagarna, känns mer som en kåseribok än en roman.
Eller bloggbok.
Alltså en typisk Bodil, så som vi har lärt känna henne ända sedan hon började blogga.
Madame C, den stilettklackade och Gauloisesrökande och champagnesippande från romanen det här är uppföljaren till, »Priset på vatten i Finistére», finns här, tävlande med Bodil om att skriva en erotisk roman, mullvadshögarna är ersatta av fladdrande fjärilar i lavendeln, lyckan över livet vid sin Atlant är ersatt med vemod och sorg över att tvingas flytta till en fuskrenoverad liten lägenhet 20 mil bort i staden nära Nantes, och det är oneliners, klokskaper, förtvivlan över skrivandet, Dylan, Montaigne, Thomas Bernhard, momma i byn, citat av författare och filosofer, och dessa franska hantverkare som ännu efter sju år inte har kommit och hjälpt berättarjaget, denna »madame de la Suède«, som antingen är Bodil Malmsten själv eller ett fiktivt bokjag – det, och frågan om gården i Finistére ens finns, det svarar Bodil Malmsten än ja, än nej, än ja, än nej på.
Bodilfansen kan lugnt skaffa »Sista boken från Finistére«.
Och blunda för en hel del förnumstigheter av det här slaget:
»Under den tid jag hade till mitt förfogande – det tar den tid man har till sitt förfogande och till sitt förfogande har man den tid det tar – «
Och begrunda sådant här:
»En bok kan aldrig bli bättre än sin författare, men sämre kan den bli.«
Hade nästan väntat mig det… en fortsättning. Men de här ”bloggböckerna” är så ”inbjudande” med alla citat… (Skatan går vidare.. slår upp, kanske läser författarens verk ,,,t ex Thomas Bernhard).. ,och dess ”fyndigheter”… och ”vår ålders melankoli”. Kram!
Hm, jag skulle definitivt kalla detta roman, absolut inte bloggbok eller kåseribok. Det låter oerhört naivt och förminskande och som att man helt missat båten. Läs den igen, läs den på riktigt. Läs kapitlet om hur läsare blandar ihop verklighetens Bodil med jaget i böckerna. Är det ens intressant att ta upp i en recension om berättarjaget är ”sant” eller inte? Läs den som stor litteratur, se den stilistiska förträffligheten och sluta leta mullvadar…
Hm, intressant tolkning av det jag skriver. Jag återkommer ikväll när jag ges skrivtid. Under tiden kanske du kan läsa om vad jag skriver härovan.
Meanwhile vill jag bara säga att det är du och inte jag som lägger ett förminskande i ordet ”kåseribok” och ”bloggbok”. I min värld handlar det väl om VEM som kåserar och bloggar.
Inte sant?
… och HUR denne VEM kåserar och bloggar, glömde jag peta in.
Bodils två tidigare böcker »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig« och »Kom och hälsa på mig om tusen år« är bloggböcker. Texterna är tagna så gott som rätt av från hennes blogg.
I den nya boken, som vi pratar om, finns gott om korta kapitel av exakt samma slag som i bloggböckerna. De skulle passa där, de skulle inte utgöra ett stilbrott där. Alla hennes välkända markörer finns där, de jag räknar upp, det du hakar upp dig på. Mullvadshögarna var ju det bästa av alltihop i »Priset på vatten i Finististére. Jag saknar mullvadarna. Men dom kunde hon ju inte köra ett varv till här.
De där kapitlen som i mina ögon är små kåserande glimtar ur författarlivet står för sig själva runt om vad som i övrigt skulle kunna kallas för en romanintrig. I och för sig. Om än med en väldigt väldigt ljusröd tråd.
Bodil är en fantastisk författare. Vad man än kallar den genre hon för tillfället skriver i.
Och mig bekymrar det inte hur det är med ”jaget” i Bodils böcker. Det är ju Bodil själv som bekymrar sig.