När Slas fyllde 28

Det finns ju ingenting annat att göra åt det än att läsa om hans böcker.
Jag har i min ägo fyrtiotvå volymer. De jag saknar ska jag, till vilket pris som helst, skaffa.
De står högt uppe i bokhyllorna, på C, och jag väljer ut den jag kanske tycker allra bäst om, den självbiografiska »Efter oss syndafloden« från 2002, den som i mitt tycke är Stig Claessons svar på Ernest Hemingways »En fest för livet«.

Den börjar med att Slas sitter på Bar Nestle i Paris, söndag i mitten av maj 1956, klockan ännu inte tio på morgonen, det regnar, barägaren Federico spelar Mouloudjis «Le deserteurs« i jukeboxen, Slas dricker öl, röker cigarretter ur ett coleinblått Gauloisespaket.
Slas är i Paris för att fortsätta sina konststudier. Han har gått ut Konstakademien i Stockholm. Han har skrivit en bok som han har skickat till ett förlag hösten innan.
Han bor i ett litet vitkalkat hotellrum för tre kronor natten. Inga andra ägodelar än det som verkligen betyder något för honom. Skrivmaskinen, teckningsblocket och en förnämlig bläckpenna av märket Eversharp, vars gummiblåsa han fyller med det svarta bläcket Pelicans India Ink.

Han skriver och illustrerar småartiklar. En del får han sälja till redaktörer han känner i Stockholm. Objekten sitter runt omkring honom på barer och caféer:
Giacometti, Richard Wright, Chester Himes, James Baldwin, Beckett, Gerry Mulligan, Sartre, Camus, Boris Vian, Allen Ginsberg, Norman Mailer …
Men för det mesta går det som när han och Lars Forssell ska intervjua Miles Davis på ett café på Montparnasse.
De kommer dit. Miles är full, packad, och när Slas och Forssell försöker dricka ikapp honom resulterar det i att ingen av dem efteråt kommer ihåg vad de pratat om.

Den här söndagen som boken börjar i fyller Slas tjugoåtta år. Han sitter där på sin stambar där han har kredit och väntar på danskan Beata.
När hon kommer, och det går upp för Federico att det är Slas födelsedag, säger barägaren att det inte kan bli tal om den vanliga spisningen på öl och calvados utan dukar fram bröd och ost och spanskt vin, och Slas och Beata går hem sen till hennes lilla rum med storblommiga vallmotapeter under Paris takåsar och sover ruset av sig.
Kyskt, med kläderna på.

Och när Slas sen vaknar hyllar han ordspråket som säger att man ska äta ett hår av den hund som bet en och återvänder till zinkdisken på Bar Nestle.
Resten får du ta reda på själv, och det vore dumt av dig att inte göra det.