Nick Lowe är självklart årets bästa

Jag hade egentligen inte tänkt lägga mig i det där, jag känner mig för gammal för sånt, men det är så mycket bullshit i tidningarnas årets-bästa-listor att jag känner att jag måste ta det kulturella ansvar som krävs och hamra fast SANNINGEN att årets bästa skiva inte är någon enda av de där du har läst att någon av de fåkunniga har påstått, utan det är den jag – JAG! – säger är bäst:

»At My Age«.
Med Nick Lowe.

Det finns objektiva bevis på att jag har rätt i det. Den låt i min iTunes-jukebox som har spelats flest gånger nådens år tjugohundrasju är »Hope For Us All« från just den skivan. Alla som eventuellt har invändningar vet förstås inte vad de pratar om.
Du ska inte lyssna på någon enda av dem.
Dom har fel. Allihop.
Jag har rätt.
Jag är den enda av de enda. The one and only. The new kid in town. Killen som exakt nu, mitt i natten på julafton, har Stones »Out of Time« på repeat och efter den »Wonderful Remark« med Van Morrison resten av natten. Killen i din närbutik som svär på att han är Elvis. Alltså den du ska ha din lit till tjugohundraåtta och alla andra år.

För övrigt tror jag att det är med livet som Marit Bergman sa i sin senaste krönika i Borlänges bästa tidning:
2007 var bara en förfest till 2008.

För övrigt 2: Sitter jag i hemmaläsfåtöljen med så kass lina (hallå, Johan!) att det nätt och jämt blev på på detta viset att det gick att meddela att just dagens låt – och nästan alla dagars låt – kan vara »Try to Leave Me if You Can (I Bet You Can’t Do It)« med Bessie Banks. Tomten säger att det så här till jul är okej att ladda hem den.