Åtminstone två spår vill jag tjejlyssna på + Ps-4:a i betyg

Jaha, då sitter man här och lyssnar på Eagles nya skiva »Long road out of Eden«, och ni sitter där och väntar på vad jag ska fälla för omdöme om den. En del av er vässar knivarna och vill ge mig vad jag förtjänar för att jag har den dåliga smaken att gilla Eagles.
Men säga vad jag tycker om att Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh och Timothy B. Schmit gjort saker tillsammans igen, det väntar jag allt ett tag med. Till och med impulsstyrda typer har sina stunder av behärskning. Dessutom har min cd-spelare i skrivande stund bara hunnit till det nionde spåret av de totalt tjugo på denna dubbelmacka.
Så allt jag så här långt trots allt säger är att tredje låten, »Busy being fabulous«, och sjunde, »Waiting in the weeds«, lät så fantastiskt att impulsen var att trycka in repeatknappen och »tjejlyssna« (= spela om och om igen), för att sno ett uttryck från stilikonen Anders Ljung, Borlänges egen Bryan Ferry.
Dock har vi ju några av de där som får sina skivor gratis och – för att sno ännu ett uttryck; den här gången från Chuck Klosterman – lever på att recensera sin egen post, jag läste vad de skrev om skivan medan jag väntade på att Ollebo skulle komma cyklande med mitt med surt förvärvade pengar inköpta ex.

Markus Larsson i Aftonbladet ger »Long road out of Eden« en trea. »Musiken och melodierna har egentligen inte förändrats en millimeter sen 1979. /…/ De har alltid blandat fantastisk västkustrock med ren smörja«.

Dagens Nyheters Nils Hansson delar också han ut en trea. »Naturligtvis låter det snyggt. Framför allt stämsången är bitvis nästan överjordisk. /…/ Jämnt och stabilt, med få verkliga höjdpunkter men också utan svåra svackor«.

Dan Backman i Svenska Dagbladet drämmer till med en femma (= »lysande« på SvDs sexprickiga betygstärning). »Låtskrivandet är gediget och inspirerat, stämsången sitter perfekt och ljudbilden är varm som en sprakande brasa«.

Sydsvenskans Håkan Engström ger bara en tvåa, men varför får vi inte riktigt veta »Det skulle kunna vara stort, men är enbart vansinne«.

Jan Andersson på Göteborgs-Posten ger en trea. »… men precis som för tjugoåtta år sedan skulle de ha sållat betydligt hårdare och nöjt sig med hälften av spåren. Då skulle vi haft en klassisk Eaglesplatta. Nu har vi tjugo låtar som spretar och ett band som griper över allt för mycket«.

Vad Expressen och min egen lokala kritiker i Borlänge Tidning tycker vet jag inte än. Där lever man kvar i den tid då nya skivor släpptes på fredagar.

* * *

Ps (fem timmar senare än ovanstående): Okej, nu har jag lyssnat tillräckligt många varv för att sätta mitt betyg: en fyra. Nedbantad till, säg, tio tolv spår hade det här varit en femma. Och trots att jag ännu inte har lyssnat så värst noga på texterna, märker jag ändå att korrespondenten Per Georg Bjurman kan ha en poäng i det han säger om textmakeriet i kommentarerspåret här under.