Mina resor med Orientexpressen

De få gånger jag reser gör jag det
inte med Dalatrafik utan med
det belgiska sovvagnsbolaget
Compagnie Internationale des Wagons-
Lits.
Det har att göra med själva tåget. Jag
låter mig inte färdas med annat än Ori-
entexpressen.
De är inte många och mycket att skri-
va hem om, mina resor i det liv som
folk som inte vet bättre kallar det riktiga
livet. Jag vill resa, men börjar längta
hem så fort jag rest bort.
Men om vi pratar om de resor man
kan göra i en läsfåtölj … ja, då är jag en
globetrotter av den kalibern att man
skulle kunna ge mig en stående spalt i
resemagasinet Vagabond.

De få gånger jag ändå lämnar läsfåtöljen
vill jag åka tåg. Tågkupéer tävlar med
hotellbarer om bästa stället att sitta och
läsa böcker i. Kombinationen tåg och
bok spelar i samma liga som kombina-
tionerna bruna bönor och knaperstekt
fläsk; Bruce Springsteen och
The E Street Band.
Jag tycker så mycket om att sitta i
en tågkupé med en pocketbok att det
händer att jag tar ett morgontåg till
några hundra boksidor bort. Där sätter
jag mig i en hotellbar och äter och läser,
köper en ny pocketbok på tågcentralen
och åker läsande hemåt igen.
Åter på hemmaperrongen i kvällning-
en – ofta med flera sidor av noteringar i
anteckningsboken – är min bild av Den
Perfekta Dagen färdigexponerad.

Allt är mammas och pappas fel. Vi
hade inte bil när jag var liten. Vi tog tå-
get när vi skulle till farmor och farfar i
Hälsingland på semester.
Varje skarvduns har naglats fast med
rälssyllar i mitt minne. Hur jag klev om-
bord i ångan från det frustande lokomo-
tivet med en packe Biggles och Hjortfot
i den lilla resväskan av röd papp. Det
ljumma karaffvattnet i veckade små
pappersmuggar. Dofterna av slottsstek
med brunsås och vinbärsgelé från re-
staurangvagnen. Gnisslet och den viss-
lande blåsten i de gungande, svajande
dragspelsgångarna mellan vagnarna.
Vi gjorde de där resorna varje sommar
och snart var det inte längre jag som
steg av tåget i Ljusdal, för vidarebeford-
ran med svart droska på de dammiga
grusvägarna till den lilla bondbyn
Stocksbo i Färila.

När sommarlovens reslektyr blev an-
nat än B. Wahlströmböcker med gröna
ryggar, då var det Hercule Poirot som
steg av det där tåget. Inte i Ljusdal, utan
i Istanbul. Tvinnande sin vaxade mu-
stasch, grunnande på mysteriet i »Mor-
det på Orientexpressen«.
Det sitter kvar i en, det som fastnade
inombords i den bokslukande, fantasiri-
ka elvaårsåldern.

Så det är fortfarande med Orientexpressen
jag reser varje gång jag tar tåget.
Detta världens mest legendomsusade
och mystikomspunna tåg.
Med de stora blå och gyllene vag-
narna tillhörande det belgiska sov-
vagnsbolaget Compagnie Internationale
des Wagons-Lits.
Många av mina goda
vänner har rest med det: Agatha Chris-
tie, Graham Greene, Torsten Ehren-
mark, Jolo … ja, självaste James Bond.

Redan om några månader ska jag göra
en ny resa med Orientexpressen. Då ska
jag möta våren i Paris. Sitta och läsa
böcker på uteserveringarna längs Boule-
vard de Montparnasse: Café Dõme, La
Closerie des Lilás, La Rotonde, La Cou-
pole, Le Select … alla de där krångelsta-
vade vattenhålen som Hemingway, Pi-
casso och Fitzgerald häckade vid över
sina calvadosglas på tjugotalet.
Vid hemresan ska jag välja den klas-
siska avgångstiden för Orientexpressen,
23.25. Mellan en allé av bugande guld-
galonerade konduktörer ska jag kliva
ombord i det dimmiga lampskenet un-
der valvbågarna på Gare de l’Est och
sätta mig med min bok i kupén, omgi-
ven av hemliga agenter, hennes brittis-
ka majestäts diplomatiska kurirer, opies-
mugglare och Mata Hari-mystiska kvin-
nor.

Att jag sen läste någonstans att den
riktiga Orientexpressen inte längre
finns bryr jag mig inte om. I min värld
läggs ingenting så romantiskt och gåt-
fullt ner.
* * *
Fotnot: Krönika i Dalatrafiks tidning Hållplatsen, nr 2 2007