Hon låg kvar som jag lämnade henne – vild och vacker

Jag fick nya katalogen från en distributör i London som specialiserat sig på soulmusik.
Redan vid den hastiga genombläddringen på vägen från postlådan insåg jag att det skulle bli med privatekonomin i år som det hade varit alla andra år.
Även om det här är en klagan mest för protokollet, jag vill inte ha det på annat sätt, så är mitt skivmissbruk ingenting att leka med.
Det handlar om ett tungt beroende som jag har dragits med sen i tioårsåldern och med åren blivit allt maktlösare inför.
Det har samma simpla utveckling som alla missbruk.
Vad som började med en singel för veckopengen om lördagarna blev till LP-plattor för en stor del av månadslönen.

Det kom en tid när jag inte ville arbeta mer, inte med något hederligt arbete. Då som nu fanns bara ett jobb som jag kunde tänka mig.
Jag ville skriva och kunna hanka mig fram på det.
Det tog många år att nå dit, och den inpinkade vanan att rota omkring i backarna hos skivnasarna snitslade under tiden vägen mot fattigstugan.
Snart gick jag hungrig och trasig omkring som Harry Martinsons luffare Bolle i »Vägen till Klockrike«.
Ingenting har gjort så ont som när jag tvingades sälja stora delar av skivsamlingen. Det smärtar var gång jag river plåstret av det gamla såret.

Vid den tiden flyttade jag in med mina böcker av Hemingway, Steinbeck och Graham Greene och de skivor som fanns kvar hos en överjordiskt vacker kvinna.
Saken blev inte sämre av att hon hade skivor med Byrds, Righteous Brothers och Leonard Cohen och bodde i en vindsvåning så trång att en bred och mjuk säng dominerade möblemanget.
En eftermiddag i slutet av september, en löningsfredag, när vi låg i den där sängen och rökte och lät oss vävas in i vemodet av Cohens »Famous Blue Raincoat« och löven som sakta singlade ur lönnarna, bad hon mig stiga upp och gå och betala hyran.
Motvilligt klev jag upp och klädde på mig. På vägen till posten räknade jag ut att det skulle bli så pass mycket över av hyrespengarna som hon hade skickat med mig att det skulle räcka till en LP-skiva.

Det kan så här i efterhand tyckas omdömeslöst av mig att jag inte valde att gå till posten först.
Men som fallet är med nästan alla missbrukare var jag inte medveten om mitt beroende, eller åtminstone lyckades jag förneka det så pass att jag trodde mig om att kunna hantera det på ett socialt acceptabelt sätt.
Så istället för att följa Stationsgatan till the bitter end, svängde jag till vänster in på Borganäsvägen och gick i mina vita Adidas Stan Smith in på Skivbaren, min local drug dealer på den tiden innan Ingemar Magnusson hade startat Folk å Rock.

Den knapphetens stjärna jag länge haft att leva under hade fått mig att halka efter på alla fronter.
Med abstinensen bultande i blodet fann jag mig stå och bläddra i backar fyllda med nya album som jag inte hade haft råd att skaffa.
Mink DeVille, Dexy’s Midnight Runners, Blondie, Talking Heads, The Records, Television, Squeeze, The Teardrop Explodes, Joy Division och … ja, ni förstår hur det slutade, det gick som det hade gått för Odysseus om han inte låtit binda sig vid masten när skeppet passerade sirenernas ö.

Jag hämtade mod i ett, kanske två, stop mellanöl på Pub Mysen innan jag vände hemåt med skivpåsarna och den obetalda hyresavin.
Mink DeVille visste jag att kvinnan som väntade på mig gillade – Minkens skivor hade hon fått på köpet med mig, Minken säljer inte ens den som står på tröskeln till fattigstugan. Säkert också Blondie, kanske Squeeze, men de övriga skulle nog kräva fler genomlyssningar än jag hade tid på mig för att komma upp med en bra förklaring.

Hon låg kvar som jag lämnade henne, vild och vacker.
Ur skivpåsen tog jag fram »Coup De Grace« och lät Willy DeVille sjunga »Love Me Like You Did Before« medan jag berättade hur illa vi låg till där i sängen.
* * *
Fotnot: Tidningskrönika från 2000