Jag är ju en hopplös dagdrömmare, en sån man inte kan ha till just någonti
ng, en som inte duger till att gå hemma på ranchen och pruppa i blå snickarbrallor med käften full av sjutumsspik, jag vill en sån här dag i september inte göra annat än sitta med Boxarn på den murkna bryggan vid Ol’ man river-kröken och titta på hur träna gulnar och lyssna på älvens tysta hemligheter, jag var en sån dagdrömmare redan när jag var liten, fönsterbänken längst bak i skolan, OBS-kliniken för att jag ingenting annat än smörknivar dög till att sandpappra på slöjdlektionerna.
En av de där drömmarna handlade om att skaffa mig ett eget bibliotek när jag blev stor. Ett helt rum från golv till tak 
fullt med doftande, dammiga böcker ville jag ha.
Jag minns den gången drömmen tog form.
Det v
ar när den allra bästa vän jag har haft i livet, min morfar, en vinterdag för länge sedan tog med mig till det gamla stadsbiblioteket i Borlänge.
Det låg på Wallingatan, det var högt i tak, golvbrädorna var gulbruna och knarrade.
Vi gick den där gången till ett av rummen längst in. Vi lånade en bok som på omslaget hade en teckning av två indianer som brottades på randen av ett svindlande högt stup.
Vi gick hem till Morfar och Mormor sen, vi brukade sådana gånger när Hagavägen var plogad och det inte var allt för kallt ta Morfars svarta cykel med de tjocka däcken, men nu gick vi, Morfar med sin stora och varma hand i min lilla, vi gick i den knarrande snön under stjärnorna och månen längs Hagavägen ända upp till Soltorget, och på kvällen när stora snöflingor föll i rönnen utanför sovrumsfönstret i det gula huset på Saresgatan låg jag i min ljusblå pyjamas på Morfars arm och vi läste i den där låneboken.
Jag tror i alla fall att det var så.
Man minns ju allt möjligt.
Nu, när jag tänker tillbaka på den gången, kan jag inte minnas riktigt vad boken handlade om, eller om jag ens tyckte att den var spännande. Jo, det tyckte jag nog. Men vad jag minns tydligt, vad som sitter fästat med tavelkrokar i mitt inre, är de svartvita, tecknade illustrationerna av Skinnstrumpa och den unge mohikanen Uncas. Och jag minns att bokens sidor hade samma doft som det där rummet längst in i biblioteket.
Det är det som är det viktiga med det jag minns från den gången.
Och Morfar, att jag minns honom.
Sedan kan det göra detsamma att man minns allt möjligt annat också.
Vi blev att återvända dit till det där rummet många gånger, min morfar och jag; Morfar läste nog varje bok som fanns. Vi ville hem fort och läsa och att ta bussen från järnvägsstationen vid Liljeqvistska parken ända upp till Soltorget, det gick inte, det var det inte tal om, det blev jag åksjuk av, så oftast tog vi den där cykeln med de där tjocka däcken.
Jag satt på ramen, och på pakethållaren låg Morfars ljusbruna portfölj, den som han hade smörgåsarna med prickig korv och mjölkflaskan i när han cyklade till masugnen i Domnarvets järnverk, nu var den svällande av låneböcker, fastspänd med grova gummisnoddar.
Det fanns nog inga bättre stunder än när vi kom hem och knäppte upp den där portföljen och plockade fram böckerna, nej, det fanns inga stunder som var bättre.
Jag satte mig tätt intill Morfar i finsoffan och han luktade gott av piptobak och hårpomada och den trearmade golvlampan lyste varmt och gult över boksidorna som också på något vis luktade som Morfar, och han läste för mig om Kapten Nemos bibliotek i undervattensbåten Nautilus, om Hucks, Toms och den förrrymde negerslaven Jims flottfärder på Mississippi, om Robinson när han hittar Fredags fotspår i sanden, om värjorna som klingade i händerna på musketörerna d’Artagnan, Aramis, Athos och Porthos, om hunden Buck som lystrar till skriet från vildmarken och sällar sig till vargflocken i Alaska, om den onde slavägaren Simon Legree som piskar livet men inte själen ur den snälle Onkel Tom … ja, det var mer också, mycket mycket mer, jag minns allt möjligt som vi läste, man minns ju allt möjligt.
