Halvars huvudsaker

Jag satt i måndags kväll på lokal med Per Georg, Cee-Jay och en stund med Bullen också när han hade slagit klart sina piruetter bland kastrullerna i ställets kök, och så var det en med skrattgropar i kinderna som Bullen kanske inte vill att jag pratar så högt om, så då gör jag inte det utan säger bara att hon hade lika förtjusande skrattgropar som förtjusande sätt och satt nära tjejtjusaren Bullen som, enligt Per Georg, hade nyansat skägg. Blues-Ola skulle komma också men kom inte. Foto-Hasse var kvar i Spanien och hade laga förfall.

Och nu i kväll, sedan Håkan Hellström i gul kavaj, svart t-shirt och vita, korta jeans, varit så bedårande i Allsången på Skansen att man ville göra en Bjurre med honom, så tog jag en runda med Boxarn nedåt byn och där fanns ingen tvekan om att pulsen på gator och torg började nå rena rama Manhattannivåer.

Så, älskling, ta på dig din vackraste klänning i kväll. Vi ska gå ut och träffa dom andra i kväll och alla andra kvällar den här veckan.

Thomas,
allt väl?
First thing när du ser detta: promenera till Ingemar, köp Nils Lofgrens
soloplatta The Loner – Nils sings Neil, ett coveralbum med
Young-guldklimpar. Tamejfan i samma klass, även om cd:n är akustisk, som
Bryan Ferrys Dylanesque.
Sköt (om) sig,
c-j
———————————————-

Calle,
Allt är väl här, lika där I hope, och jag är ju nuförtiden så liksom offside från media och den sortens skrivande som hör till den biten att jag kan vara nedkopplad flera dagar i sträck så jag läste faktiskt din recension av Lofgren innan jag läste ditt mejl, och det har ju blivit åt det hållet på nåt vis också med musiken, jag hänger inte med så där riktigt,riktigt längre på allt nytt utan lyssnar mest på det jag redan har, så på det viset tror jag att en cover på en gammal husgud som Neil Young skulle passa mig perfekt och alltså bör införskaffas, och just nu, i detta nu, lördag afton, magisk majafton, sitter jag på skrivarstugans altan och dricker lite portugisisk Periquita, röker John Silver utan filter och spelar en best off med Hall & Oates och läser Lundells “Vädermannen” (ALLTID när jag läser Lundell återfaller jag i viss dryckenskap och andra dåligheter; även om det, än så länge åtminstone, är rätt lugnt är det förstås inte bra, men man är bara en svag människa som vill flyta bort ibland…, men hur det än är så är det inte helt okej för en som jag att få de där känslorna och tankarna som får en att lämna den smala vägen och som jag har känt den där “svagheten” smyga över mig nu på försommaren så planerar jag att till exempel hålla mig borta från frestelser som Peace & Love i år, i fjol gick det bra att gå på kaffe och coke, men osäkert i år så förmodligen lämnar jag stan för Grövelsjön elller nåt istället den helgen, vi får se.
Sa jag att “Vädermannen” (åtminstone efter 173 sidor) är en klassisk Lundell, det vill säga underbar läsning. Lyssna alltså inte på rödstrumpornas recensioner. I DT var det tydligen en manlig rödstrumpa som fått uppdraget av Jens Runnberg.

Allt gott,
/T

Vill bara helt kort rapportera att Evert Bäckström, krimlitteraturens vidrigaste och skönaste polisslusk, når sin karriärs formtopp i Leif GW Perssons purfärska roman »Den som dödar draken«.
Av en barbarisk och oförstående doktor satt på en omänsklig diet fri från pilsner och snaps, och av den inkompetenta polisledningen straffkommenderad till förorterna har Bäckström aldrig varit bättre.

Två grejer som får mig att fundera på att återuppta bloggandet:

1) Lars Noréns dagboksbok (fantastiskt bra) – så kan man ju göra, låta bloggen bli ens dagbok. En sorts dagbok skriver jag ju ändå varje dag, i mina Moleskines.

2) Aftonbladets lördagsintervju med Linda Skugge – som Linda gjorde ju jag också med mina tidningskrönikor i tolv års tid: mycket litet var “sant”; allt handlade om att underhålla. Få trodde mig när jag sa att det var så. Nästan alla trodde att allt jag skrev var “sanningar”.

Ha, ha, ha! Som Linda säger.

Och nu ska jag börja läsa den här. Undra sen på att man inte har tid att blogga …

I dag kom den, George P Pelecanos nya, »Nattlig skörd«. Jag har läst femtiotre sidor. Meddelas endast på detta sätt.

Det finns många som är bra, men bara en som är bäst.

Jag hade bestämt mig för att nu i mars börja blogga regelbundet igen.
Det är sant.
Och jag försöker, men lyckas inte hitta tillbaka till det lustfyllda i bloggandet.
Så jag vet inte.
Som det känns nu så vet jag inte hur det blir med den här bloggen.
Kanske kommer lusten åter.
Kanske gör den det inte.
Det är så lite man vet.

Update 1: ett par kvällsmejl tyder på att jag i inlägget här nedan är oklar. Det är inte krokarna som lagts ut här på bloggen som där åsyftas. Så kaxig är jag inte att jag tror att tidningschefer kastar sig på telefonen och erbjuder mig jobb utan att jag som alla andra får ansöka om jobb. Sökt har jag alltså gjort men fått nobben.

Update 2: den av reaböckerna jag började med har fått upp humöret, »Natten innan de hängde Ruth Ellis« av Margareta Strömstedt.

Det ser kärvt ut med redigeringsjobb, inga napp på krokarna som lagts ut; jag är väl för gammal för att vara intressant för tidningarna. Så jag är rätt låg nu, orkar inte blogga, bara gräva ner mig i reabokhögen.

Är det bara för att jag är yrkesskadad, eller är det fler än jag som tänker på hur ängsliga en del tidningskolumnister är för att använda det personliga pronomenet »jag«?
En dag lyckas krönikören … nej, inga namn, jag är Så Mesig; vill inte såra någon – en dag lyckas en välkänd kolumnist göra skitnödiga omskrivningar av detta lilla ord ända ner till botten av sin spalt i … nej, jag vill inte ens säga i vilken tidning det är.
Nästan ända till botten.
I det allra sista stycket går det inte längre.
Eller om vederbörande vid det laget tycker att det får vara nån måtta med blygsamheten – eller vad det handlar om.
Tre »jag« halkar där in på fyra rader.
Jag vet inte, men åtminstone enligt buddhismen så har vi ju ingen bestående individualitet, inget bestämt jag.
Vi är bara en serie ständigt skiftande omständigheter, grupperade i ett identifierbart mönster som vi kallar »mig«.

För övrigt längtar jag — eller tja, det där identifierbara mönstret som för tillfället är »jag« — efter en massa ensamma frilansår tillbaka till pulsen och arbetskamrater på en nyhetsredaktion. Jag vill redigera igen, göra tidningssidor. Så är det någon blaska på pendlingsavstånd till Borlänge som behöver en redigerare är jag öppen för alla förslag. Till och med skamliga.

Till sist: varför är Chris Rea så baktalad? Jag har just nu »Winter Song« i podden och jag tycker att han är bra jag.

Ni tycker att här har varit tyst länge.
Länge?
En månad – ur det perspektiv folk i min ålder befinner sig i, är en månads tystnad blott tystnadens första andetag.
I den tredje fasen av livet, vanaprastha, är man en filosofiskt lagd eremit.
Man ska gärna bo i skogen, långt från städernas mentala föroreningar, på en stillsam plats där upplysningen kan infinna sig.
Lämpligen tar man emot lärjungar vars guru eller vägledare man kan bli, medan man i cirka tjugo års tid sonar för den negativa karma man samlade på sig som familjeförsörjare.

Tappade sugar, var hittar man dem?
Jag vet inte.
Om någon undrar vad jag gör och var jag är, så är det det.
Jag är ute på spaning efter den tappade bloggsugen.

En del lever efter en noga iscensatt rationell plan, andra styrs av ett kaotiskt känslobeteende.
Gissa tre gånger vilken kategori jag hör till.
Ta bara den gången i våras. En av mina allra bästa kompisar, en som är i den åldern då de låter resåren på kallingarna sticka fram i byxlinningen, han behövde ett kabellås till sin cykel.
Jag knallade bort till en cykelnasare. Medan jag stod där med låset i näven expedierades en annan kund. Jag gick runt en sväng i butiken.
Jag hojade hem på en sprillans ny Skeppshult.
Damram, ballongdäck, cykelkorg.
Fem papp.
The price you pay för att vara impulsstyrd.
Å andra sidan fick jag det där kabellåset med på köpet.

Titta sen på den där lilla handdatorn jag impulsköpte en sommar för några år sen. Den gången var jag ute för att köpa batterier till min cd-walkman.
I en glasmonter stod datorn och blänkte.
Sju papp.
Jag lät mig genast inbillas att jag med den i min ägo skulle kunna sitta var som helst och finjobba. På båtbryggan vid Ol’ man river, i tågkupén på Orientexpressen, på O’Learys pub på Marlboro Street i Cork.
Det var jag och Jolo och grabbarna. Fanns ingenting att fundera på. Jag följde det djungelordspråk den känslostyrde har som motto i livet.
Tveka inte – tvekan är en dålig vana som förstör förmågan att fatta beslut.

Med datorn och Slas kåserisamling »Blues för Mr. Shelley« i kavajfickan gick jag så i det dimmiga lampskenet under valvbågarna på Gare de l’Est i Paris och klev ombord på Orientexpressen. Tangenterna var små och satt så tätt att man hela tiden skrev fel, och å, ä, ö hade de glömt sätta dit.
Framme i Istanbul hade jag under pyramidala mödor fått ihop en tidningskrönika.
Om det fina med att vara fri skribent och ha ett elektroniskt underverk som en liten handdator.
Mer har jag inte skrivit på den.
Å andra sidan har jag nu bara några månaders avbetalning kvar på den.

Medan jag fortfarande inte har en susning om vad jag ska bli när jag blir stor, har jag jämnåriga polare som bossar över en massa folk, grunnar på att snart dra i utlösningsflärpen på fallskärmsavtal och pensionsförsäkringar och sen ägna återstoden av sin tid åt att puffa på en cigarr som rullats mot insidan av en ung kubanskas lår och sippa på en kupa med konjak från tiden före första världskriget.
Hedersord.
Jag har vänner med cigarrer av den kalibern i humidorer av ask. Och barskåp med singelmaltare med fler konsonanter i namnet än jag har pengar på banken.

Själv har jag inte ens barskåp. Ombyggt till cd-hyllor. Ren självbevarelsedrift. Sprit törs inte den som är chanslös mot sina känslor ha hemma.
Säg om jag en kväll efter lubbrundan drog korken ur en Laphroaig och efter ett par rökiga järn blev nostalgisk och la på en raspig vinylare med Kris Kristofferson.

Busted flat in Baton Rouge
headin’ for the train
feelin’ nearly faded as my jeans
Bobby thumbed a diesel down
just before it rained
took us all the way to New Orleans

Folk som jag kan då lifta iväg på en känslovåg och med magen tänka att vad som är good enough for Bobby McGee också är gott nog för mig, dra på sig de blekslitna Leejeansen, knyta en skitig röd bandana kring håret, ta fram munspelet, tutta på en holk, hamna guvet var.
Och så kan vi ju inte ha det.

Kapitel ur »Där Ol’ Man River gör en krök«.

Det finns ju ingenting annat att göra åt det än att läsa om hans böcker.
Jag har i min ägo fyrtiotvå volymer. De jag saknar ska jag, till vilket pris som helst, skaffa.
De står högt uppe i bokhyllorna, på C, och jag väljer ut den jag kanske tycker allra bäst om, den självbiografiska »Efter oss syndafloden« från 2002, den som i mitt tycke är Stig Claessons svar på Ernest Hemingways »En fest för livet«.

Den börjar med att Slas sitter på Bar Nestle i Paris, söndag i mitten av maj 1956, klockan ännu inte tio på morgonen, det regnar, barägaren Federico spelar Mouloudjis «Le deserteurs« i jukeboxen, Slas dricker öl, röker cigarretter ur ett coleinblått Gauloisespaket.
Slas är i Paris för att fortsätta sina konststudier. Han har gått ut Konstakademien i Stockholm. Han har skrivit en bok som han har skickat till ett förlag hösten innan.
Han bor i ett litet vitkalkat hotellrum för tre kronor natten. Inga andra ägodelar än det som verkligen betyder något för honom. Skrivmaskinen, teckningsblocket och en förnämlig bläckpenna av märket Eversharp, vars gummiblåsa han fyller med det svarta bläcket Pelicans India Ink.

Han skriver och illustrerar småartiklar. En del får han sälja till redaktörer han känner i Stockholm. Objekten sitter runt omkring honom på barer och caféer:
Giacometti, Richard Wright, Chester Himes, James Baldwin, Beckett, Gerry Mulligan, Sartre, Camus, Boris Vian, Allen Ginsberg, Norman Mailer …
Men för det mesta går det som när han och Lars Forssell ska intervjua Miles Davis på ett café på Montparnasse.
De kommer dit. Miles är full, packad, och när Slas och Forssell försöker dricka ikapp honom resulterar det i att ingen av dem efteråt kommer ihåg vad de pratat om.

Den här söndagen som boken börjar i fyller Slas tjugoåtta år. Han sitter där på sin stambar där han har kredit och väntar på danskan Beata.
När hon kommer, och det går upp för Federico att det är Slas födelsedag, säger barägaren att det inte kan bli tal om den vanliga spisningen på öl och calvados utan dukar fram bröd och ost och spanskt vin, och Slas och Beata går hem sen till hennes lilla rum med storblommiga vallmotapeter under Paris takåsar och sover ruset av sig.
Kyskt, med kläderna på.

Och när Slas sen vaknar hyllar han ordspråket som säger att man ska äta ett hår av den hund som bet en och återvänder till zinkdisken på Bar Nestle.
Resten får du ta reda på själv, och det vore dumt av dig att inte göra det.

Vill bara meddela att en t-shirtbild på Zignes blogg fått mig att börja tjejspela mina skivor med The Velvet Underground.
Jag är ju en mjukiskille, så den Velvetlåt jag är allra svagast för är förstås »Pale Blue Eyes«.
Eventuella invändningar mottages men beaktas ej.

Snart, bästa bloggläsare, ska det bli ordning på det häringa bloggtorpet igen.
Senaste tiden har det varit för mycket helger, och just nu är det för mycket IRL-strul.
Men snart, alltså, snart.
Tack för tålamodet så länge.

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Dagen i går föll ur dina händer.
Dagen i morgon har du inte fått löfte om.

Men dagen i dag har du, det är det enda du kan vara säker på.
Den kan du fylla med vad du vill.
Använd dig av det.

Nu ska jag inte skriva ett enda ord till i år.
Jag ska bara fortsätta med det jag har gjort den senaste veckan. Läsa böcker.
Läsa, läsa, läsa.
Böcker, böcker, böcker.
Bara läsa, inte skriva.
Ni får försöka förlåta denna stiltje, och tänka på att jag bara på den här bloggen sedan mitten av februari har skrivit femhundranittioen, 591, inlägg.
Sådan flit borde ju ge en rätt att läsa böcker ett tag, eller hur?
Just nu: omläsning – är det tredje eller fjärde gången jag läser den? – av John Fowles »Illusionisten«.

Så ha ett gott nytt år, alla vänner och eventuella ovänner.

Jag hade egentligen inte tänkt lägga mig i det där, jag känner mig för gammal för sånt, men det är så mycket bullshit i tidningarnas årets-bästa-listor att jag känner att jag måste ta det kulturella ansvar som krävs och hamra fast SANNINGEN att årets bästa skiva inte är någon enda av de där du har läst att någon av de fåkunniga har påstått, utan det är den jag – JAG! – säger är bäst:

»At My Age«.
Med Nick Lowe.

Det finns objektiva bevis på att jag har rätt i det. Den låt i min iTunes-jukebox som har spelats flest gånger nådens år tjugohundrasju är »Hope For Us All« från just den skivan. Alla som eventuellt har invändningar vet förstås inte vad de pratar om.
Du ska inte lyssna på någon enda av dem.
Dom har fel. Allihop.
Jag har rätt.
Jag är den enda av de enda. The one and only. The new kid in town. Killen som exakt nu, mitt i natten på julafton, har Stones »Out of Time« på repeat och efter den »Wonderful Remark« med Van Morrison resten av natten. Killen i din närbutik som svär på att han är Elvis. Alltså den du ska ha din lit till tjugohundraåtta och alla andra år.

För övrigt tror jag att det är med livet som Marit Bergman sa i sin senaste krönika i Borlänges bästa tidning:
2007 var bara en förfest till 2008.

För övrigt 2: Sitter jag i hemmaläsfåtöljen med så kass lina (hallå, Johan!) att det nätt och jämt blev på på detta viset att det gick att meddela att just dagens låt – och nästan alla dagars låt – kan vara »Try to Leave Me if You Can (I Bet You Can’t Do It)« med Bessie Banks. Tomten säger att det så här till jul är okej att ladda hem den.

O Holy Night! The stars are brightly shining,
It is the night of the dear Saviour’s birth.
Long lay the world in sin and error pining.
Till He appeared and the soul felt its worth.
A thrill of hope the weary world rejoices,
For yonder breaks a new and glorious morn.

Fall on your knees! Oh, hear the angel voices!
O night divine, the night when Christ was born;
O night, divine!
O night, O night divine!

För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet
O helga natt, du frälsning åt oss gav
O helga natt, du frälsning åt oss gav

Det är mycket nu.
Du hinner inte läsa någon jävla blogg.
Jag hinner inte sköta någon jävla blogg.
Eller hur är vi överens om det?