Larma och göra sig till

Jag hann, vann kampen mot tjälen. Stenjävlarna, över tjugo ton, ligger i marken nu.
Lagd sten ligger.
Så börja larma och göra sig till här igen?
Jag vet inte.

Ärligt, jag vet inte. Under det långa blogguppehållet stod åtminstone en sak klar för mig: jag klarar av att leva utan den bekräftelse skrivandet ger en.
Det gick alldeles utmärkt, så blir det så att jag bestämmer mig för att börja blogga (och/eller skriva i gammelmedia) på regelbunden basis igen – ja, då handlar det om det roliga i att skriva och ingenting annat.
Dagar fanns, på knä bland de där stenjävlarna, då jag lätt kunde ha begått den värsta av dödssynderna för att få byta det hårda kroppsarbetet – som jag ända hela tiden älskade –  mot intellektuella sysslor vid Macbooken.

Så att börja larma och göra sig till eller inte.
Det är frågan som tål att tänkas på någon tid. Under finputsningen, efterarbetet, med stenjävlarna.
Vi säger så så länge.
Om du vill – häng on.

Fibes, Oh Fibes!

Trevligast  just nu: »1987«, Fibes, Oh Fibes!

Roddan ger sig på soulklassiker

Huh – ska man våga lyssna på den här?
Även om det är Roddan, jag har ju alltid varit svag för Roddan, väldigt svag, men kommer ens Roddan undan med att sjunga de här sångerna? Några av de finaste soulsånger världen har hört.
Huh, säger jag, och vet inte om jag vågar lyssna.

* * *
För övrigt börjar jag närma mig botten på högen med stenjävlar.

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Guillou formidabelt underhållande

Innan jag drar på semester: ska ni läsa en enda bok i höst så välj då Jan Guillous memoarer »Ordets makt och vanmakt« (Piratförlaget).

Formidabelt underhållande om hans skrivande liv. Min plan var att läsa den under flygresan. Det sket sig. Jag läste några sidor och kunde inte sluta.

Så nu får det istället bli nya Peter Robinson i Alan Banks-serien, »Mörkrets alla färger« (Minotaur) på planet.

Några finfina tjejer så länge

Blogga hinns det alltså inte, dessutom dras det nu, om några timmar, på semester till varmare trakter.
Men här ett gäng finfina tjejer så länge.

Halvars tjejer # 1

Innan tjälen går i marken

Jag tackar för alla kommentarer – ingen nämnd, ingen glömd – den senaste tiden, och för att bloggeriet här tycks vara något en del saknar.

Men tiden, denna tid som vi alla har exakt lika mycket av, den räcker just nu inte till för mig.  Inte på långa vägar.
Hemma på den Halvarssonska ranchen pågår nämligen vad man utan att överdriva det minsta lilla, snarare tvärtom, skulle kunna beteckna som en extreme home makeover.
Utomhus.

Snart sagt varje fläck av fastighetens tomt har varit eller är uppgrävd och sönderkörd av tunga lastbilar med stora däck och schaktmaskiner med larvfötter och befinner sig i skrivande stund i olika skeden av rehabilitering och återuppbyggnad  – till vad som ska bli den drömträdgård där jag under min andra halva av livet ska odla min själ.

I alla väder är jag därute i guds fria i blåbyxor och stålhättade skor. Varje dag, i helg och söcken, från sju på morgonen fram till mörkrets inbrott.
Duschar, käkar och somnar halvvägs in i tidningsbuntarna och sover natten lång, tungt som den lille bebisen.

Så tid, mina damer och herrar, finns just nu inte för något bloggeri. Massor – massor, säger jag – måste bli klart innan tjälen går i marken.
Men andra tider kommer nog.

Bland blommor och bin och barnbarn istället

Under det långa sommarlovet, det var så skönt att INTE skriva.
Inte blogga, ingenting annat i skriveriväg än post it-lappar och matlistor.
Det kunde jag inte ha trott, att det skulle vara så. Jag har ju alltid varit en som skriver.

Nu var jag en som inte skrev och det visade sig gå alldeles, alldeles utmärkt.
Jag jobbade istället i trädgården, fann ett lika gott utlopp för kreativiteten där som i skrivandet.
Minst lika gott.

Och min ständiga rastlöshet, den som jag så ofta botar med att skriva, den var som bortblåst. Jag undrar när jag har mått så bra tidigare.
Jag fanns mitt ibland barn och barnbarn och hundar och kvinnor och alla andra istället för att sitta innesluten i mig själv framför Macbooken.
Gud så skönt det var.

Ändå gick jag där mellan träden och buskarna och blommorna och bina och sa för mig själv att framåt augusti börjar jag väl dra igång skrivandet lite smått igen.

Nu kan jag inte begripa varför jag sa så. Varför?
Man säger så mycket –  och skrivaren skriver så mycket – och inte så sällan är det känslostyrda människor säger illa genomtänkt.

Så mer än så här ska jag inte säga om det här.

Bjurre Tom Waits-febrar

Nja, när vi ändå är på gång – här kommer det en Tom Waits-compilation. Har haft svår feber på honom ändå sedan i våras och…well, här är de nummer jag tycker bäst om.

Best of Tom Waits

- Per Bjurman

Böcker på väg till soptippen

Jag rensar bokhyllorna, böcker i höga travar på golven.
Det handlar om ett och ett halv rum där väggarna från golv till tak är klädda med böcker. Jag får inte plats med en enda ny bok till.  I de två rummen finns flera hundra böcker som ingen har läst och aldrig någonsin kommer att läsa och ytterligare flera hundra redan lästa som ingen någonsin kommer att läsa om en gång till.

Men.
Vad ska jag göra med alla dessa utsorterade böcker, kanske rör det sig om närmare ett tusental?
Köra dem till soptippen i Fågelmyra mellan Borlänge och Falun?
Ha en garage sale; tio kronor volymen – oavsett vad det handlar om för bok?
Be Borlänge Tidning skriva om att jag ger bort dem gratis?

Alternativ två låter för jobbigt.
Alternativ tre för drygt, i bemärkelsen märkvärdigt.
Så även om det smärtar att låta böcker brinna så blir det nog soptippen.

Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Winnerbäck pratar ut

Jag vet att det bland läsarna av den här bloggen finns både och.
Sådana som gillar Lars Winnerbäck.
Sådana som avskyr Lars Winnerbäck.
Själv tillhör jag gillarna, och vill bara berätta för övriga gillare att augustinumret av tidningen Vi har en åttasidig intervju med den medieskygge Winnerbäck.

Sommarens finaste altcountry

Sommarens finaste altcountry låter så här. Amerikansk flanellskjorta.
Jag tror att det var exakt så här Jay Farrar ville att Uncle Tupelo skulle låta.
Det ville inte Jeff Tweedy, han ville låta som Wilco.
Så Tweedy bildade Wilco och Farrar bildade Son Volt.
Med den här finfina skivan som måttstock håller jag på Jay Farrar.

Och titta här då. Här har Farrar flanellskjortan på sig och allting.

Nej, jag blir inte hypnotiserad

Nej, jag kunde inte hitta något speciellt märkvärdigt med snackboken i inlägget här under, Lars Keplers »Hypnotisören«.

Okej, skapligt spännande, åtminstone under de tvåhundra första sidorna vill man snabba upp bladvändningen, men ju längre in i storyn desto mer av en visserligen välskriven men ändå rätt så ordinär kriminalroman med långsökt intrig, halvslappa personporträtt och onödigt blodiga scener.

Hypen kring »Hypnotisören« får alltså tillskrivas sådana som vet hur man hanterar en PR-trumma.
Själv har jag läst bra mycket bättre crime i  mina dagar och låter mig inte luras.

Nu ska jag ge mig på en krimbok som jag tror är klasser bättre än Lars Kepler – Denise Minas nya, »I midnattens stillhet« (Minotaur), med den kvinnliga Glasgowpolisen Alex Morrow i huvudrollen.

För övrigt har jag fortfarande sommarlov och vill dementera alla eventuella rykten om att jag skulle vara Lars Kepler.

Boken som alla pratar om

Jag fick den i morse och har så här långt i kväll läst sex kapitel, 63 sidor.
Det handlar förstås om boken som alla pratar om.
Pseudonymen Lars Keplers »Hypnotisören«, den första kriminalromanen i en planerad serie med krimpolisen Joona Linna som problemlösare.

Aldrig tidigare har en svensk roman sålts till utlandet med en sådan framgång redan innan den publicerats i Sverige. »Hypnotisören« är hittills såld till 23 språkområden, däribland Storbritannien, USA och Frankrike.

–  I »Hypnotisören« finns det bästa som lyft svensk spänningslitteraratur till sjunde himlen – men också det bästa ur ett internationellt perspektiv. Det här är genrelitteratur som ger sin förläggare gåshud, säger Jonas Axelsson, förläggare och litterär chef på Albert Bonniers Förlag.

Vad tycker då jag? Jodå, det är ingen illa pinkad början. Klar risk för att Halvars huvudsaker återkommer i ärendet.

Ernst Brunners döda kärring

Jag läser Ernst Brunners nya, ännu inte utkomna, bok »Hornsgatan« (pendang till hans i min mening bästa roman »Kocksgatan«.)
Bildkonstnären Dressler smider hämndlystna planer på att mörda en kvinnlig tidningskritiker som skriver skit om Dressler under pseudonymen Hexa.
Hur det går ska jag inte avslöja, bara citera hur Dressler i en stund av vackel i anden resonerar:

»Förresten! Vad skulle han med en död kärring till?
Tala om vad han skulle med en död kärring till.
Konsten att döda var inget mot konsten att leva.»

* * *
För övrigt sjunger Ryan Adams »Always On My Mind« i lurarna och jag har fortfarande sommarlov.

Veta & tro

Ibland tror man
sig veta – ibland vet man
att man bara tror

Mejl från en hjälte – då måste man väl få skryta?

Jag vet att det här är barnsligt.
Och både min mamma och min mormor sa att man inte ska skryta och skrävla och förhäva sig och ha sig.

Men mamma och mormor, snälla, titta här under.
Ett mejl från självaste Åke Edwardson …
Jag kan inte hjälpa det, jag blir så djefla mallig.
Så låt mig få skryta och skrävla och förhäva mig och ha mig.

Peace & Love – så här låter det

Nej, det här är inget blogginlägg, så kort sommarlov har ingen. Men den börjar ju nu, Sveriges största festival, Peace & Love. 35 000 festivalpass är sålda.
Den jättelika campingen ligger på min och Boxarns väg till Ol’ Man River-kröken (vi är båda ackrediterade och släpps igenom), och så här kommer det att låta från scenerna.
Jo, jag vet, det är en massa hårdrockare med och väsnas också. Men det behöver vi ju inte låtsas om. Eller hur?
Peace & Love 2009

Sommarlov – låt stå!

Halvarslad blogg tar konsekvenserna

Jag är trött, pisstrött, på mig själv som bloggare just nu, och jag tror att ni delar den känslan. Halvars huvudsaker har inte haft mycket till läsvärde den senaste tiden.
Det beror inte på att jag saknar inspiration, lust, idéer eller något sådant, det beror helt och hållet på att jag prioriterar annat och inte längre bloggar helhjärtat utan halvarslat.

Så kan vi inte ha det. Det strider mot hela min karaktär, och en dålig, halvarslad blogg har inget existensberättigande, det är min åsikt.
Därför tar Halvars huvudsaker nu en paus.
Hur lång vet ingen.
Häng on via RSS, den som vill.
/Halvar

Påklädd Halvar mer poppis än naken Carolina Gynning

Det finns inte en enda bärs med i bilden, men ändå är jag uppe och spökar halv fyra på natten och tittar till bloggen och ser vad folk har sökt på för att hitta hit under dessa 3,5 timmar i natten.

Och jag mojjar mig (Borlänge-uttryck) åt att jag själv, påklädd och nykter, är populärare än till och med en naken Carolina Gynning.

Partykamelen heter Alfred

Jenny på skivbolaget berättar att Wilcos partykamel heter Alfred.
Meddelas endast på detta sätt.
Och kom ihåg var ni läste det först.

Steve Earle tolkar vännen Townes Van Zandt

Vi har ju tidigare här på huvudsakerna pratat om Townes Van Zandt, och jag tror att jag då citerade vad Steve Earle en gång sa om honom:

»Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that.«

När nu Steve Earle ger ut en skiva med 15 av sin mentors och väns sånger har han valt de som betytt mest för honom själv och som han har störst personlig koppling till.
Sånger som »Pancho and Lefty«, »Lungs« och »White Freightliner Blues« har Steve Earle spelat under hela sin karriär och »(Quicksilver Daydreams of) Maria« lärde han sig direkt från hästens mun.

Jag har lyssnat på Townes en stund varje dag ända sedan jag fick skivan för en dryg vecka sedan.
Min åsikt är att ingen har tolkat dessa de vackraste av sorgsna countrysånger bättre än Steve Earle.
Den lilla sorglustiga berättelsen i Elin Unnes SvD-recension här intill tycker jag säger en hel del om varför.

Allting är nu och på en gång

Jag sitter på verandatrappan och dricker eftermiddagsespresso och läser Börje Lundbergs nyutkomna porträttbok »Alf Robertson – Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg« (Reverb förlag).

Innan jag börjar läsa tittar jag ut över trädgården och ser att allting plötsligt är nu och på en gång.
Syren, hägg, ja, till och med äppelträden står i blom.
Den där skomakarn som hänger upp skylten »Stängt mellan hägg och syren« fick inte mer än nån timmes ledigt i år, och det är hög tid för en repris på Alf Henrikssons dikt.

Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft från den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.