Trädgårdsfilosofi
Varje vinterdag inne i läsfåtöljen har jag längtat och drömt mig till våren och sommaren och hösten ute i min trädgård. Det trodde jag aldrig för bara fyra år sedan, att trädgården skulle bli den största fröjden i livet.
Men så har det blivit. Tack för det, livets outgrundlighet.
Så när jag i dag kommer hem från bokreans första dag är mina påsar inte som förr om åren fyllda med romaner, deckare och biografier. Några få titlar i dessa genrer finns förstås med, men då ännu minst en månad av längtansfulla drömmar i läsfåtöljen är att vänta är det trädgårdsböcker som dominerar.
En av dem är 2008 års omarbetade nyutgåva av »Trädgårdens natur« av Lotte Möller, Augustprisnominerad och belönad med Gerard Bonniers essäpris när den kom ut 1992. Vid den tiden bestod min trädgård av en platt gräsmatta och mina tankar och känslor kring den rörde sig om att asfaltera hela skiten.
När jag nu i kväll börjar läsa boken till ackompanjemang av Leonard Cohens nya skiva Old ideas på repeat finner jag att mina tankar och känslor kring trädgården är lika filosofiska och vemodiga (jag gillar ju vemod) som Lotte Möllers, om än mina inte når upp till samma verkshöjd som hennes.
Trädgårdskonsten hör, liksom musiken och kokkonsten, till de flyktiga konstarterna. Förgängligheten är dess villkor och dess förutsättning. Man väntar i månader på att buskpionen skall blomma, räknar knopparna och ser dem svälla. En varm junimorgon slår den första blomman ut. Sedan dröjer det bara någon vecka innan alltsammans är över. Kronbladen faller av och det är redan dags att börja drömma om nästa sommars pionljuvlighet.
Unga människor tar sällan trädgården på allvar. Tålamod och ödmjukhet inför tillvarons långsamma mysterium krävs för att arbetet i den skall ha någon mening, och de kvalifikationerna är sällsynta före fyrtioårsåldern. De kan finnas hos barn men försvinner då nästan alltid i samband med puberteten.
Trädgården ger varken ära eller rikedom, även om den ibland används för att bekräfta makt och ägande, och så länge målet är att ta världen med storm är den ingen lämplig arena.
En trädgård består av träd, gräs, stenar, blommor och buskar. Men den är framför allt gjord av tid. En del trädgårdsägare förnekar detta och för en desperat kamp mot tidens gång och årstidernas skiftningar. Med hjälp av plantskolesortimentets alla städsegröna buskar och träd försöker de förhindra förändring och förgänglighet. Deras trädgårdar ser likadana ut från midsommar till jul och har lika lite med trädgårdskonst att göra som djupfrysta fiskpinnar med kokkonst.
Men för att bli lycklig i sin trädgård måsta man ha försonat sig med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt med en krans av vintergäck, krokus, pingstliljor, fruktblom, syrener, rädisor, pioner, rosor, liljor, krusbär, flox, ringblommor, plommon, rönnbär, aster, gullris och julrosor.
Saknad och sorg, men också förväntan och förtröstan, är grundackorden i ett innerligt förhållande till en trädgård. Vemodet över det som försvinner blandas med glädjen över det som finns och en hoppfull längtan efter det som skall komma.
Människor som lidelsefullt ägnar sig åt sina trädgårdar blir ofta mycket gamla och tycks också bli sällsynt lyckliga på sin ålderdom. Livet förlorar inte sin mening så länge det finns något att se fram emot, och det gör det alltid i en trädgård.
Jag tror att det är så, att det är en sanning, och jag tittar på boktravarna från rean på golvet bredvid läsfåtöljen och ser att mitt undermedvetna lagt trädgårdsböckerna överst och de få övriga längst ner: Henrik Berggrens Palmebiografi, Leif GW:s självbiografi »Gustafs grabb« och Nick Stones hyllade debutthriller »Mr Clarinet«.
