Hemma i Borlänge igen, back in biznis igen, med Moleskinen full av dagboksnoteringar och annat klotter. Dock en massa tvätt att ta reda på, och massa bilder i Nikonen att sortera och få ordning på.
Spanjorskorna var vilda och vackra. Det är det enda jag säger här så länge, och ber att få återkomma när anteckningar, bilder och kallingar fått sitt.
Jag läser den enda notering jag en dag när ögonen inte var i form för skrivande här har fått ner i min Moleskine:
Allt som jag skriver ned måste också rymma allt som jag valde bort, som jag hade tänkt tiga mig fram till.
Är det ett citat? Eller något som jag själv kommit fram till? Jag vet inte. Likafullt är det sant.
Kvar av oss två nu tycks det vara bara skuggor som djupnar in i varandra.
Såväl lyckorus som depressioner går över. Man blir en friare människa om man inte stretar emot någotdera.
Det känns som om det finns en cirkel omkring mig som ingen vågar gå in i. Inga andra än berusade män. Vad är det jag utstrålar som skapar den cirkeln?
Det kommer rastlösa stunder när jag hinns upp av den som jag har varit och blir rädd för att bli sådan igen. Ofta är det ensamma fredagskvällar.
Jag skriver personligt, provocerande personligt tycker nog en del. Det skiter jag i. Terapeuter tar tusen spänn i timmen. Det har jag inte råd med. Skrivande handlar för mig till dels om terapi på mig själv.
Sinnesrobönen, du får googla om du inte känner till den, på tre strategiska ställen här i soullägenheten har jag den inramad. För mig är den viktigaste innebörden i den att lära sig att man inte kan förändra någon annan människa än sig själv.
Tricket med att slippa gå till tvättinrättningen vid Maximgrillen nere på stan mer än en gång i månaden är dels att ha trettio par kallingar, dels att ha så gott om tröjor att man byter till en ny var och varannan dag.
Plus att man som jag var indian i ett tidigare liv och kör utan strumpor i skorna även på vintrarna.
Hör på mig. It ain’t me, babe. It ain’t me you looking for, babe. Jag lovar dig.
Jag går ju mycket på bio igen. Tre bästa filmerna på senaste tiden:
Du gör mig galen
En oväntad vänskap
Django unchained
But where do you go to my lovely, when you’re alone in your bed.
Jag börjar hitta hem i ensamheten nu. Bli ett med den. Bjurre hade nog rätt när han i höstas sa att jag är som han, en solitär.
Men jag har fortfarande inte hittat vad jag letar efter.
Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase.
- Martin Luther King Jr.
Jag förstår inte en del som lägger sig i att jag valt bort drickandet. Jag vet ju hur stark den där kraften är. Jag har ingen chans, jag kan vinna något set, men inte hela matchen. Såna matcher är jag less på.
Jag tror att det är så att man behöver ha sig själv som enda sällskap en tid för att hitta sig själv.
Det kommer aldrig va’ över för mig.
It doesn’t matter a damm what a novel is about. The only fiction of any moment in any age is that wich magic with words.
- Raymond Chandler
Varje relation är bara en förberedelse inför mistandet.
Jag är bara på A i mitt projekt att läsa mina egna böcker i hyllorna. Med livet framför sig av Émile Ajar tog tyvärr slut redan i går kväll.
Jag låg i ruiner på den tiden. I många år. Utan att veta om det förrän nu när jag är hel och mår bra.
Alla har vi någon gång fått skit på tummen. Det är en sak vi har gemensamt med till och med Barack Obama.
Jag åker bort ett tag nu. Jag lämnar Macbooken hemma och stänger av iPhonen för samtal och sms. Jag ska springa under palmerna på strandpromenaden. Jag ska fotvandra bland olivlundarna i bergen. Jag ska sitta i skuggan under platanerna på caféerna med Moleskinen och en caffé solo.
Save all your kisses for me.
Inte nog med att Jäverling bjuder hem mig på en förträfflig pastamiddag en annars ensam och rälig fredagskväll, han lär mig två, ja, nästan tre ackord på gitarren.
Så snart sitter jag med John Lennon-guran utanför Bolaget och spelar Knockin’ on heavens door.
Den som blir bortvald, som inte duger, den skäms över sig själv.
Eller kanske behöver jag ändå inte sitta utanför Bolaget med hatten på marken. Det här klottrandet i min digitala Moleskine har lästs av… nej, mer säger jag inte. Mer än att det kan ända i an offer I can’t refuse.
Jag stod i den långa signeringskön med Kristian Gidlunds fina I kroppen min och grubblade på vad jag skulle säga till honom när jag kom fram. Allt jag kom på skulle ju bli fel. Så inihelvete fel.
När det så blev min tur att sträcka fram boken löste han problemet genom att säga något till mig som jag kunde återgälda.
Men jag vet inte, vill jag dit igen?
Tystnad och skam, de är nära besläktade.
Allt mer tycks det mig som ett fint och meningsfullt liv – läsa, springa, fotvandra, resa. Och bara skriva korta, prosalyriska betraktelser. Texter utan någon direkt sammanhållande röd tråd, hårt eller löst kopplade till mitt liv.
Jo, jag har stängt av kommentarsfunktionen här. Nu igen. Fråga mig inte varför. Inte när ni mejlar heller. Jag kan ändå inte förklara det där med att jag drar mig undan, bort, in i mig själv. Du som känner mig vet ju att jag blir sån ibland, det är inte något som välter några kiosker. Ingen behöver ta illa upp.
Först bara stod vi där, vi tittade på varann, hon in i mina ögon, jag in i hennes…
Nu är det Sky blue and black med Jackson Browne. Det kan bli lite Jackson Browne därutanför Bolaget också.
Det gör inte direkt ont, men nog känns det. Se folk vårpåta i sina trädgårdar.
… and then I kissed her.
Det finns en hel del saker i huvudet jag skulle vilja rensa ur och få ut här i den digitala Moleskinen, alla noteringar kring det finns nedklottrat på papper i anteckningsboken.
Men sen är det det där med ögonen.
Det har gått en månad nu sedan de opererades och det lär visst ta ytterligare två innan hjärnan har vant sig och ställt in sig på den nya synen på saker och ting.
Förutom att jag är väldigt ljuskänslig och får gå och leka Magnus Uggla i mina Ray Bans så fort solen tittar fram, så syns redan allting bra.
Bortsett från då det kommer till bokstäverna på Macbookskärmen. Där blir det suddigt och det flyts liksom ihop. Huvudvärk slutar sådant med.
Det är ansträngande och gör att jag drar mig för att skriva här. Jag gillar inte huvudvärk.
Istället, så länge, sitter jag i solen bakom mina solglasögon och spanar efter vårens första barbenta kvinnor.
Kära dagbok. Just här har ingenting skrivits på länge. Det beror på att hjärnan inte förrän nu har ställt in sig på att de rätt så nyopererade ögonen klarar av bokstäverna på en Macbookskärm.
Dock har det kluddats med samma flit som alltid i den svarta Moleskinen. Med den är det som Oscar Wilde sa:
»Jag reser aldrig utan min dagbok. På tåg bör man alltid ha rafflande läsning till hands.«
Jag ber om gula Camel och Ettan lös och Nelly och Saga lägger upp en kexchoklad respektive en tablettask på disken.
OK-tjejen: »Snask på en onsdag? Men okej, det är ändå nyttigare saker än det pappa väljer.«
Nelly och Saga i kör: »Det är inte våran pappa, det är våran farfar.«
Jag: »Tyst med er ungar.«
Varför har jag så svårt för att känna mig trygg med andra och knyta an?
Den där känslan av utanförskap. När jag blir insläppt i ett sammanhang är det som att jag från början är inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats.
De döende papperstidningarna, det går inte längre att försörja sig på att sälja tidningstexter. Tillbaka. Återförd till min klass. Det är okej, det är en hemkomst.
Denna ängslan för att inte duga. Den kan vara så påtaglig att jag trots att jag trivs med andra och vill ha vänskap håller distans. För säkerhets skull. Jag har alltid varit beredd på det värsta i förhållandet till andra människor.
Jag är också överdrivet ängslig inför att såra andra. Svårt för att göra andra besvikna och får dåligt samvete för naturliga känslor och behov. Det gör att jag kan känna mig egoistisk när jag står upp för mig själv och bevarar min integritet.
Kärlek är att riskera allt.
All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig. Bakom ilskan finns alltid en rädsla. Bakom ilskan finns alltid en människa som ropar på hjälp. Alla skrik i raseri och vrede är exempel på oförmåga. Man skriker bara när man inte förstår sin egen vrede. Den som gallskriker åt någon och vägrar lyssna eller inte orkar lyssna gör det för att tysta ner något i sig själv som den inte vill se eller orkar se just då.
Det finns något jag föser framför mig som ett semikolon.
Det är så logiskt. Alla fattar utom du. Du har inte en aning, du har inte en aning.
Det är inte de känslor som kommer ut som gör oss sjuka utan de känslor vi stänger inne.
Bara de döda fiskarna följer strömmen.
Tätt intill varje olycklig människa finns en förlorad dröm.
Att inte besluta sig är också ett beslut.
Nu är det i Sonosburken »Falling for that woman« med Ducks Deluxe.
Det vore förmätet av mig att säga att jag nu springer fem mil i veckan. Så jag håller tyst om det.
Nykterhet rules. Det är en sanning. Jag gör en skylt med det budskapet, ramar in och hamrar fast med tavelkrokar i mitt inre.
Livet har aldrig känts bättre än exakt nu. Och snart åker vi till Spanien.
Det vore förmätet av mig att säga att jag nu väger som i tjugoåren. Så jag håller tyst om det.
Ingen ser när du smyger din hand in under hennes blus.
Jag har bestämt mig för att ligga lågt med att köpa andra nya böcker än de alldeles nödvändiga och istället läsa om alla som verkligen har betytt någonting för mig som står och samlar damm här hemma i bokhyllorna. Kristian Lundbergs nya självbiografiska »En hemstad« hör till de allra nödvändigaste nya böckerna. Jag blåläser den en kväll och en natt.
Tjejkompisar, för första gången i mitt liv har jag tjejkompisar. Det är fantastiskt. Vi kan prata om ALLTING.
Bara den som vill kämpa kan vinna.
Är det så att dessa nördiga, kräkframkallande smileys är en förutsättning för modern dialog på nätet och i sms, ja, då vill jag fortsätta vara omodern.
Nu har jag sett »Croodarna« på bio två gånger. Först med Liam och sedan med Saga och Nelly.
Det finns inget annat, bättre liv att leva någon annanstans. Det finns inga magiska lösningar. Det liv vi har att leva och förbättra är det liv vi redan lever.
Livet är utan garantier.
Folk som känner sig små och gör sig stora på andras bekostnad. De äcklar mig.
Det är inte hur många gånger man faller utan hur många gånger man reser sig som räknas.
Vad som är sant här eller inte får du inte veta, men så här skriver jag och resten får du själv räkna ut.
Skriva är en allvarsam lek.
Det blir sällan som man tänkt sig. Det blir som det blir.
Den som står rak kan aldrig bli trampad på.
Jag säger som Cigar Store Indians i sången: »Hey, you got my number. You gotta call me sometime.«
Jag spelar »Falling for that woman« en gång till. Och en gång till.
Finfina Jan Gradvall-tips på två nya skivor med mainstreamcountry: Kacey Musgraves, »Same trailer different park« och Ashley Monroe, »Like a rose.«
Bara den som vill kämpa kan vinna.
Grönjävligt är ett alldeles för bortglömt ord.
Snart nu, alldeles snart, kan man gå ut i den tidiga morgonen och lyssna på det djupare budskapet hos en glittrande bäck.
Therése Söderlunds nya roman »Vägen mot Bålberget« är också grönjävligt bra.
Det är sant. Det finns ordlösa bråddjup av liv i solstänkta försommargryningar.
När två trasiga människor möts, måste de gå åt skilda håll när bara en av dem är villig att reparera sig.
Den som vill förstå behöver sluta tänka och grubbla och lära sig begrunda.
Att världen ska vara så full av sådana som känner sig små och gör sig stora på någon annans beskostnad.
Det är inte hur många gånger man faller utan hur många gånger som man reser sig som avgör hur nära ens mål man lyckas komma.
Det räcker inte med att hitta en väg, man måste också vilja gå den.
Vad som är sant här eller inte får du inte veta, men så här skriver jag och resten får du räkna ut själv. Tolkningsrätten tillhör alltid läsaren och skriva är en allvarsam lek eftersom det skrivna tolkas olika av varje läsare.
I gave you my heart, didn’t I?
Det finns alltid svarta sidor i varje människas bok.
Att prestera sitt liv istället för att leva det.
Det står klart för mig nu, vad jag har lidit av i hela mitt liv. Ända sedan mina första steg på jorden. Nu när jag vet har jag börjat göra något åt det.
Den här sommaren som kommer, jag kan göra VAD JAG VILL. Fiska, bada, fotvandra, resa, springa, fotografera, cykla. Kaféer, parker, uteserveringar.
She came and she touched me.
Man förändras inte förrän det blir för smärtsamt att låta bli.
När man är sådan perfektionist att man kan bli lamslagen och inte förmår åstadkomma någonting alls.
Kriser är alltid skapande och innebär en möjlighet att födas på nytt. Att växa gör ont.
Skulden leder till att man gömmer sig och täcker sig med fikonlöv.
Det är inte avgörande vad som händer en utan hur man förhåller sig till det som händer.
Det fanns morgnar vid älven när Johnny ville gå ut i strömmen med stenar i fickorna.
Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess.
»Allt det jag berättar är sant. Jag vet att det är sant eftersom det gör ont.«
- Kristian Lundberg.
Gång på gång återvände jag till den jag hade blivit och inte ville vara, inte kunde vara och inte orkade vara längre. Ändå återvände jag. Den här gången är det på riktigt, nu ska jag inte återvända mer.
Jag tycker om att vara själv. Men ibland blir jag så ensam.
Alla berättelser som gör ont är sanna.
Diskmaskinen. Jag har en liten. Den räcker till och blir över. Hur många gånger på det här halvåret som singel har jag kört den? De gånger jag har haft middagsgäster, fler än en gäst. Annars diskar jag för hand. Jag vet inte varför men jag tycker om det.
Jag glömmer ingenting. Och är det ändå någonting jag är osäker på så finns svaret i mina Moleskines. Fullklottrade med dagboksnoteringar om allt som händer mig. Allt. Ingen kan komma och säga åt mig att så var det inte.
När jag trodde att allt var över, att det äntligen hade försonats i mig, då började det om igen. På nytt. Om igen.
»Men hur skall jag kunna skriva utan att kränka? Hur skall jag kunna bemöta det förnedrande utan att själv förnedra? Den som skriver biografiskt kränker. Det är bara så, vi gör våld på den tigandes berättelse, men hur skulle jag kunna låta bli? Blir inte då också själva tigandet en del av kränkningen?«
- Kristian Lundberg.
Ändå. Då var en nollpunkt. Nu är långt hitom den. Mycket långt.
Ja, Kristian Lundberg – tigande blir en del av kränkningen.
Livet har en förmåga att ordna upp sig.
Vem kunde då i höstas tro att jag nu så här ett halvår senare skulle må bättre än jag kanske någonsin gjort?
Det kan bero på att jag börjat ta hand om mig, se till mig själv i den positiva bemärkelsen av att vara självisk. Förr brydde jag mig mer om andra än om mig själv och sa aldrig nej.
Jag har kritat upp mina gränser och bevakar dem, jag står på min egen sida och överger inte längre mig själv.
Till alla på andra sidan kritstrecken säger jag: här börjar jag – bemöt mig med respekt.
Jag ser till att ingen går över, genom eller förbi mig.
Mig är det inte okej att utnyttja, ingen, inte någon enda, får behandla mig respektlöst eller göra mig illa.
Och jag berättar det här för dem på andra sidan kritstrecken på de olika sätt som passar mig. Passar det inte alla så är det inte mitt problem.
Jag gör det även om de inte skulle tycka om mig, andras godkännande behöver jag inte längre till priset av att jag är redo att överge mig själv.
Den som tycker om sig själv blir också omtyckt av andra människor.
Jag tar känslorna nu, genomlever dem, vilka de än är, nu när jag inte längre vill ha någonting att göra med sådant som förändrar känslor på kemisk väg.
Det enda sanna man kan säga om det förflutna är att det inte är här länge.
Still crazy after all these years.
Varje kärleksfull tanke om en annan människa är sann.
Det finns en person ur mitt förflutna som jag väntar på och längtar efter att få träffa igen.
Närhet förutsätter växelverkan. Man måste prata om känslor, behov och om vad man verkligen tänker och upplever.
Då, när vi träffas igen efter alla dessa år, ska jag släcka alla lampor som stör och spela »Whitout her around« med Bob Carr.
Livet är till för att levas, inte begripas eller förstås.
Jag ledsnade ur och har nu en ny syn på livet.
Näst sist jag skaffade nya glasögon fick jag veta att jag behövde progressiva.
Sist jag skaffade nya glasögon fick jag veta att jag blivit ålderssynt.
Jag skriver sist och inte senast därför att det är så det är. Aldrig mer behöver jag glasögon.
Aldrig.
Efter ögonoperationen som gjorde detta möjligt fick jag inte springa på en vecka. Inte heller kunde jag läsa eller skriva. Det betydde att hela mitt lilla liv plötsligt punkterades.
Springer och läser och skriver, det är ju det enda jag gör när jag inte äter eller sover.
Springa fick jag inte för ögondoktorn därför att det inte fick komma svett i ögonen. Skriva och läsa kunde jag inte därför att det tog tid för hjärnan att ställa om sig till den nya synen på saker och ting.
När jag inte fick springa, skriva och läsa. Den rastlösheten.
Jag gick.
Gick gick gick.
Länge länge länge.
Långt långt långt.
Men inte så fort att svett från pannan skulle rinna in under solbrillorna och ner i de extremt ljuskänsliga ögona.
Jag gick där och tänkte och tänkte och tänkte och fick också på det viset en ny syn på livet.
Bland annat grunnade jag på Johnny-boken.
Jag har ju gett mig själv en deadline på den, till midsommar, då har jag bestämt att den ska vara klar.
Men som jag gick där och tänkte, i solen, det var vackert, det var underbart, och snart skulle april och maj och juni komma efter den här olidligt långa vintern, skulle då jag, där i april och maj och juni, som jag längtat så efter, sitta instängd i soullägenheten framför Macbooken och skriva bok?
När jag gick där och kände efter i magen, där jag har absolut gehör, skrek hela jag: nej!
Nej, det ska jag inte.
Jag ska istället sitta inne och skriva bok igen först när det blir vinter och mörkt igen.
Livet består inte av prestationer utan av att man lever.
Förneka är ödesdigert men mänskligt. Genom att förneka vill människan skydda sin självkänsla. Att bevara sin självkänsla och ändå fortsätta missbruket är omöjligt utan förnekande.
»People get ready« med Curtis Mayfield, det är den i Sonosmanicken nu. Det är ju en av de vackraste och andligaste soulsångerna.
Drogens attraktionskraft beror på att man med dess hjälp kan reglera sina känslotillstånd. Det leder till ett slags illusion om att själva livet kan behärskas.
Så länge man inte förändrar sig själv, är geografiska flykter ingenting som hjälper en. Överallt man flyr, tar man alltid med sig själv.
Den beroendes viktigaste emotionella relation är drogen.
Den här digitala Moleskinen, de här huvudsakerna, den här
bloggen – den är odräglig, självupptagen, förvirrad, oklar, klok,
ögonöppnande, verkligt viktig, helt onödig, den säger helt olika
saker till olika personer.
Vad är det för fel på mig? Varför törs
jag inte ringa henne?
Min tro på drickande som alternativ har flagnat av.
Den översta episteln här, nästan hela den meningen, allt efter ordet »bloggen«, det är stulet, efterapat, lånat, ur
Carl Johan De Geers »Jakten mot nollpunkten«, som han kallar »En roman om mig själv«.
Jag hittade den på ett bord i galleriagången utanför Akademibokhandeln där de sålde pocketböcker för tjugofem
spänn, och jag tyckte när jag läste den där De Geerska programförklaringen av boken att det stämde in rätt bra på Huvudsakerna.
Det är roligare att vara glad.
Den där kramen och pussen på hennes kind, jag tror inte att det fanns några nämnvärda
biavsikter med den.
Förbryllande anteckning i Moleskinen:
»Gör det!
NU!«
Kan ciggen, gula Camel, som jag trillar dit på ibland men inte
regelbundet, ha någonting att göra med dagarna när jag har dåliga
känslor? Jag tror det.
Inte så konstigt att jag fotvandrade i timmar på den tiden.
När allt kommer omkring fanns det nog ändå
biavsikter.
Ett par som håller ihop hela livet, det är en vacker
tanke.
Vi människor är änglar med en vinge. Det är när vi håller om
varandra som vi kan flyga.
Det är den finaste kvällen i soullägenheten.
Takspottarna lyser ner på böckerna i hyllorna som täcker ena väggen och på
tavlorna som täcker väggen mitt emot, och i Bosespelaren sjunger
George Jackson »Talking about the love I have for you.«
Det är den finaste kvällen.
Cigaretten efteråt, efter den ska vi ta på oss
våra vackraste klänningar och låta en taxi ta oss till krogen där
Deadmen & Deadstring Brothers spelar och vännerna väntar.
De kommer förlåta vår sena ankomst.
De kommer se på oss att vi haft den finaste kvällen.
Bättringsvägen, det är den bästa av vägar.
I dag ska jag gå en bit till på den vägen.
|
![stair [Explored]](http://static.flickr.com/3816/8759107922_83a8ef3fd1_m.jpg "stair [Explored]")
![Surveillance aérienne [Explored]](http://static.flickr.com/3741/8758811602_919aa5ed57_m.jpg "Surveillance aérienne [Explored]")
